Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byråkratism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundade förvaltningssättet, byråsystemet, enligt
hvilket - i motsats till det kollegiala systemet -
chefen i ett ämbetsverk ensam har beslutanderätt.
B. F. O.*
Byråkratism, byråkratiskt system eller åskådningssätt.
Byrå-system. Se Styrelsesystem.
Byrätten (Byretten), kollegial domstol i
Kristiania och Bergen. 1. Byrätten i Kristiania
är enl. lag af 17 mars 1866 och reglemente af
12 juli s. å., underdomstol i alla civila och
kriminella mål samt öfverdomstol "med hensyn til
alle handlinger og forretninger inden Kristiania,
som ikke indankes umiddelbart til höieste ret,
provsteretssager undtagne". Byrätten består af en
"formand" (justitiarius) samt fasta och tillförordnade
assessorer, hvilkas antal är inemot 20. Efter
införandet af jury försiggår den underordnade
domsbehandlingen i kriminella mål dels i förhörsrätt,
dels i "meddomsret", som båda administreras af rättens
medlemmar. - 2. Bergens byrätt består, enl. lag
af 19 dec. 1898 och reglemente af 6 febr. 1899,
af justitiarius och 3 assessorer.
Bysans. Se Bysantium.
Bysantiner, benämning dels på bysantinska mynt (se
Mynt), dels på skriftställare tillhörande bysantinska
litteraturen.
Bysantinism, egentl, hvad som öfverensstämmer med de
i det forna bysantinska riket rådande förhållandena;
kyrkans långt drifna beroende af staten, t. o. m. i
dogmatiska trosfrågor; inveckladt hofceremoniell
jämte kryperi för de högt uppsatte; öfvermått af lyx,
sedefördärf och lycksökeri.
Bysantinistik, detsamma som bysantinsk filologi. Se
Bysantinsk filologi.
Bysantinska litteraturen är det häfdvunna namnet på
den grekiska medeltidens, den "bysantinska tidens",
litteratur på grekiskt språk. Från den antika odlingen
tog denna litteratur i arf en uppdrifven formell
bildning samt framför allt det högt utvecklade
atticistiska skriftspråk, som sedan, ehuru stelnadt
till ett officiellt bok- och kulturspråk utan
sammanhang med det lefvande språkets organiska
förändringar, genom hela den grekiska medeltiden
fortfor att vara det härskande litteraturspråket. De
nya element, som gåfvo sin karaktär åt den bysantinska
litteraturen, voro framför allt kristendomen samt det
starka orientaliska inflytande, som blef följden af
det östromerska rikets afskiljande från västerlandet.
Under det långa tidehvarf af mer än ett årtusende,
som ligger emellan det gamla Bysantiums upphöjande
till hufvudstad och den turkiska eröfringen,
alstrades inom den grekiska världen kolossala
litteraturmassor; ehuru mycket däraf ännu hvilar
outgifvet i handskriftsbibliotekens gömmor och därför
undandrager sig bedömande, torde man tryggt kunna
påstå, att kvantitativt är bysantinarnas litteratur
kanske rikhaltigare än någon annan jämförlig
kulturperiods. Inom den västerländska kulturvärlden
har det af ålder varit en dogm, att all bysantinsk
litteratur saknat originalitet och verkligt innehåll
samt i följd däraf varit ointressant och värdelös. Af
det dåliga rykte, som ordet "bysantinsk" i mycket med
orätt åtnjutit, har äfven den bysantinska litteraturen
fått sin beskärda del. Först på senare tider ha,
i den mån man låtit denna litteratur undergå
en opartisk och förstående värdesättning, åsikterna
om dess värde och betydelse blifvit väsentligen
modifierade.
Allra först hände detta med historieskrifningen. l
själfva verket finns det heller intet folk i världen,
som kan uppvisa en sådan sammanhängande rad af
historieskrifvare som det grekiska; i oafbruten följd
går den grekiska häfdateckningens långa tråd från
perserkrigen till den turkiska eröfringen. Och hvad
den bysantinska delen däraf beträffar, vinner den än
mer i intresse därigenom, att den icke blott omfattar
det östromerska trikets öden, utan medelbart ger oss
hela orientras historia, ja delvis äfven viktiga
bidrag till västerlandets och Nordens. Prokopios
öppnar i 6:e årh. raden af de framstående bysantinske
häfdateeknarna, till hvilka för öfrigt höra Agathias i
6:e, Theofylaktos Simokattes i 7:e, kejsar Konstantin
VII i 10:e, Anna Komnena och Johannes Kinnamos i
12:e, Georgios Akropolites i 13:e, Dukas och Laonikos
Chalkondyles i 15:e årh. samt många andra. Samtidigt
med den egentliga häfdateckningen florerade en
vidlyftig krönikeskrifning, hvars otaliga alster
vanligen börja med Adams dagar och sedan år för år
berätta världshändelserna fram till författarens
egen tid.
Af betydande värde är jämväl den teologiska
litteraturen, så väl den kyrkohistoriska
som den uppbyggliga och den rent
dogmatiska. Bibelkommentarier, predikningar,
helgonbiografier och dogmatiska stridsskrifter
utgöra en betydande del af bysantinarnas litterära
kvarlåtenskap, såsom man kan vänta af ett folk, hos
hvilket kyrkan och de religiösa intressena spelade en
så allt behärskande roll. Ett djupare inträngande i
denna ännu relativt föga studerade litteraturmassa
skall säkert i mångt och mycket gifva oss en
klarare inblick i den bysantinska kulturens väsen;
den del däraf, som hittills företrädesvis studerats,
nämligen helgonbiografierna, har i detta afseende
gifvit synnerligen vackra bidrag.
Bysantinarnas lynne hade en starkt
filologisk-retorisk anstrykning. (Det är därför
naturligt, att filologi, retorik, grammatik och
encyklopediskt författarskap bland dem skulle hafva
en mängd idkare. Hufvudet högre än alla andra, är
här Fotios, en af de mäktigaste gestalterna i hela
den grekiska litteraturen och verksam inom så godt
som alla litteraturens grenar. Andra kända namn på
bysantinska lärde inom filologiens och encyklopediens
områden äro Tzetzes, Suidas, Eustathios, Maximos
Planudes m. fl.
Långt tillbaka för denna ståtliga produktion på
prosalitteraturens fält står bysantinarnas profana
diktning. Bristen på originalitet och poetiskt sinne
är här obestridlig. "Poesi i ordets verkliga mening
kände bysantinarna icke till, och någon sådan har
aldrig funnits ibland dem" - så lyder Bernhardys
hårda och, hvad den världsliga diktningen beträffar,
sanna omdöme. Visserligen producerades under den
bysantinska tiden massor af små epigram lika väl som
stora versromaner och lärodikter, men allt är antingen
torraste prosa på vers eller rena obetydligheter,
existerande blott för formens skull. Det obetydliga
eller lärda innehållet liksom den i det yttre strängt
fasthållna antika versformen gjorde dikterna till
konstlade produkter utan all anknytning till det
lefvande lifvet, och därför kunde bysantinarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
