Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 55-56 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brazza ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äldsta öfversikt vi ega af svenska
privata tafvelsamlingar. Han
blef 1778 ledamot af konstakademien,
-rn. (O. G-g.)


3. Karl Fredrik von B., den föregåendes
son, berömd porträttmålare, f. 16 aug. 1759 i
Stockholm, d. där l dec. 1818, röjde tidiga anlag för
målarkonsten, handleddes af Lorens Pasch d. y., vann
i konstakademiens elevskola 1778 sin första medalj och
eröfrade vid den första offentliga utställningen 1784
guldmedalj, den första akademien utdelade. År 1786
täflade han med Åkerström, Ahlberg och Metzger om
stora priset, men förgäfves, hvilket åtminstone delvis
berodde därpå, att han i motsats mot Åkerström, sin
lycklige medtäflare, själf troddes kunna bekosta en
studieresa till utlandet. Också anträdde B. en sådan i
juni 1787, men ej till det traditionella studielandet
Italien, utan till England. I London blef han lärjunge
af sir Joshua Reynolds, som jämte Gainsborough
var Englands främste porträttmålare. Hos honom
förblef han till dennes död, 1792, och kvarstannade
därefter ytterligare fyra år i London (1795 företog
han en studieresa till Paris, Belgien och Holland). -
B. tillegnade sig snart mycket af sin lärares kraftiga
målningssätt och varma kolorit. Till sitt hemland
skickade han flera porträtt, som vunno akademiens
bifall och gjorde sig äfven i England ett namn som
målare, hvilket framgår bl. a. däraf, att en mängd
engelska gravyrer utfördes efter hans taflor. Den
svenska konstakademien ansåg sig därför böra hedra
B. genom att 1790 kalla honom till agré och valde
honom följande år till ledamot. Efter sin återkomst
till hemlandet, 1796, vann B. hastigt erkännande och
utmärkelser. Han blef s. å. professor i teckning
vid akademien och var snart den mest eftersökte
porträttören. Det var i synnerhet aristokratien,
som gynnade honom med beställningar. Med sin
mustiga färg och sin pensels brio måste han också
tilldraga sig allmän beundran. Som lärare var han
framstående, intresserade sig lifligt för de unge
och förde deras talan inom akademien. I sitt hem
förenade han konstnärer och konstvänner, utvecklade
en storartad gästfrihet och vann allas hjärtan genom
sin älskvärdhet och sitt nobla sinnelag. På det yngre
konstnärssläktet (Sandberg m. fl.) utöfvade han därför
ett stort inflytande. Af Karl XIII omfattades han
med välvilja och adlades 1812. B. var icke blott
aristokratiens, utan äfven hofvets målare. Redan
1784 målade han på beställning af drottning Sofia
Magdalena en bild af Gustaf IV Adolf som gosse,
sittande på sin gunghäst, som drages af en page, och
1800 fick han beställning på Gustaf IV Adolfs
kröningstafla. Han besökte därför riksdagen i Norrköping,
där han gjorde förstudier. Brist på lämplig ateljé
hindrade dock år från år taflans fullbordande,
tills slutligen revolutionen 1809 kom hela saken
att stranda. S. å. fick han emellertid af Karl XIII
i uppdrag att skildra dennes kröning. B. hängaf sig
med lif och själ åt sin nya uppgift och gjorde
skisser af de personer, som där skulle förevigas. När
han slutligen efter Sergels död fått inflytta i
dennes boställe och därigenom erhållit en ateljé,
stor nog för en duk af så kolossala dimensioner,
måste han vika för Byström, som hade ett äldre
löfte om bildhuggarverkstaden, och den halffärdiga
duken hoprullades och inpackades i en lår. När
taflan sedermera framtogs, befanns den förmultnad
och förstörd. Det var naturligt, att denna händelse
skulle väcka stort uppseende. Man trodde sig häri se
en hämnd för den fördomsfrihet B. visat genom att
i sitt hem mottaga personer af utprägladt liberala
åskådningssätt, men säkert spelade afunden härvid
också sin roll. Efter konungens död ville man ej ens
godkänna uppdraget, då det ej var kontrasigneradt. B:s
vän, L. Hammarsköld, väckte vid riksdagen 1818 motion
om ett anslag af 25,000 rdr till taflans fullbordande,
men utan resultat. Detta var ett hårdt slag för B.,
som med hänförelse egnat sig åt detta arbete, hvilket,
menade han, skulle bli hans främsta verk. Motgången
tärde honom allt djupare, och han afled s. å. af
nervslag. Hans bild är bevarad åt eftervärlden
genom flera porträtt, målade af honom själf samt
af Fogelberg, D. Bossi m. fl. Han egde en dyrbar
tafvelsamling, delvis ärfd efter fadern.

B. är en af våra ypperste porträttmålare. Så länge
han var elev af Pasch, målade han i dennes maner;
modelleringen är ännu hård, färgbehandlingen något
tunn och svag. Dock visade han redan då ansatser till
en fylligare kolorit och kraftigare uppfattning. För
utvecklingen af dessa anlag kunde han aldrig funnit
en bättre lärare än Reynolds. Detta ådagalägga de
i England utförda arbetena, i hvilka färgerna bli
mättade och djupa, penselföringen bred och käck,
detaljerna underordnade, uppfattningen stor och
fri. B. mottog af sin lärare, med hans efter de gamle
mästarna bildade färgskala med varmt röda och gyllene,
bruna toner, intryck för lifvet, men äfven Reynolds’
store medtäflare, Gainsborough, utöfvade under någon
tid inflytande på den svenske artisten, särskildt
i dennes målningar på 1790-talet, hvilka ega ett
drag af förfining, en nobless, ett drömmande eller
svärmiskt uttryck och blek karnation. Det var denna
tid, som B. utförde flera af sina bästa arbeten. I
porträttet af Sir Joshua Reynolds (i konstakademien)
visar han sig ännu som dennes trogne lärjunge. Hans
nya uppfattning och färgbehandling komma till
uttryck i det svärmiska, bleka Själfporträttet
(Stockholms högskolas saml. å Heleneborg). I samma
stil är Nils von Rosensteins porträtt (Gripsholm)
måladt. Äfven nationalmuseum eger några af hans bästa
verk från denna period. Natursvärmeriet framträder i
den med bredd och elegans målade, härliga bilden af
skådespelerskan Teresa Vandoni, där hon promenerar i
Bellevues park. Porträtten af hans båda systersöner
Jakob Fredrik de Ron och Karl Gustaf de Ron äro tvenne
koloristiska mästerverk, ja, något af det yppersta
svensk porträttkonst frambragt. Där ses äfven en bild
af Lucas B. d. y., hans far, målad i svart och grått,
äfven den betydande som konstverk.

Omkr. 1800 undergår B:s stil en märkbar
förändring. Hittills hafva olika inflytelser samtidigt
gjort sig gällande, nu blir stilen mera enhetlig,
personlig. Konstnären är nu hemma, öfverlämnad åt sig
själf, och de stora förebilderna saknas. Färgen blir
mera lysande med djupa röda och bruna toner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>