Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännpunkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varmrenadt eller s. k. tiodubbelt renadt brännvin beredes
helt enkelt genom utspädning med vatten till önskad
styrka, 35–50 proc. Emellertid har sådan utspädd, ren
alkohol en fadd smak, hvarför man mångenstädes låter
det kemiskt rena brännvinet passera genom ett lager
af träkol, hvarigenom det erhåller en bättre smak
och en viss "bouquet". Bland svenska brännvinssorter
märkas för öfrigt åtskilliga slags kryddbrännvin,
i synnerhet pomerans- och kumminbrännvin, hvilka
erhållas antingen genom destillation öfver
pomeransskal och kummin eller genom tillsats af
motsvarande eteriska oljor. Åtskilliga andra sorter
bära tillverkarens eller tillverkningsortens namn och
torde hafva sitt förnämsta värde genom längre tids
lagring, såsom akvavit (Neumanns, Lysholms etc.),
falubrännvin m. fl. Konjak kallas det brännvin, som
erhålles genom destillation af vin. Ursprungligen
förstods med konjak drufbrännvin från de franska
departementen Charente och Charente-inférieure. Den
i förstnämnda departement belägna staden Cognac
är än i dag stapelplatsen för konjakshandeln. Det
vinbrännvin, som erhölls af sämre vinsorter,
pressåterstoder och vinjäst, kallades armanjak,
men detta namn begagnas numera sällan, åtminstone i
Sverige. Den till Sverige importerade konjaken har
en alkoholhalt af 50–60 volymprocent. Rom, äfven
kallad tafia, framställes genom jäsning af melass
efter kolonialsocker. Under jäsningen tillsättas
hvarjehanda ämnen, såsom blad och bark af åtskilliga
växter, frukten eller fruktsaften af persikor,
ananas m. fl. Den mest värderade rommen kommer från
Jamaica och säges vara fri från tillsatser. Äkta rom
har en sådan styrka (80–85 proc.) och så stark arom,
att den i Sverige knappt skulle kunna användas till
dryck utan föregående utspädning med brännvin eller
vatten. Arrak (se d. o.) beredes af olika råmaterial,
än af ris med tillsats af palmsaft och arekanötter,
än af palmsaft enbart, än slutligen af sockermelass
alldeles som rom, hvarvid dock jästen är af säreget
slag. Batavia-arrak, som anses för bäst, beredes af
sockermelass med kinesisk jäst. Jäsningen fordrar
mycket lång tid, hvilket måhända bidrager att
gifva mäsken och äfven destillatet eller arraken
en syrlig smak. Arraken har i allmänhet en styrka
af 58 proc. Visky är ett brännvin, som tillverkas
i synnerhet i Skottland, Irland och Amerika af
olika råmaterial och efter olika beredningssätt. I
allmänhet anses råg vara oumbärlig för äkta visky;
dessutom fordras majs, rågkli och torrt malt samt
mångårig lagring vid hög temperatur. Den röklukt och
röksmak, som ofta utmärker visky, tros bero därpå
att maltet under torkningen utsattes för röken från
eldstaden. Genever och gin, af hvilka det förra
hufvudsakligen tillverkas i Holland, det senare i
England, få sin särskilda smak genom tillsats af
enbär till mäsken, hvarjämte gin ofta är försatt med
olika kryddor och äfven sockrad. Brännvinets halt af
alkohol kallas dess styrka samt uppskattas i Sverige
och de flesta länder efter volymprocent, i Tyskland
däremot numera efter viktprocent. En alkoholhalt af 50
volymprocent kallas i Sverige normalstyrka och utgör
normen för såväl beskattning och tillverkning af som
handel med brännvin. Emedan brännvinets egentliga vikt
aftager med alkoholhalten, användes till bestämning af
denna en areometer, på hvilken halten i volymprocent
direkt afläses. Detta instrument,
alkoholometern l. brännvinsprofvaren, är tillika försedt
med en termometer, emedan den direkt aflästa
alkoholprocenten blott gäller för en viss temperatur,
i Sverige + 15° C., som kallas normaltemperatur. Vid
andra temperaturer måste en korrektion anbringas,
som afläses ur särskilda därför uppgjorda tabeller
(jfr "Brännvinsprofvaren och dess användning",
3:e uppl. 1881). Sedan 1828 har i Sverige användts
den af fransmannen Gay-Lussac år 1824 konstruerade
termoalkoholometern, som anger brännvinets styrka
från O till 100 volymprocent vid en normaltemperatur
af + 15° C. Före denna tid användes en af J. Faggot
1770 konstruerad och sedermera af J. K. Wilcke
förbättrad brännvinsprofvare, graderad efter en
helt annan princip, så att t. ex. 6° motsvarade 49
volymprocent. Före 1828 och äfven långt därefter var
6-gradigt brännvin det normala. Förutom Gay-Lussac
hafva äfven engelsmannen Gilpin och schweizaren
Tralles inlagt stora förtjänster om alkoholometriens
utveckling. Med termoalkoholometern kan naturligtvis
endast sådant brännvin till sin styrka bestämmas,
hvilket ej innehåller upplösta ämnen, som inverka på
den egentliga vikten. I sådana, exempelvis likör,
punsch, vin, måste de upplösta ämnena därför
först frånskiljas, hvilket för praktiska behof
enklast sker medelst en apparat, kallad Sallerons
destillator. En afmätt volym af lösningen destilleras,
tills all alkohol gått öfver i destillatet, hvarefter
detta utspädes till den ursprungliga volymen och
pröfvas med termoalkoholometern. (En beskrifning på
apparaten och tillvägagåendet lämnas i den ofvannämnda
"Brännvinsprofvaren", s. 66.)
Hvad destilleringskonsten angår, den nödvändiga
förutsättningen för all brännvinstillverkning, har
den enligt nyare undersökningar säkerligen mycket
gamla anor, i det att (enligt uppgift af Zosimus,
som lefde i 3:e årh. e. Kr.) redan egyptierna kände
till den, hvarefter den ytterligare utvecklades
af greker och araber. Redan omkr. 400 e. Kr. hade
den vanliga retorten i hufvudsak fått sin nuvarande
form. Det dröjde dock mycket länge, innan det blef
fråga om vindestillation och alkohol, ty först i
en bok från 1100-talet finnas dessa omtalade. Ordet
"aqua vitæ" ("lifsvatten") användes först af Arnold
från Villanuova på 1200-talet, för att beteckna det
ur vin erhållna destillatet, som innehåller den
finaste beståndsdelen i vinet, hvilken förlänger
lifvet. Brännvinets medicinska egenskaper voro
vid denna tid högt skattade, och brännvinet
användes mycket mot svåra, i synnerhet smittosamma
sjukdomar. Stundom begagnades det, liksom opium hos
turkarna, såsom ett medel att före drabbningar ingifva
krigarna mod och styrka. Vid midten af 1300-talet
framställdes genom fraktionerad destillation en
starkare sprit, och mot slutet af 1400-talet hade man
kommit så långt, att man kunde framställa sprit i rätt
stora kvantiteter, och vinbrännvin lär ha användts
i Ungern, Polen, Böhmen, Tyskland m. fl. länder. I
början af 1500-talet utkommo i Tyskland flera
förordningar mot brännvins försäljning och bruk. En
af de äldsta böcker, som handla om vindestillation,
"Das buch zu distiliren", är författad af tysken
Braunschweig 1512. I Sverige var brännvin med
säkerhet kändt i början af 1500-talet, och det anses,
att svenskarna lärt konsten att bränna brännvin af
ryssarna. Det uppgifves, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
