Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brefbok ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till grund för angifvelser. Konsten att utforska
och åter tillsluta brefven var högt uppdrifven. "Le
surintendant des postes" och ministrarna gåfvo sina
underordnade i hela landet order att öppna uppgifna
personers bref, och utdrag därur verkställdes för
konungens räkning. Ludvig XV inrättade en ordentlig
breföppningsafdelning, Le cabinet du secret des
postes. Ludvig XVI förklarade 1775, att man borde
respektera brefhemligheten, men breföppnandet fortgick
(anstalten kostade under hans regering 400,000 frcs
årligen), och en mängd klagomål däröfver anfördes
vid riksdagen 1789. Konstituerande församlingen
ålade i ett dekret 1790 posttjänstemännen edgång
på att ej öppna bref, men 1791 gjordes ett
undantag för bref från och till utlandet, och
välfärdsutskottet tillsatte år III (1794) tvenne
kommissioner i Paris för detta ändamål. Napoleon
I:s breföppningsbyrå drog en årskostnad af
600,000 fr. Under restaurationstiden inrättades
en dylik byrå i jordvåningen till posthuset, och
däraf anser man den gängse termen cabinet noir
("svarta kabinettet") hafva uppkommit. Anstalten
undertrycktes under revolutionen 1848, men Napoleon
III tillämpade åter samma förhatliga system gentemot
korrespondenter. Beryktadt under 1700-talet var
grefve Brühls "svarta kabinett" i Dresden. Äfven
Fredrik II af Preussen och Katarina II kränkte i
vidsträckt måtto brefhemligheten. Katarina II lät
för sig esomoftast uppläsa ett sammandrag af öppnade
bref från och till politiskt misstänkta personer,
den s. k. perljustratsia (jfr "A. V. Chrapovitskijs
dagbok", 1880). I Ryssland hafva för öfrigt, liksom i
Finland, kränkningar af brefhemligheten intill allra
senaste tid ytterst ofta förekommit. I äldre tider var
icke heller i Sverige brefhemligheten så respekterad
som i våra dagar. På samma gång kansliordningarna
af 1720 och 1773 vid straffpåföljd förbjödo
öfverpostdirektören att öppna bref, ålade de honom
att "innehålla" bref, som syntes honom misstänkta, och
anmäla saken, hvarefter k. m:t i sittande råd bestämde
om brefven skulle öppnas eller ej. Ett af de mest
bekanta exemplen på brefhemlighetens kränkande i vårt
land lämnar förfarandet emot G. M. Armfelt (1793). -
Undantag från brefhemlighetens grundsats anses
äfven tillåtliga vid vissa kriminalundersökningar,
hvarom särskildt i Tyskland noggranna bestämmelser
i lag finnas fastställda. - I Tyskland är
brefhemlighetens grundsats uttalad i rikspostlagen
af 1871. I Frankrike inskärpes den i code pénal
(art. 187) med straffbestämmelser för däremot
felande statstjänstemän; för undersökningsdomare och
prefekter ha dock vissa undantagsrättigheter stadgat
sig. I England har af gammalt statssekreteraren
(nu inrikesministern, "the home secretary") ansetts
ega rätt att i särskilda fall i politiskt eller
straffrättsligt syfte förordna om brefs öppnande
genom myndigheternas försorg, och denna häfdvunna
rättighet bekräftades genom en parlamentsakt af
1711. Godtyckliga kränkningar af brefhemligheten
förmådde underhuset att 1735 som "brott mot husets
privilegier" beteckna öppnandet af bref till eller
från underhusmedlemmar, om det skedde utan särskild
fullmakt ("warrant") från statssekreteraren. 1844
ledde det systematiska öppnandet (på order af
inrikesministern Graham) af den landsflyktige
Mazzinis korrespondens till en undersökning i saken genom
en parlamentskommitté,
hvilken utredde, i hvilka fall dylik fullmakts
utfärdande var tillåtligt. Ännu så sent
som 1882 försvarade Harcourt mot irländska
klagomål å regeringens vägnar denna rätt såsom
i England tillkommande inrikesministern och
på Irland regeringen i Dublin. Jfr Maxime
Du Camp, "Le cabinet noir" (1869), Belloc,
"Les postes françaises" (1886), Kohler, "Das
recht an briefen" (1893), samt B. E. König,
"Die geschichte des cabinet noir Frankreichs"
(1895) och "Schwarze kabinette. Geschichte der
briefgeheimnissentheiligungen" (1899).
Brefkarta, en förteckning, som från den ena
postanstalten till den andra åtföljer sådana
brefpostförsändelser, som enligt postförfattningarna
böra specificeras.
Brefkort, en af en postförvaltning å kartong utfärdad
och med franko-stämpel försedd blankett, som befordras
till lägre pris än vanligt brefporto och är afsedd
att innehålla kortare meddelanden, som ej behöfva
hemlighållas. Till brefkort få emellertid äfven, under
vissa förbehåll, begagnas andra blanketter än de, som
af postverken för sådant ändamål tillhandahållas. Äran
af brefkortens uppfinning tillkommer tvifvelsutan
den tyske postreformatorn Heinrich von Stephan,
som år 1865 väckte förslag om sådanas införande
i posttrafiken. Emellertid blef detta nya slags
korrespondens-förmedlare icke då, ej heller först
inom Tyskland, taget i bruk. Helt och hållet - efter
hvad numera visats - i ovetenhet om Stephans förslag
tog år 1869 en ickefackman i Österrike, professor
Emanuel Herrmann vid theresianska militärakademien i
Wiener-Neustadt, initiativet till denna reform genom
att i en tidningsuppsats framhålla den stora nyttan
för allmänheten af ett dylikt meddelelsemedel. I
Österrike vann reformen så godt som omedelbart insteg,
och man tog där steget fullt ut genom att genast
åsätta brefkorten ett billigare porto än brefven. Icke
så inom Nordtyska förbundet, där brefkorten infördes
i rörelsen l juli 1870. Icke heller annorstädes blef
i början, annat än undantagsvis, portonedsättning för
brefkort medgifven. Inom Sverige infördes brefkorten
med ingången af år 1872 och drogo i början samma
porto som brefven. Först från l jan. 1877 sänktes
portot för de inländska brefkorten till halfva
brefportot. I den internationella samfärdseln
var denna portonedsättning redan i sammanhang med
världspostföreningens stiftande genomförd. - En
alldeles säregen art af brefkorten utgöra de s. k.
vy-korten. Som dessas uppfinnare nämnes en bokhandlare
och boktryckare A. Schwartz i Oldenburg, hvilken redan
16 juli 1870 - således endast ett par veckor efter
brefkortens utsläppande i rörelsen inom Nordtyska
förbundets område - aflämnade till postbefordran
det första med en (för öfrigt mycket primitiv)
åtryckt teckning försedda bref kortet. Vykorten
hafva sedan efter hand ernått en alldeles enorm
användning inom jordens alla med ordnadt postväsen
försedda länder, och deras årliga frekvens har numera
sprungit upp till milliarder. Dock tyda åtskilliga
tecken därpå, att detta egendomliga utskott på
den egentliga poströrelsen, i mångt och mycket en
modesak, snart nog torde befinna sig på återgång.
B. L-n.
Breflåda, en merendels af metallplåt förfärdigad,
sluten låda med långsmal öppning, hvari kunna
nedläggas bref och brefkort, afsedda att med vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
