Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 767-768 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bylag ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

D. Plüskow-linjen:


1. Friedrich Wilhelm, friherre von B.,
grefve af Dennewitz, preussisk general, f.
1755, inträdde vid unga år i hären. 1793 utmärkte
han sig såsom stabskapten vid belägringen af
Mainz och blef därefter guvernör för prins Ludvig
Ferdinand. 1808 blef han generalmajor och deltog
därefter, synnerligen efter 1812, då han blef
generalguvernör i Öst- och Västpreussen, lifligt i
preussiska härens omorganisation. 1813 ställdes han
under Yorks befäl, deltog i striden vid Möckern 5
april och stormade Halle 2 maj. Därefter anförtroddes
honom Berlins skyddande, hvarför han tog en befäst
ställning s. v. om denna stad. Då Napoleon riktade
sina stridskrafter mot Bautzen, drog sig äfven
B. ditåt och påträffade snart kåren Oudinot, som
var sänd för att uppehålla honom, slog denna vid
Hoyerswerda 27 maj och vid Luckau 4 juni samt hotade
fransmännens förbindelser. När, efter stilleståndet,
kriget åter utbröt, var B. chef för 3:e preussiska
armékåren, som tillhörde norra tyska armén under
kronprinsen Karl Johan af Sverige. I spetsen för denna
kår gick han segrande ur slaget vid Gross-Beeren (23
aug.), hvarigenom Berlin räddades från ett anfall
af fransmännen. Ett sådant gjordes dock snart åter
under Neys ledning, men strandade hufvudsakligen på
preussarnas (B:s och Tauenziens kårers) tapperhet
i slaget vid Dennewitz (6 sept.). B. och hans kår
deltogo sedan i rörelsen mot Leipzig, i slaget 18
okt. och i stormningen af sistnämnda stad. Under hela
detta fälttåg hade kronprinsen ständigt obehag af B:s
egensinne, missnöje och olydnad. Efter fransmännens
nederlag besatte B. Westfalen. Därifrån drog han sig
till Holland och inföll slutligen i Belgien. Han tog
sedermera del i slaget vid Laon (9 och 10 mars 1814),
inneslöt Soissons och besatte Montmartre 31 mars,
då de förbundne tågade in i Paris. Under fälttåget
1815 förde han 4:e preussiska armékåren och föll med
denna fienden i ryggen under slaget vid Waterloo samt
bidrog väsentligt till de förbundnes seger. B. dog
i Königsberg 25 febr. 1816 såsom guvernör i Öst-
och Västpreussen.

2. Adam Heinrich Dietrich, friherre von B.,
den föregåendes broder, tysk militärskriftställare,
f. 1757, inträdde i preussiska hären, men tog
snart afsked och förde sedan ett äfventyrligt lif,
hvarunder han två gånger besökte Amerika
(1791 och 1795). Genom en 1806 utgifven skoningslös
granskning af fälttåget i Tyskland 1805
(Der feldzug von 1805, militärisch und politisch beleuchtet)
ådrog han sig förföljelse och blef häktad. Han rymde,
men blef gripen och insatt i fängelse i Riga, där
han dog 1807. B. hade en synnerligen orolig själ
och ett öfversvallande förråd af idéer, hvarom såväl
hans många militära arbeten som hans sista verk,
Coup d’oeil sur le svedenborgianisme,
tillräckligt vittna. Hänsynslöst blottade han det
beståendes brister, och för deras afhjälpande föreslog

han medel, som på senare tider i flera hänseenden
kommit till heders. Genom sin
Geist des neueren kriegssystems (1799)
blef han en af militärlitteraturens klassiske
författare. I detta arbete behandlar han krigskonsten
såsom en rent matematisk vetenskap, uppställer
för densamma figurer, i hvilka vinklarna icke få
understiga vissa minima, grundar hela krigföringen
på förplägning ur magasin och lämnar helt och hållet
å sido inflytandet af truppernas andliga stämning.
Dessutom föreskrifver han kringgående rörelser,
företag mot fiendens förbindelselinjer och excentriska
återtåg. En annan betydande skrift af B. är
Lehrsätze des neueren krieges (1805).

^{C. O. N.}

3. Ernst von B.-Cummerow, tysk politiker
och författare, f. 1775 i Mecklenburg-Schwerin,
d. 1851 i Berlin, tog ifrån 1802, i egenskap af
pommersk godsegare, liflig del i förhandlingarna
om författningsreformerna i Preussen. Han ifrade i
allmänhet för upprättandet af en genom riksstånd
inskränkt monarki, i hvilken besittningen af
jordegendom skulle medföra en privilegierad
ställning. Hans opposition var städse riktad mot
byråkratien och mot modern konstitutionalism. Efter
revolutionen 1848 stiftade B., i afsikt att förebygga
det påtänkta upphäfvandet af riddargodsens befrielse
från grundskatt, en förening till egendoms skyddande
("Verein zum schutze des eigenthums"), bekant under
namnet "junkerparlamentet", ur hvilken det i senare tid
framträdande preussiska feodalpartiet utvecklat sig.
B. författade en mängd skrifter, de flesta rörande
statsvetenskapliga ämnen och dagspolitiska spörsmål.

Bymot. Se Byamot.

Bünau, Heinrich, grefve von B., tysk politiker
och historieskrifvare, f. 1697, blef 1740 sachsiskt
sändebud i Mainz, där han arbetade för Karl VII:s val
till kejsare, och var sedan i kejserlig tjänst till
1751, då han blef premiärminister i Weimar. Han tog
afsked 1759 och dog 1762. B. var en vetenskapernas
gynnare, bl. a. genom det understöd han egnade
konsthistorikern Winckelmann, som han utnämnde till
föreståndare för sitt utmärkta bibliotek (42,000
bd), hvilket 1764 inköptes för Dresdenbibliotekets
räkning. Hans ofulländade arbete
Genaue und umständliche teutsche kaiser- und reichshistorie (4 bd, 1728–43)
utmärker sig genom omfattande källstudier. Jfr
Sahrer von Sahr, "Heinrich, graf von B." (1869).


Byng [bi’ŋ]. 1. George B., viscount Torrington,
brittisk amiral, f. 1663, d. 1733, kom i sjötjänst
1678, öfvergick efter åtskilliga sjöresor till armén,
blef löjtnant vid grenadjärerna 1683, tjänstgjorde
såsom sådan upprepade gånger till sjöss, t. o. m. som
skeppschef, och återinträdde först 1690 i flottan
såsom "captain". Konteramiral 1703, tog han en
mycket verksam del i Gibraltars eröfring följande
år. 1705 blef B. viceamiral och 1708 amiral. Högste
befälhafvare i Nordsjön s. å., omintetgjorde han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>