Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bredd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mars 1855 för tillämpning från l juli s. å. påbjudna
portoförenklingen, hvarigenom, med aflysande af det
förut gällande zontariffsystemet, likformigt, af
väglängden oberoende porto infördes. Emellertid
dröjde det rätt länge, ända till 1873, innan
också förenkling genomfördes i fråga om de många
viktsatserna. Ända till nyssnämnda år gällde i
Sverige för inrikes bref en portoskala med 11
viktsatser. Denna skala ändrades från och med
l januari 1873 därhän, att endast 3 viktsatser
skulle tillämpas. Inrikes bref få icke i vikt uppgå
till mer än 250 gram, hvaremot vid utväxling med
utlandet brefvikten är obegränsad. I afseende å
postbehandlingen göres skillnad mellan vanliga bref
och värdebref. De förra äro sådana, beträffande
hvilka assurans, rekommendation eller postförskott
(efterkraf) icke begärts. Såsom värdebref anses
assurerade - med eller utan postförskott - samt
rekommenderade - med eller utan postförskott -
äfvensom sådana oassurerade och orekommenderade,
som äro belagda med postförskott. I afseende
å rekommenderade bref må framhållas, att därmed
afses sådana, beträffande hvilka afsändaren -
utan att behöfva angifva innehållet - förbehållit
sig, att de icke må utlämnas annat än mot kvitto
af adressaten eller dennes ombud. För dylika ’bref
ikläda sig postförvaltningarna ersättningsskyldighet
allenast till visst fixt belopp. I motsats härtill
gäller i fråga om assurerade bref, att postverket
för dessa, i händelse de gå förlorade eller
skadas, lämnar ersättning i förhållande till det
åsatta värdet, så framt ej utrönes, att detta
öfverstiger det verkliga. Bref, å hvilka hvila oguldna
postafgifter, benämnas lösenbref. Sådana bref, som
å postanstalt behandlas utan att med post eller af
landtbrefbärare fortskaffas, kallas lokalbref. Se
vidare det på generalpoststyrelsens föranstaltande
1903-04 utgifna arbetet "Postverkets minnesskrift".
R. L-n.
2. Estet. Redan i den klassiska forntiden började man
begagna brefformen för skönlitterära och vetenskapliga
arbeten, sedan privatbrefven blifvit föremål
för stilistisk odling och höjts till en särskild
litteraturart. Under vissa tider har brefformen
varit mycket omtyckt inom vitterheten. Versifierade
epistlar ha förekommit särskildt hos romare,
fransmän och tyskar. Romaner i brefform skrefvos
bl. a. under 1700-talet, t. ex. Richardsons "Sir
Charles Grandison", Rousseaus "La nouvelle Heloise"
och Goethes "Die leiden des jungen Werthers". Äfven
för sociala och vetenskapliga skrifter har
brefformen nyttjats, hvarjämte den sedan länge är
en vanlig journalistisk företeelse. Af de privata
brefväxlingarna föreligger ett ganska stort urval i
tryck, erbjudande historieforskaren och psykologen ett
ojämförligt material. Äfven af privatbrefven finnas
typer, som äro beräknade för framtida offentliggörande
och därför ha en fullkomligt litterär prägel.
Af grekiska bref från forntiden finnas några
samlingar af novellistisk karaktär. Bland
romerska brefskriftställare är Cicero ryktbar
för sin eleganta form. Plinius d. y. och Seneca
samt Cæsar kunna likaledes nämnas bland romerska
brefförfattare; de behandla vetenskapliga spörsmål
och tidsfrågor i bref, som från början afsetts för
offentligheten. Versifierade bref skrefvo framför
allt Horatius (epistlar) och Ovidius (heroider och
tristier). Kristna
skriftställare nyttjade brefformen i uppbyggelse-
och förmaningsskrifter, af hvilka de mest kända
naturligtvis äro de i nya testamentet intagna
apostlabrefven. Under medeltiden var latinet det
i alla Europas länder använda brefspråket, och
den romerska påfvestolen hade stort inflytande på
brefformulärens utveckling och fastställande. Sedan
latinets ställning mot medeltidens slut blifvit
mindre dominerande, tog brefskrifningen ett stort
uppsving, som började i Italien. Annibale Caro,
L. Dolce, Bernardo Tasso m. fl. skrefvo medvetet
litterära bref, som utgåfvos i tryck och togos till
mönster. Efter 1600 blef Frankrike hufvudlandet för
en mycket rik och blomstrande breflitteratur. Som
dess främste representanter kunna nämnas Jean Louis
de Balzac och Voiture, hvilka drefvo brefförfattandet
som litteraturart. Senare franska brefförfattare voro
madame de Sévigné, Voltaire, Diderot, Rousseau,
Sainte-Beuve, Hugo, Mérimée. Arbeten i brefform
äro Pascals "Lettres provinciales", Bossuets och
Fénelons "Lettres spirituelles", Montesquieus
"Lettres persanes", Voltaires "Lettres anglaises"
och Rousseaus "Lettres sur les spectacles" samt "La
nouvelle Heloïse". I Tyskland dröjde det längre,
innan brefskrifning på modersmålet fick litterär
betydelse. Först vid 1700-talets midt är den tyska
brefstilen utbildad och trängde sedan småningom ut
beskrifningen på latin och franska. Fru Gottsched,
sedermera Gellert och Rabener äro de tidigare mönstren
på detta område. Från senare delen af 1700-talet och
1800-talet har man viktiga och stora brefsamlingar
af Lessing, Winckelmann, G. A. Bürger, Goethe,
Schiller, Joh. von Müller, bröderna Humboldt, Bettina
von Arnim, Rahel Varnhagen von Ense, Tieck, bröderna
Schlegel, Heine och Mendelssohn-Bartholdy. Af
arbeten i brefform ha särskildt Goethes "Die leiden
des jungen Werthers" och Börnes "Briefe aus Paris"
vunnit ryktbarhet. Bland engelska brefförfattare
märkas Swift, Pope, Addison, Locke, Richardson,
lady Montague, Sterne, Cowper, Byron, Walter Scott,
Ch. Brontë m. fl. I dansk litteratur märkas Baggesens
och Hertz’ rimbref samt de publicerade brefven af
Ingemann, N. F. S. Grundtvig, H. K. Andersen, Hauch,
J. P. Mynster, Julius Lange och J. P. Jacobsen. Af
norrmän ha både Ibsen och Björnson skrifvit
rimbref. I Sverige skrefvos heroider af Leyoncrona
(efter mönstret af Hofmann von Hofmannswaldau). Karl
Gustaf Tessin skref sina uppfostringsregler för
kronprins Gustaf (sedan Gustaf III) i brefform:
"En gammal mans bref till en ung prins" (1756);
Anders Schönberg skref "Bref af Menalcas", och
prästen Hans Bergenström skref 1770 "Indianske bref"
efter Montesquieu. Rimbref författades af Leopold
och andra gustavianer. I brefform skrefvo Hammarsköld
sin granskning af Leopold som författare och filosof
("Kritiska bref öfver kantzlirådet af Leopolds
skrifter") och Atterbom sin anmälan af Franzéns dikter
i Phosphoros. Almquist nyttjade ofta brefformen i sin
novellistik och förstod mästerligt att nyansera stilen
efter individualiteterna, såsom i "Araminta May",
"Drottningens juvelsmycke" och "Amalia Hillner". Äfven
Fredrika Bremer skref brefromaner och skildrade sina
resor i brefform ("Hemmen i nya verlden"), Runebergs
"Den gamle trädgårdsmästarens bref" var ett angrepp
i skönlitterär förklädnad på pietismen. Af svenska
brefsamlingar är endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
