Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bärnsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vissa fysiska egenskaper. Elementarbeståndsdelarna
äro enligt O. Helin i procent: kol 78,63, väte
10,48, syre 10,47, svafvel 0,42. I alkohol lösas
20–25 proc., i kloroform 20,6 och i eter 18–23;
i koncentrerad svafvelsyra löses succiniten med
mahognibrun färg. Succiniten, eller den äkta
Östersjöbärnstenen, förekommer tillsammans med
gedanit, glessit och öfriga hartser, rundade bitar af
kolvandladt trä, lämningar af kräftdjur, sjöborrar,
mollusker, hajtänder etc. i den s. k. blåa jorden
("die blaue erde"), ett glaukonithaltigt, till de
lägre oligocena lagren hörande, 1,2–6 m. mäktigt
marint sandlager i Samland (mellan Kurisches haff och
Frisches haff) i Ostpreussen. Men den träffas här ej
i sitt ursprungliga läge, utan är ursköljd ur något
äldre, numera förstördt lager, som antagligen bildats
under den eocena tiden. Den blåa jorden sträcker sig
längs Samlands hela nordkust, från Kurisches haff
till Brüsterort, vid ändpunkterna ungefär i jämnhöjd
med hafvets yta, men på midten 10–13 m. därunder;
från Brüsterort mot söder sänker den sig under
tilltagande mäktighet småningom till ett djup af
omkr. 13 m. under hafsytan. Därigenom förklaras den
ymniga bärnstensuppspolningen på Samlands kuster. De
nedsänkta delarna af den nästan horisontala "blåa
jorden" utmynna nämligen vid pass 600 meter från
stranden på sluttningen af den därstädes brant
stupande hafsbottnen, och det är därifrån, som hafvet
hämtar de massor af bärnsten, som jämte hafstång
m. m. (s. k. "bernsteinkraut") sedan urminnes tider,
vid nordliga och västliga stormar, uppkastats på
stranden. Dels ur samma lager, dels från bärnstenens
ursprungliga alstringsort (antagligen en nu sjunken
större landsträcka i södra delen af Östersjön),
har hafvet – under nivåförhållanden, som måste
hafva varit olika med de nuvarande – äfven hämtat
den bärnsten, som i enstaka stycken eller i spridda
"nästen" finnes aflagrad i de öfver den blåa jorden
befintliga tertiära aflagringarna, som träda i dagen i
de 45–60 m. höga strandbankarna på Samlands kust. Och
slutligen härrör äfven från samma källor den stora
mängd bärnsten, som finnes i dessa trakters kvartära
bildningar, hvarvid äfven inlandsisen bidragit till
bärnstenens kringspridning, i det att bärnstenen
indragits i de olika isströmmarnas moräner och
med dessa förts åt skilda håll, för att vid deras
förstöring åter utslammas. Ett dylikt ursprung har
åtminstone en stor del af den bärnsten, som träffas i
kvartärbildningarna i norra Tyskland, Polen, Holland,
Danmark, södra Sverige, Finland och Norge.
Bärnstenen ådrog sig redan tidigt uppmärksamhet. I
Norden går dess användning tillbaka ända
till stenåldern. Den saknas i de danska
"kjökkenmöddingerne", men finnes i mängd i grafvar
från den slipade flintans ålder, såväl i Sverige som
i Danmark. Under bronsåldern och den äldre järnåldern
tyckes bärnstenens användning hafva aftagit i båda
länderna, men under den yngre järnåldern synes den,
att döma i synnerhet af de massor (såväl bearbetad
som rå), hvilka hittas i "svarta jorden" på Björkö
eller uppkastas på stranden därutanför, hafva
haft vidsträckt användning. Äfven i södern förekom
bärnstenen tidigt. Italien kan uppvisa dess användning
redan under detta lands bronsålder (Marmore vid Terni)
och vid början af dess järnålder (Villanova och
Marzabotto). T. o. m. den franska
stenåldern kan uppvisa bärnsten. En 12,5 cm. lång
bärnstenshammare är funnen i Bohus län.
Under antiken sysselsatte man sig mycket med frågan
om bärnstenens ursprung, och utom de nedan anförda,
mera vetenskapligt grundade åsikterna förekom en mängd
mytiska förklaringar. Redan då lämnade bevisligen både
Östersjö- och Nordsjöområdena bärnsten till de södra
kulturfolken. Från Samland gick vägen dels uppför
Weichsel, öfver Carnuntum och Pannonien, till Italien
och Grekland, dels utför Dnjepr till Svarta hafvet,
och samma väg tages fortfarande till orienten. Genom
kemisk pröfning af bärnsten från förhistoriska
grafvar kan man numera med full säkerhet afgöra, om
den härstammar från Östersjöområdet eller ej. Helm har
t. ex. kunnat ådagalägga, att de bärnstenspärlor, som
Schliemann insamlat ur kungagrafvarna vid Mykenai,
härröra från Östersjöbärnstenen (succiniten),
som sålunda redan för 3,000 år sedan funnit väg
till södern.
Det är numera fullt utredt, att bärnstenen
är ett harts, alstradt af längesedan utdöda
barrträdsarter. Redan Aristoteles kände
bärnstenens hartsnatur och kallade den förstenad
poppelkåda. Plinius säger uttryckligen, att den
härstammar från barrträd, och äfven Tacitus antager,
att den måste varit saften af något träd på grund af
de i densamma inneslutna djurlämningarna. De afgörande
bevisen för bärnstenens verkliga natur framlades
dock först af M. Lomonosov (1757), F. S. Bock
(1767), von Struve (1811), Wrede (s. å.) och
Schweigger (1819), af hvilka de båda sistnämnde
äfven förfäktade den åsikten, att bärnstenen
ej härstammade från något nu lefvande trädslag,
såsom man förut antagit, utan att det var fråga om
ett fossilt harts. Af öfriga forskare, som lämnat
viktiga bidrag till frågan om bärnstenens ursprung,
må nämnas G. C. Berendt (1830, 1845), J. C. Aycke
(1835) och, framför alla, H. R. Göppert dels ensam
(1836, 1853), dels tillsammans med Berendt (1845) och
A. Menge (1883). Genom de senare årens undersökningar,
företrädesvis af H. Conwentz och O. Helm i Danzig, är
kännedomen om bärnstenens bildning i många hänseenden
ytterligare fullständigad. De träd, som gifvit
upphof till bärnstenen (succiniten), och af hvilka
vedpartier funnits i denna inneslutna, sammanfattas
af Conwentz under kollektivnamnet Pinus succinifera,
som sannolikt i verkligheten omfattar flera olika
tallar (släktet Pinus i inskränkt bemärkelse) samt
möjligen äfven granar (Picea). De harts-(kåd-)förande
organen i dessa träd voro emellertid ej talrikare
än hos våra granar och tallar, och den rikliga
kådafsöndringen berodde därpå att bärnstensträdens
skogar voro sjuka. Så snart träden skadats genom yttre
åverkan, såsom af vinden, blixten, parasitväxter,
djur, eller till följd af själfkvistning, flöt kåda
fram för att läka såren. Denna kåda var blandad med
cellsaft och därför icke ren, utan mjölkig (sådan
bärnsten är den, som i handeln kallas knochen), och
först då den af solen ånyo smältes och cellsaften
afdunstade, blef den gul och ren. Den tunnflytande
kådan kunde droppa från gren till gren och från dessa
hänga ned såsom fria droppar (ty. tropfen), tappar
(ty. zapfen) eller "stalaktiter", hvilka ännu i dag
såsom bärnsten visa sin ursprungliga form, eller
kunde den vid andra tillfällen utgjuta sig lager
öfver lager på barken eller på grenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
