Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på träbjälklag, utan skola från dessa brandfritt
afskiljas. Järnpelare, som uppbära murar eller
bjälklag Inom ett bostadshus, skola numera vara
omklädda med ett mera brandfritt material, såsom
tegel, betong, eldfast putsmassa e. d. Vid vissa
slag af byggnader, såsom fabriks- och magasinshus,
s. k. affärshus, där dyrbara varor äro hopade, brukar
man tillgodose brandfriheten genom att i större
utsträckning införa mera eldfasta konstruktioner
å bjälklag, yttertak m. m., hvarjämte man såvidt
möjligt förlägger dem fritt och på större afstånd
från andra byggnader samt, där detta låter sig göra,
uppdelar dem i mindre afdelningar med en golfyta
af intill 500 kvm., hvilka afdelningar omslutas af
brandmurar. På sådant sätt äro de stora magasinen
i Hamburg, Bremen m. fl. städer ordnade. – För
byggnader, där ännu dyrbarare förråd samlats, såsom
museer, arkiv och bibliotek, samt för byggnader af
eldfarlig beskaffenhet, där människor samlas, såsom
teatrar, tillämpas ofvannämnda principer i än högre
grad eller så fullständigt som möjligt.
Åsikterna om brandfriheten hos en byggnad och dess
olika konstruktioner hafva under gångna tider mycket
förändrats. Så t. ex. ansågs på 1880- och 1890-talen
en byggnad vara synnerligen brandfri, om den var
försedd med bjälklag af hvalf på järnbalkar och
erforderliga pelare gjordes af järn, utan vidare
omklädnad. Numera anses detta emellertid icke
tillfyllest, utan skall allt järn, såsom balkar
och pelare, vara omklädt af ett brandfritt ämne och
sålunda skyddadt för eldens direkta påverkan. Efter
den stora branden i Baltimore i febr. 1904, där
det visade sig att de dittills såsom brandfria
ansedda amerikanska "skelett"-byggnaderna med väggar
och bjälklag af ihåligt terrakottategel på stomme
af stålkonstruktioner icke på långt när motstodo
eldens inverkan, torde nog genomgående förändringar
komma att vidtagas, för att våra husbyggnader skola
ernå den största möjliga grad af brandfrihet. Se
vidare "Baukunde des architekten" (1903).
P. Ax. L.
<b>Brandförsäkring.</b< 1. Aftal, hvarigenom en part,
försäkringstagaren, mot vissa förpliktelser å
sin sida, af annan part, försäkringsgifvaren
(försäkraren), erhåller löfte om viss ersättning,
i regel penningbelopp, för det fall att i atalet
angifven (fast eller lös) egendom skadas eller
förstöres genom eldsvåda eller genom åtgärder,
som vidtagas till eldens hämmande, af elden hotade
föremåls räddande o. d. – 2. En angående sådant aftal
upprättad skriftlig handling, brandförsäkringsbref
l. polis, som förpliktar försäkringsgifvaren
under förutsättning att däri angifna villkor
och bestämmelser blifvit å försäkringstagarens
(eller dennes rättsinnehavares) sida fullgjorda. –
3. (Brandförsäkringsväsendet) Inbegreppet af de
mänskliga handlingar och inrättningar, som hafva
till direkt syfte eller ändamål att försäkra (fast
eller lös) egendom mot förstöring eller skada genom
eldsvåda. – Angående försäkringstekniska termer:
premier, premietariffer, försäkringsfond, risk,
återförsäkring m. fl., som äro gemensamma för flera
eller alla försäkringsgrenar, se Försäkringsväsende.
Brandförsäkring intager åtminstone i fråga om
’’försäkringsstockens" eller det samfällda
försäkringsbeloppets storlek i alla nutidens
civiliserade länder
obestridligt främsta platsen bland
försäkringsväsendets grenar. Brandförsäkring tillhör
den s. k. sakförsäkringen, eller den egentliga
skadeförsäkringen, hvars olika grenar stundom
sammanfattas under benämningen elementarförsäkring,
och som åsyftar att bereda ersättning för ekonomisk
förlust till följd af att sakliga förmögenhetsföremål
(fast eller lös egendom) genom tillfällig händelse
drabbas af materiell skada. När sådan skada uppkommit
antingen direkt genom brand (eldsvåda) eller genom
åtgärder, som vidtagits för eldens släckning eller
begränsning, bärgning af lösören o. d., är det
brandförsäkringens uppgift att hålla förstördt eller
skadadt föremåls egare, resp. dennes rättsinnehafvare,
skadeslös, i enlighet med förut bestämda villkor.
Från nationalekonomisk synpunkt tillhör all
försäkringsverksamhet området för "den ekonomiska
förtänksamheten", som söker använda befintliga
tillgångar – i främsta rummet inkomster – på sådant
sätt, att därigenom framtida behofs tillfredsställande
betryggas; och först i relativt sen tid har
brandförsäkringen differentierats eller blifvit – både
begrepps-mässigt och i praktiska lifvet – väl skild
från å ena sidan mera rent filantropiska former af
ömsesidigt understöd, å andra sidan till den "latenta
produktionen" hörande verksamhetsarter, åsyftande att
förebygga eller undvika, eldfara och att undertrycka
eller minska omfånget och de förstörande verkningarna
af uppkommen eldsvåda å fast eller lös egendom.
Gruppbildningen eller föreningen af personer för
försäkringsändamål kan åstadkommas frivilligt eller
genom rättsligt tvång (lagar eller förordningar
af offentlig myndighet). Båda sätten hafva kommit
till användning redan för sådana rudimentära, ännu
icke från mer eller mindre besläktad verksamhet
differentierade former af brandförsäkring, som
åtminstone hos skandinaviska och andra germanska folk
kunna spåras tillbaka ända till den historiska tidens
gryning. Personligt bistånd vid eldsvåda och bidrag –
till en början in natura, sedan äfven med penningar –
till (åtminstone) partiell ersättning af den genom
brandskada uppkomna ekonomiska förlusten tillhörde
mycket tidigt rättigheterna i och skyldigheterna för
medlemmar i s. k. "gillen". I en del sådana blef
ömsesidigt understöd efter brandskada hufvudsak;
särskilda "brandgillen" funnos sannolikt redan
under medeltiden på Island. Det måhända allra
tidigaste exemplet på lagtvång till ett slags
"brandförsäkring" lämnar den mot slutet af
1200-talet skriftligen affattade östgötalagens på
gammal sedvanerätt grundade bestämmelse, att när
bondes stuga och lada brunnit, skulle "brandstod"
(bran studh) utgå med en halfspann korn eller fyra
penningar af hvarje bonde inom antingen fjärdedels
eller tredjedels eller halfva eller hela häradet,
alltefter skadans omfång; med utfäst vite ("thre
öra") för den, som icke inom utsatt tid erlade
brandstoden, sedan denna blifvit af häradshöfdingen
den brandskadade tillerkänd. Landskapslagarnas
bestämmelser om brandstod upptogos sedan, med
oväsentliga förändringar, både i Magnus Erikssons
landslag (midten af 1300-talet) och i konung
Kristofers landslag (1442). Om brandförsäkringens
senare utveckling i Sverige se nedan (sp. 1462).
I Tyskland, där likaledes särskilda brandgillen tidigt
funnos – i Holstein åtminstone från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
