Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brinkman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som därför nödgade honom att i juli 1787 återvända
till Barby. Där kom han emellertid nu till full
klarhet med sig själf, bröt fullständigt med fadern
och begaf sig till Halle för att studera filosofi
samt stats- och språkvetenskap. 1789 besökte han
universiteten i Wittenberg, Jena, Leipzig, Weimar
och Berlin. I sistnämnda stad, där vid denna tid
en nyvaknande entusiasm för litteraturen börjat
gripa alla samhällsklasser, infördes han i de
förnämsta litterära kretsarna och spelade själf
en framstående roll. På hösten 1790 reste han
tillbaka till fäderneslandet och blef 1791, efter
att hafva i Uppsala aflagt kansliexamen, utnämnd
till andre sekreterare i kabinettet för utrikes
brefväxlingen. Ehuru hans ställning hemma var
ganska tillfredsställande, längtade han att återse
vännerna i Berlin och fick denna önskan uppfylld, då
han i maj 1792 utnämndes till legationssekreterare i
nämnda stad, under envoyéen v. Carisien, efter hvars
död (1794) han förestod legationen till 1796. Under
dessa år studerade han flitigt tillsammans med Gentz,
bröderna Humboldt m. fl. och gjorde bekantskap med
den unga, älskvärda och snillrika Rahel Levin,
som då utgjorde medelpunkten för Berlins hela
förnäma och litterära värld. Med henne förenades
han genom en förtrolig och oupplöslig vänskap, och
de underhöllo länge en flitig brefväxling. Genom
de filosofiska studier han 1796 idkade i sällskap
med Fr. Schleiermacher (som varit hans skolkamrat
i Niesky och Barby och med hvilken han redan då
blef förbunden genom en innerlig vänskap) lyckades
B. snart arbeta sig ifrån det religionsgrubbel,
i hvilket han redan som barn blef försänkt. 1797
utnämndes han till legationssekreterare i Paris, under
Staël v. Holstein, egentligen för att kontrollera
denne och neutralisera verkan af hans franska
sympatier. Efter ministerns återkallande öfvertog
han ensam vården om legationens angelägenheter. Hans
diplomatiska ställning i Paris var emellertid osäker
och obehaglig, hvadan hemkallandet, dec. 1799, var
kärkommet. 1801 sändes han åter till Berlin, som
var den plats, där han trifdes bäst. Om hans kärlek
till Tyskland och dess folk vittnar bl. a. ett bref
till L. Tieck (1835), i hvilket han kallar Tyskland
sin andes och sitt hjärtas rätta fädernesland. I
Berlin blef han efter v. Engeströms återkallande,
1803, chargé d’affaires. Under denna tid inträffade
de förvecklingar mellan Sverige och Preussen,
hvilka icke bilades förrän genom båda makternas
deltagande i kriget mot Frankrike. Han entledigades
från sin befattning 1805 i följd af denna tvist, men
gjorde sedan på enskild väg flera försök att bilägga
den. B. lämnade Berlin för alltid 1806 och utnämndes
året därpå till envoyé vid det preussiska hofvet, som
nyss förut hade flyktat till Memel. I det olyckliga
preussiska konungahuset betraktades han nästan som
medlem af familjen och var under denna tid ett slags
lärare för de kungliga barnen; konungafamiljen stod
också ännu efter 30 år i vänskaplig brefväxling med
honom. Genom skoningslösa yttranden om Napoleon och
Alexander blef B. emellertid föremål för Frankrikes
misshag, preussiska regeringen tvingades därför att
utvisa honom, hvarvid han dock skarpt och modigt sökte
häfda Sveriges värdighet. I maj 1808 återkom han från
Königsberg till Stockholm, upphöjdes i adligt stånd
och afgick i sept. som minister till London,
hvarifrån han återvände 1810. S. å. blef han
kammarherre, förordnades sedermera upprepade
gånger att under Wetterstedts frånvaro förestå
hofkanslersämbetet och var 1813–40 ledamot i rikets
allmänna ärendens beredning. 1814 invaldes han i
Vitterhetshistorie- och antikvitets-akademien,
blef 1828 en af de aderton i Svenska akademien,
1835 friherre, 1836 ledamot af Vetenskapsakademien
och 1839 filosofie hedersdoktor i Uppsala. Han dog
ogift i Stockholm på juldagsmorgonen 1847.
Det var under vistelsen i Halle, som B. första gången
offentligen uppträdde som skald. Redan då väckte
han samtidens uppmärksamhet genom sitt noggranna
iakttagande af metrikens lagar. Framdeles blef han ock
en mästare i verskonsten, särskildt i behandlingen
af hexametern. Hans bekantskap med och kärlek till
den äkta antiken väckte hos honom afsmak för den
franska skolans pseudo-klassicism, på samma gång
de höllo honom fri från inflytande af romantiken,
med hvars förnämste målsmän han för öfrigt under
sin vistelse i Berlin stod i nära beröring. 1789
utgaf han, under pseudonymen Selmar, ett
band Gedichte, hvilka, till följd af språkets och
versbyggnadens förtjänstfulla behandling, ådrogo
sig bl. a. Klopstocks uppmärksamhet. 1799 lät han
i Paris trycka
Elegien, abdruck für freunde,
och 1804 utkom, med dedikation till Goethe,
Gedichte von Carl Gustav v. Brinckmann. Erstes bändchen.
Af hans
Philosophische ansichten
utkom första delen 1806. (Anteckningar till detta arbetes
andra del finnas i det s. k. Brinkmanska arkivet.) Såsom
diktare på sitt modersmål uppträdde han egentligen först
1821, då han vann Svenska akademiens stora pris för
skaldestycket
Snillets verld. Detta poem finnes i något omarbetadt
skick intaget i hans
Vitterhetsförsök (1842),
hvilkas egentliga kärnpunkt utgöres af hans
Tankebilder (4 böcker).
Själf har han dock riktigt karakteriserat sig såsom snarare
en poetisk människa än en skald, snarare läsare än författare. –
B. var en mångsidigt bildad man; i synnerhet hade han ovanliga
språkkunskaper. Genom sina vidsträckta intressen, sin
opartiskhet och fördomsfrihet, förenad med stor välvilja och
optimism, blef han en synnerligen afhållen sällskapsmänniska
och tillhörde bl. a. Karl XIV Johans närmare umgängeskrets. –
Ett märkligt drag är B:s stora beundran för Gustaf IV Adolfs
karaktär. – Sin utomordentligt rikhaltiga och dyrbara boksamling
(omkr. 20,000 band) skänkte han till Uppsala universitet. Hans
stora handskriftsamling, det s. k. Brinkmanska arkivet, kom
genom testamente till grefve Trolle-Wachtmeister på Trolle-Ljungby,
där den ännu förvaras. Denna samling innehåller bl. a. en
otrolig mängd bref från och till ut- och inländska statsmän,
skalder och vetenskapsmän samt vittra fruntimmer och väninnor.
Till Tegnér, som bland de svenske skalderna var den, till
hvilken B. kände sig mest dragen och till hvilken han också
stod i den vänskapligaste förbindelse, finnas 221 bref, till
en grefvinna af Ugglas 124, till Rahel Levin 97 och slutligen
till "Stella" (friherrinnan M. v. Schwerin) ej mindre än
3,349. Af G. Andersson utgafs en del af samlingen under titeln
"Handlingar ur v. Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungby"
(I. 1859, II. 1865). Se minnesteckningar öfver B.
af B. v. Beskow i Vet.-akad:s handl. (1847) och
af J. Börjesson i Sv. akad:s handl., XXXIII, samt
H. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
