Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
systematik och använd botanik. Det är naturligt, att
Theofrastos måste hafva dunkelt eller oriktigt
uppfattat mycket beträffande växtens natur; men
å andra sidan innehålla hans arbeten en ej ringa
skatt af verkligt vetande. På den utvecklingsgrad,
till hvilken botaniken hann genom honom, blef den
sedermera stående i ej mindre än 1,800 år, ja, det
dröjde t. o. m. fulla 2,000 år, innan man allmänt kom
till insikt om att Theofrastos’ indelning af växterna
i träd, buskar och örter ej var den naturligaste
och bästa. Endast åt växternas medicinska egenskaper
egnades under denna långa tidrymd någon uppmärksamhet,
och detta naturligtvis af läkarna. Greken
Pedakios Dioskorides skref omkr. 66 e. Kr. ett
medicinsk-botaniskt verk, hvilket ända in i 17:e årh. gällde såsom bibel på det farmakologiska
området. Hos araberna gjorde dock växtkännedomen under
medeltiden några framsteg. Under det att Theofrastos
och Dioskorides ej kände mer än 600 växtformer,
omnämner Ibn el-Beithar (från Malaga i Spanien,
d. 1248) nära 1,400 växter, och han lämnade själf
beskrifning på de flesta. Inom den kristna världen
vaknade det botaniska studiet till nytt lif först med
inträdet af reformationstidehvarfvet. Dittills hade
man hyst den föreställningen, att alla jordens växter
funnos beskrifna hos Theofrastos och Dioskorides. Man
hade därför, när man fann en okänd växt, intet
annat haft att göra än att se till med hvilken af
de utaf nämnda författare beskrifna växterna denna
bäst öfverensstämde. Att noggrant beskrifva eller
afbilda växten kunde under sådana förhållanden ej
gärna komma i fråga. Botanikens pånyttfödelse tog
sin början därmed, att man begynte med öppna ögon
ånyo vända sig till naturen i st. f. att lita på
de gamle. Alla grundläggarna af den nya botaniska
vetenskapen voro protestanter och tyskar. Bland
dem må nämnas Hieronymus Bock l. Tragus
(1498–1554) och Leonard Fuchs (1501–66), hvilka på
ett naturtroget sätt beskrefvo och afbildade ett
ej ringa antal tyska växter. I deras spår trädde
under senare hälften af 16:e och början af 17:e
årh. en lång rad af forskare, särdeles nederländare,
schweizare och tyskar. Den förnämste bland dessa
var schweizaren Kaspar Bauhin l. Bauhinus
(1560–1624), hvilken var den förste, som konsekvent
genomförde åtskiljandet af släkte (genus) och art
(species) – begrepp, som förut ofta förblandats. Det
var också han, som vid artbeskrifningarna införde de
korta, endast väsentliga särskiljande kännetecken
upptagande diagnoserna i st. f. de förut brukliga
långa beskrifningarna, och det var likaledes han,
som först grundligt utredde arternas redan vid den
tiden i hög grad intrasslade synonymik.
Då från och med det 17:e årh. botanikens olika
hufvudgrenar utvecklat sig tämligen oberoende af
hvarandra, torde det vid den följande framställningen
vara lämpligast att redogöra för utvecklingen af
hvarje hufvudgren särskildt, dock så, att systematiken
och dess grundval, morfologien, behandlas tillsammans,
under det att anatomien och fysiologien behandlas
hvar för sig.
Grundläggaren af den vetenskapliga växtsystematiken är
italienaren Andrea Cesalpino l. Cæsalpinus
(1519–1603). Han fotade väsentligen sitt system på
grundliga morfologiska studier öfver frukternas och fröens beskaffenhet,
men kunde dock lika litet som öfriga systematiker före
Linné (med undantag af Rivinus) göra sig kvitt
den föreställningen, att indelningen i träd och örter
är den naturligaste. Bland öfriga för-linnéanska
systematiker äro engelsmannen John Ray l. Rajus
(1627–1705) och fransmannen J. P. de Tournefort
(1656–1708) de förnämste. I sin storartade "Historia
plantarum" beskref Rajus mer än 18,000 arter, ordnade
efter ett system, i hvilket ett ej ringa antal
naturliga växtgrupper finnes uppställdt. Rajus var
t. ex. den förste, som urskilde de stora naturliga
grupperna monokotyledoner och dikotyledoner och
sammanförde alla de blomlösa växterna (Linnés
</i>Cryptogamæ</i>) i en enda afdelning. Tourneforts
förtjänst ligger väsentligen däruti, att han genom
klara och skarpa diagnoser lade en fast grund för
släktena, på samma sätt som Kaspar Bauhin förut gjort
för arterna. Först genom Karl von Linné (1707–78)
åstadkoms klarhet och reda inom växtsystematiken. Han
var den, som först insåg och klart uttalade den stora
skillnaden mellan konstgjorda och naturliga växtsystem
och som tydligt framhöll dessa bägge systems
hvarandra helt olika uppgifter. De för-linnéanske
systematikerna hade alla haft det dubbla målet i sikte
att åstadkomma ett system, som på samma gång fäste
afseende vid växternas förvantskaper och lämpade sig
till en nyckel vid växt-examineringen; Linné däremot
skapade ett system, ett konstgjordt, som hade till
uppgift att se växt-examineringens behof till godo,
och uppdrog äfven grundlinjerna till ett annat, det
naturliga systemet, för hvilket han sökte grundvalen
uteslutande i växternas inbördes förvantskaper. Det
konstgjorda system, som här åsyftas, är Linnés
bekanta sexualsystem, hvilket med afseende på
sitt ändamål ännu är oöfverträffadt. Grunden för
det naturliga växtsystemet, hvars utrannsakande
han ansåg utgöra vetenskapens högsta mål, lade han
1736 genom sina "Fragmenta methodi naturalis", en
grundval, på hvilken sedermera alla vetenskapliga
växtsystematiker fortsatt att bygga. En af Linnés
förtjänster med afseende på systematiken är äfven,
att han införde den sedermera allmänt antagna binära
nomenklaturen, d. v. s. att hvarje växtart benämndes
med tvenne ord, det förra angifvande släktet, det
senare arten. Förut hade växtformerna visserligen haft
släktnamn, men i st. f. artnamn hade man användt de
ofta nog rätt långa diagnoserna. Äfven morfologien
gjorde genom Linné ej obetydliga framsteg, ehuru på
detta område redan förut rätt mycket var gjordt genom
tysken Joachim Jungius (1587–1657). – Under det att
studiet af växtsystematiken i Sverige, Tyskland och
England efter Linnés tid länge låg så godt som nere
(man stannade näml. vid hans konstgjorda system),
blefvo i Frankrike hans idéer med afseende på det
naturliga växtsystemet vidare utvecklade. Detta skedde
hufvudsakligen genom A. L. de Jussieu (1748–1836),
hvilken i sin "Genera plantarum secundum ordines
naturales disposita" (1789) ej allenast lämnade de
första diagnoserna öfver familjerna (Linné hade endast
gifvit dem namn och antydt deras begränsning), utan
öfver hufvud åstadkom ett system af så framstående
värde, att alla de bättre naturliga växtsystem, som
uppställdes under förra hälften af 19:e århundradet,
med skäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
