Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bourqueney ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bouvet-ön [bovä-], ö i Södra Ishafvet under 54° 26’
s. br. och 3° 24’ ö. lgd. Det är en mäktig vulkanisk
bergmassa af 935 m. höjd. Högsta toppen heter sedan
1898 Kejsar Vilhelms pik. Ön sträcker sig från ö. till
v. 9,5 km. och från n. till s. 8 km. Den sågs först
af fransmannen Lozier Bouvet 1739, men eftersöktes
fåfängt af Cook. År 1898 återfann Valdiviaexpeditionen
sannolikt denna ö på ofvan angifna ställe, som dock
ligger både mer åt väster och söder än förr angifvits.
Bouvier [bovie], Auguste, schweizisk protestantisk
teolog, f. 1826 i Genève, vid hvars universitet
han fick sin första teologiska utbildning. Af stor
betydelse för hans utveckling blef hans vistelse åren
1845–46 vid universitetet i Berlin, där särskildt
Neander genom sin vidhjärtade tolerans och sin
religiösa värme öfvade ett afgörande inflytande
på honom. Efter några års prästerlig tjänstgöring
blef han 1861 professor i apologetik och praktisk
teologi i Genève, hvilka ämnen han 1865 utbytte
mot dogmatik. Död 1893. – B. torde höra till de
mest betydande förmedlarna af den tyska teologiens
(särskildt Neanders och Schleiermachers) idéer till
de romansk-protestantiska kyrkosamfunden. Till
sin ståndpunkt var han så utprägladt som få en
"förmedIingsteolog". "Enhet!" är hans ständigt
upprepade slagord. Alla hans sträfvanden såväl på det
teoretiska som på det praktiska området (där särskildt
hans maningar till de protestantiska kyrkorna att
deltaga i det sociala arbetet varit af betydelse) gå
ut på att bana väg för en större förståelse mellan
de olika protestantiska riktningarna inbördes samt
mellan dessa och den moderna tidsandan. Hans egen
åskådning får härigenom en prägel af sällsynt
vidhjärtenhet, men ock ofta något egendomligt sväfvande
och färglöst. På sina lärjungar verkade han mäktigt
genom sin sällsynt nobla, glödande entusiastiska
personlighet. De skrifter han själf utgaf äro med
undantag af ett större, åt den sociala frågan egnadt
ungdomsarbete nästan uteslutande af praktisk eller
uppbygglig art. Efter hans död hafva hans dogmatiska
föreläsningar under titeln Dogmatique chrétienne
(1902) utgifvits af E. Montet. Se J. E. Roberty,
"Auguste Bouvier, théologien protestant 1826–1893"
(1901), och E. Billing, "En modern schweizisk teolog"
(i Bibelforskaren 1901). E. Bg.
Bouvines [bovi’n], by i franska dep. Nord, 13
km. s. ö. om Lille. B. var skådeplatsen för det slag,
i hvilket konung Filip August af Frankrike 1214
besegrade engelsmännen och deras bundsförvant kejsar
Otto IV och genom hvilket han befäste sina eröfringar
inom engelsmännens besittningar söder om Kanalen. I
trakten utkämpades flera strider åren 1792–94,
särskildt 17 och 18 maj 1794, mellan österrikarna
och fransmännen.
Bov (ty. Bau], socken i södra Jylland, mellan
Flensborg och Aabenraa. Där stod den första större
träffningen under slesvigska kriget 1848. Danskarna
under general Hedemann slogo fullständigt den
slesvig-holsteinska truppstyrkan under prinsens af
Augustenborg ledning.
Bow., i botaniska beteckningar förkortning för
I. Bowie, engelsk trädgårdsodlare och resande,
d. 1818.
Bova, stad i italienska prov. Reggio di Calabria,
på en höjd, 7 km. n. om Joniska hafvet. 4,662
inv. (1901). I B. och fem tillgränsande orter ("Paëse
greco") talas en fördärfvad grekisk dialekt.
Bovadilla. Se Bobadilla.
Bowallius. 1. Robert Maurits B., ämbetsman,
historisk forskare, f. 24 maj 1817 i Bergs socken
i Västmanland, blef 1836 student i Uppsala,
promoverades 1842 till filos. doktor samt blef
s. å. e. o. amanuens i riksarkivet och docent i
fäderneslandets historia vid Uppsala universitet. I
slutet af 1845 flyttade han till Stockholm för att
uteslutande egna sig åt studier och tjänstgöring
i riksarkivet. I detta ämbetsverk befordrades han
1847 till amanuens, 1853 till aktuarie vid den
historiska afdelningen och 1874 till riksarkivarie
(efter J. J. Nordström), i hvilket ämbete han
1882 efterträddes af K. G. Malmström. 1848–66
tjänstgjorde han som sekreterare i Samf. f. utg. af
handskr. rör. Skandinaviens hist. B. hade jämväl
många andra uppdrag. Han tjänstgjorde bl. a. såsom
protokollsförande i den kommitté, som under
kanslerens, dåv. kronprinsens, ordförandeskap
utarbetade förslag till 1852 års statuter för
universiteten, var 1874–76 kanslerssekreterare för
universiteten i Uppsala och Lund, 1865–74 ledamot
af öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor
och 1872–84 medlem af direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk. B. afled i Stockholm 19
jan. 1902. – Utom sin gradualafhandling, De forma
regiminis Sueciæ MDCXXXIV confirmata (om 1634 års
regeringsform, 1842), och sitt docentspecimen,
De institutione nobilium in patria sæculo XVII ex
actis publicis (om adeln i Sverige under 1600-talet,
s. å.), samt uppsatser i tidskrifter författade
B. en <b>Berättelse om riksdagen i Stockholm 1713–14</i>,
hvilken 1844 belönades med Svenska akademiens
stora pris, och en särdeles värderik afhandling
Om svenska statsskickets förändring efter Karl
XII:s död, hvilken utgjorde hans inträdestal i
Vitt. hist. o. ant. akademien, af hvilken han blef
ledamot 1853.
2. Karl Erik Alexander B., den föregåendes son,
naturvetenskapsman, f. 31 juli 1849 i Stockholm, blef
student i Uppsala 1868 och filos. doktor 1875, på
afhandlingen Embryologiska studier. 1. Om balanidernas
utveckling. Han utnämndes s. å. till docent samt
amanuens vid zoologiska museet och zootomiska
laboratoriet. 1889 och 1891 förestod han professuren i
zoologi. I vetenskapligt syfte har B. företagit resor
dels längs Sveriges och Norges kuster, dels till de
flesta af Europas kulturländer. 1882–83 uppehöll
han sig i Västindien, Central-Amerika och norra
Syd-Amerika för zoologiska och etnografiska studier,
och 1888–93 gjorde han flera vidsträckta fotresor
i Norrland och Lappland för att studera därvarande
skogsförhållanden. 1892–93 var han kommissarie för
den svenska afdelningen af Columbus-utställningen
i Madrid och 1894 generalsekreterare vid 10:e
amerikanistkongressen i Stockholm. 1893–96 var han
inspektor för biologiska museet, i hvars bildande
han verksamt tagit del. 1897–1900 företog han för ett
engelskt bolags räkning vidsträckta resor i Venezuela,
Guyana, Brasilien, Västindien och Central-Amerika
för undersökning af kautsjuksskogar. 1901 grundade
han på Trinidad en plantage för odling af kautsjuk,
hvilken han ännu innehar. 1904 började han nya resor
i Guyana och Brasilien. Utom zoologiska, etnografiska
och arkeologiska afhandlingar i Vet.-akad:s handl.,
Vet.-societ:s "Acta", "Ymer" m. fl. tidskrifter har
B. skrifvit Nicaraguan antiquities (1886), <i>Resa i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
