Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bulgarien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han återvände i triumf. Han sökte nu blidka tsar
Alexander III genom ett ödmjukt telegram (29 aug.),
hvari han rent af erbjöd sig att nedlägga sin krona i
hans händer, men då svaret blef kallt afvisande och
han ej fann nödigt stöd hos andra stormakter,
särskildt från Bismarcks sida, ansåg han situationen
ohållbar och abdikerade 7 sept. Regeringen uppdrogs
åt ett regentskap, bestående af Stambolov, Mutkurov
och Karavelov. Ministerpresident var den radikale
Radoslavov, Natjovitj utrikes- och Stoilov
justitieminister. Ryssland underkände regentskapets
laglighet och sände till B. som sin representant general
N. von Kaulbars, hvilken såväl genom sin officiella
verksamhet som genom hemlig agitation sökte
undergräfva den bulgariska regeringens ställning, men
denna förde med stor skicklighet den diplomatiska
kampen med honom och nedslog kraftigt de utbrytande
myterierna och upprorsförsöken. Stora sobranjen
valde 10 nov. till furste prins Valdemar af
Danmark, men då denne på grund af Rysslands motstånd
afböjde valet, måste regentskapet förlängas,
hvarvid Karavelov på grund af sin tvetydiga hållning
ersattes med kammarpresidenten Zjivkov. Kaulbars
afslöt sin misslyckade mission genom att 20 nov. med
hela den ryska konsulatspersonalen lämna B.
Ryssland, som säkerligen endast genom Englands och
Österrikes bestämda hållning afhölls från en
ockupation af landet, anlade därpå officiellt en
non-interventions-politik, men lät under sitt beskydd
de bulgariske revolutionärerna, hvilka frigifvits och
emigrerat till Ryssland och Rumänien, fortsätta sina
stämplingar. I febr. och mars 1887 utbröto farliga
upprorsförsök i Silistra och Rusjtsjuk, hvilka dock
nedslogos och blodigt bestraffades, hvarpå lugnet
under en tid förblef ostördt. – 7 juli 1887 valdes i
Trnova till furste prins Ferdinand af
Koburg-Kohary, som också accepterade valet, begaf sig till
B. och 14 aug. öfvertog regeringen. Turkiets och
Rysslands protester mot hans usurpation blefvo på
grund af Englands, Österrikes och Italiens hållning
resultatlösa, men ingen af stormakterna erkände
valets giltighet. B:s verklige regent förblef alltjämt
Stambolov, som under 7 år såsom ministerpresident
utöfvade en faktisk diktatur, med kraftig hand
upprätthållande ordningen i landet och afvisande den
ryska politikens öppna och hemliga angrepp.
Upprorsförsök och sammansvärjningar förekommo
fortfarande, men nedslogos med våldsam stränghet; det
farligaste anslaget var major Panitzas (1890), som
bestraffades med anstiftarens afrättning. Sedermera
följde flera attentat; så t. ex. föll 1891
inrikesministern Beltjev för en säkerligen åt Stambolov afsedd
kula. I samband med processen mot hans mördare
1892 offentliggjordes i tidningen "Svoboda" en
samling aktstycken, som genom den ryske dragomanen
Jacobsohn kommit i Stambolovs händer och voro
ytterst komprometterande för den ryska regeringen,
men hvilkas äkthet i den form, hvari de utgåfvos,
är tvifvel underkastad. I sin kamp mot Ryssland
stödde sig Stambolov på Österrike och England, och
han var angelägen att upprätthålla ett godt
förhållande till Turkiet, af hvilket han också lyckades
utverka tillsättningen af flera bulgariska biskopar i
Macedonien, under det att han stod i spändt
förhållande till den revolutionära macedoniska rörelsen,
till hvars ledare Panitza hört. Hans inre politik var
mindre framgångsrik, finansförvaltningen lämnade
stoff till skarpa angrepp, äfven den lojala
oppositionen saknade frihet att göra sig gällande, valfriheten
var som vanligt i B. illusorisk, och i sin behandling
af politiska fångar beskylldes han för terrorism.
Dessutom ledsnade fursten, som sträfvade efter en
formellt erkänd ställning, för hvilken Stambolovs
förhållande till Ryssland stod i vägen, i längden på
hans förmynderskap. Sedan Stambolov 1892
förberedelsevis genomdrifvit den förändringen i B:s
konstitution, att utom fursten äfven den närmaste
tronföljaren kunde tillhöra annan religion än den
ortodoxa, kunde Ferdinand 20 apr. 1893 fira sitt bröllop
med den katolska prinsessan Marie Louise af Parma
(d. 1899), och genom deras son Boris’ födelse (30
jan. 1894) blef hans ställning fastare. Beskylld för
delaktighet i en äktenskapsskandal, blef Stambolov
afskedad i maj 1894, hvarpå Stoilov bildade en
koalitionsministär ur de lojala oppositionspartierna.
Stambolov utsattes för en hätsk förföljelse och blef,
otillräckligt skyddad från regeringens sida, 15 juli
1895 mördad på öppen gata i Sofia, antagligen som
hämnd för Panitza. Hans störtande åtföljdes af ett
hastigt närmande till Ryssland, Zankov och Karavelov
benådades, och en fullständig försoning skedde,
då furst Ferdinand 14 febr. 1896 lät prins Boris
genom en högtidlig konfirmationsakt upptagas i den
ortodoxa kyrkan, hvarvid tsar Nikolaus II lät sig
representeras i egenskap af fadder. Samtidigt fick
Ferdinand mottaga sultanens stadfästelse dels som
furste af B., dels som generalguvernör öfver
Öst-Rumelien, och ingen af stormakterna vägrade längre
att erkänna honom. Först härigenom fick den
bulgariska krisen från 1885–87 sin formella afslutning,
utan att dock omotsvarigheten mellan teori och praxis
i B:s statsrättsliga ställning, såväl till Öst-Rumelien
(formellt en tillfällig personalförening, men faktiskt
sammansmältning) som till Turkiet (formellt
halfsuveränitet, men faktiskt nästan oberoende – så har
t. ex. den stadgade tributen till Turkiet aldrig
erlagts), blifvit undanröjd. Rysslands inflytande i B.
var mycket starkt efter 1896 och tog sig bl. a.
uttryck i den amnesti, som (1897–98) beviljades de i
1886 års revolution delaktige officerarna. B:s inre
historia uppfylldes efter Stambolovs fall åter af
partistrider med kabinettskriser, ämbetsmannaafsättningar
och anklagelser mot störtade ministrar, det finansiella
tillståndet närmade sig 1899 statsbankrutt, politiska
mord och skandalprocesser voro ej sällsynta. Efter
Stoilovs afgång 1899 skiftade ministärerna i rask
följd; sedan de konservative och Radoslavovs radikala
parti förbrukat sina krafter, blef Karavelov 1901 åter
ministerpresident, redan 1902 ersatt af det
zankovistiska kabinettet Danev, hvarefter 1903 en delvis
af stambolovister sammansatt ministär under general
Petrov och med Petkov som inrikesminister trädde till
makten. B:s yttre politik upptogs under tiden
alltmer af förhållandena i Macedonien (se d. o.), där
bulgarerna såväl sökte afkasta det turkiska oket som
i kyrkligt och politiskt afseende tillkämpa sig
försteget framför de andra kristna folken. Från midten
af 1890-talet utbröto upprepade resningar,
underblåsta af den i fråga om sina medel ytterst
hänsynslösa macedoniska kommittén i B., 1902–03 fick
upproret en vidare utbredning, och spänningen mellan
B. och Turkiet blef så stark, att krig hotade att
utbryta (hösten 1903), hvilket dock förhindrades
genom stormakternas hållning. Dessa sökte med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
