Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, en från den vidt utbredda norrländska släkten Læstadius härstammande gren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvarsorganisationen ganska snart äfven ur
fackmannasynpunkt visade sig otillfredsställande,
var en lysande seger vunnen för regeringens chef
och en af landets viktigaste frågor för tillfället
afgjord. De vid samma riksmöte afgifna s. k. "urtima
löftena" om en skattereform till förmån för de
fattigare klasserna var han ej lika skicklig att
infria, ehuru han i första kammaren 1894, då fråga
var om höjningen af tullarna, framhöll dessa löftens
bindande kraft.
Lika betydelsefullt, eller mer,
blef det sätt, hvarpå B. ingrep i utvecklingen af
unionsstriden. Under sin första riksdagsmannatid
hade han stundom lagt i dagen en viss animositet
mot Norge, och det troddes därför att han kraftigt
skulle motsätta sig de vid denna tid med allt större
hetsighet framställda norska krafven på större
själfständighet i utrikes angelägenheter. Emellertid
intog han genast här, liksom i tullfrågan, en
moderatare ståndpunkt. Det första beviset härpå
var utrikesministern Lewenhaupts bekanta anförande
till statsrådsprotokollet 14 jan. 1893, där svenska
regeringen, genom att för sin del fastslå programmet
"gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man",
räckte handen till uppgörelse. Det öfverraskande steg,
som regeringen, när unionsfrågan tillspetsade sig,
tog på våren 1895, genom att af riksdagen begära det
högst ovanliga tillsättandet af ett hemligt utskott
för afgifvande af råd i ämnet, torde likaledes
ha varit uttryck för en moderat uppfattning, såsom
i viss mån åsyftande att motverka de inflytelser,
hvilka på sidan om riksdagsförhandlingarna ville göra
sig gällande från den yttersta högerns sida, ehuru
åtgärden gaf anledning till vidtsväfvande gissningar i
Norge (särskildt på grund af det samtidiga höjandet
af de bägge "kreditiven") och äfven bidrog att
upphetsa sinnesstämningen i Sverige samt att bereda
mark för "den tvångsrevisionistiska agitationen". Ej
heller i fortsättningen af unionsfrågans behandling
var B:s uppträdande utan sina anmärkningsvärda
poänger. I slutet af sistnämnda riksdag medgaf
han utan motsägelse mellanrikslagens upphäfvande,
liksom han ej heller sedermera tog till orda för att
underlätta framkomna förslag till ny uppgörelse. I
juni s. å. uppoffrade han af hänsyn till högern
Lewenhaupt, som befunnits alltför undfallande, och
ersatte honom med den för högern mera sympatiske
Douglas. Den af riksdagen s. å. framställda anhållan
om "en ofördröjlig och fullständig revision" af
unionsbestämmelserna tillmötesgick han först efter
ett längre dröjsmål, som från högerns sida möttes
med skarpa angrepp. Ändtligen tillsatte på hans
tillstyrkan i nov. s. å. den svenska regeringen
och Hagerups förhandlingsvänliga norska ministär en
unionskommitté, som visserligen blef utan resultat,
men under sin tvååriga tillvaro lade hämsko på
förbittringen i den unionella striden. Som en episod
i unionsfrågans behandling af B. kan äfven den åtgärd
betraktas, hvarigenom den för tillmötesgående mot
de norska krafven otillgänglige justitieministern
Östergren 1896 ersattes med den mera moderate
Annerstedt, en åtgärd, som likväl hufvudsakligen torde
stått i samband med den senares moderatare ståndpunkt
i den på dagordningen stående rösträttsfrågan. Mycket
öfverraskande var den hållning B. intog, sedan
unionsstriden åter blossat upp, denna gång med
anledning af den norska flaggfrågan. Genom stortingets
tre gånger lättade beslut hade införandet af den s. k.
rena handelsflaggan blifvit lag i Norge, och när
Douglas med stöd från högerhåll vägrade att som
utrikesminister notificera detta beslut och därför
27 okt. 1899 måste afgå från sin post (liksom
förut Lewenhaupt af motsatta hänsyn), öfvertog
B. själf som tillförordnad utrikesministerportföljen,
notificerade flaggbeslutet för de främmande makterna
och öfverlämnade 27 dec. portföljen åt den utanför
striden stående Lagerheim. Vid 1900 års riksdag
fick, med anledning af en norrmans utnämning till
kabinettssekreterare, hans unionspolitik en prickning
i konstitutionsutskottets dechargebetänkande, hvilket
betänkande likväl af andra kammaren med ogillande
lades till handlingarna.
Vid de politiska tillfällen, då B. uppträdde som
talande eller handlande person, framstod mer och
mer arten af den statsmannabegåfning, hvaraf han
allmänt erkändes vara i besittning. B. var ej en de
vida vyernas man, ej heller en de stora frasernas,
utan framför allt en opportunist, en realpolitiker,
som tog sikte på de närmast liggande målen och med en
skicklighet, som ingaf respekt, manövrerade mot dessa
mål, utan att bry sig om "gamla märken", med stora
hänsyn tagna till förhållanden och omständigheter,
men inga till personer eller "auktoriteter". Den
böjelse för "öfverraskningar", som gjort honom ryktbar
och som framträdt äfven i utnämningarna till högre
administrativa befattningar, torde helt enkelt haft
sin grund i den erfarne praktikerns öfvertygelse om
effekten af ett fullbordadt faktum. Ett glänsande
bevis på hans förmåga som ledande personlighet var
den seger han 1897 vann i andra kammaren, då han
lyckades få majoritet för en regeringsproposition om
att k. m:t skulle tillsätta ordförande i riksbankens
styrelse mot vederlag af indragning af de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt. 1898 lyckades
han jämte civilministern Krusenstjerna, trots
ett kompakt motstånd i första kammaren, genom att
göra saken till en kabinettsfråga vinna riksdagens
bifall till fortsättning af Ofotenbanan. En följd af
hans praktiska läggning var att han vid utseende af
ledamöter i de många regeringskommittéerna frångick
det förut rådande byråkratiska systemet. En följd af
hans opportunism var att han, om än föga märkbart,
drogs åt vänster. Bland de företeelser på statslifvets
område, i hvilka han under sin första ministerperiod
mera personligt ingrep, märkas för öfrigt följande:
den 1894 genomförda fixeringen af riksdagsmännens
antal, hvarigenom "stadsradikalismens" inflytande
hejdades och landsbygdens maktlinjer befästes; det
af Annerstedt kontrasignerade, men af riksdagen
1896 ogynnsamt mottagna kompromissförslaget i
rösträttsfrågan, afseende nedsättning af census
till 600 kr. m. m. och i samband därmed införande
af proportionella val i städer, som egde utse
flera representanter; den 1898 föreslagna, men
först 1900 af riksdagen godkända inskränkningen i
den kommunala rösträtten på landet, hvarigenom det
högsta antalet röster för en person (eller ett bolag)
bestämdes till 1/10 af hela kommunens och högst 5,000;
de 1899 beviljade stora anslagen till flottan och
det 1900 beviljade anslaget till en befästning vid
Boden; tillsättande af kommittéer för revision af
bevillningslagstiftningen, för afgifvande af förslag
till lag om arbetarförsäkring m. m.
B. afgick från statsministerbefattningen 12
sept. 1900, för att i lugn, som det uppgafs, egna
sig åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
