Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vissa näringar. På 1830-talet började de åter få
rätt till deltagande i stadsstyrelsen, hvilken
numera helt och hållet öfvergått i borgarnas,
d. v. s. medlemmarnas af kommunen händer och ordnats
genom lagen af 26 maj 1868. Litt.: M. Mackeprang,
"Dansk köbstadsstyrelse" (1900).
I Sverige hade städerna ej såsom de flesta af
Tysklands städer våldet och oordningen, utan
ordningen och lugnet att tacka för sitt upphof. De
uppväxte alla på platser, där människor samlades
till köpenskap och varuutbyte – något som intygas
däraf att de ursprungligen kallades köpstäder,
och af den omständigheten att ordet köping ingår
i flera af våra äldsta städers namn (Linköping,
Jönköping m. fl.). Länge voro städerna, hvilkas
invånare kallades byamän eller köpstadsmän, inga från
landkommunerna afsöndrade samhällen; det var först
när den tilltagande folkmängden föranledde särskilda
bestämmelser för sammanlefnaden, som de (antagligen
under 1100-talet) började skilja sig från dessa. I
början tillämpades likväl i dem landskapets lag, ehuru
med oundgängliga modifikationer. Deras egenskap af
själfständiga samfund utvecklades sedan alltmera genom
närmare beröring med Tyskland och under konungamaktens
hägn. Från de första folkungaregenternas tid kan man
spåra begynnelserna till en egen administration,
och Bjärköarätten (se d. o.) lagfäste de
på åtskilliga håll gängse sedvänjorna. Men fullt
ordnade förhållanden inträdde först genom den
allmänna stadslagen {på 1350-talet). Med denna lag
framstod, vid sidan af rikets öfriga stånd, ett
borgarstånd. Själfva ordet borgare – ett lån från
tyskan – var dock ännu icke den öfliga benämningen
på stadsinvånare (de hette fortfarande byamän eller
köpstadsmän); det förekommer i offentliga handlingar
först i början af 1400-talet. De, som för handel
eller af andra orsaker tillfälligtvis uppehöllo sig
i staden, kallades gäster eller köpsvenner.
Endast köpmän och handtverkare, som egde hus och grund
i staden eller för en viss summa förvärfvat burskap,
voro enligt stadslagen borgare, endast de åtnjöto
de staden medgifna förmånerna, egen lagskipning,
förvaltning och en lagstiftningsrätt af i begynnelsen
obestämdt omfång o. s. v. Dessa rättigheter utöfvades
dock icke ensidigt af borgerskapet allena, utan under
uppsikt af och samverkan med en af konungen tillsatt
fogde, vid hvars sida i större städer förekom en
byfogde. Ej heller fingo borgarna i gemen,
på demokratiskt vis, draga stadens angelägenheter
under sitt omedelbara afgörande eller öfverlämna dem
åt af dem själfva valda fullmäktige, utan ärendena
sköttes af det genom valsättet, kooptation,
och valbarhetsgrunden, egandet af fastighet,
aristokratiskt sammansatta rådet (borgmästare och
rådmän). I viktigare administrativa frågor egde dock
byamännen, samlade till byamot, sedermera kalladt
rådstuga, att gifva sin mening till känna, och mot
medeltidens slut fanns i de större städerna ett slags
representation, "stadens 24 eller 48", vid rådets
sida (Stockholm hade sedan 1475 en sådan af rådet
utsedd representation, "communitas", "fullmäktige
på menighetens vägnar", i början 24, sedermera 48
medlemmar, hvilka "såsom stadens 48 äldste kvarstodo
till 1768 och, då ökade till de 50 äldste, sedermera
behållits ända till våra dagar"). Men
det demokratiska element, som låg i byamotet,
blef, genom det sväfvande i sin sammansättning och
befogenhet, af ringa betydelse, tills det ordnades af
Gustaf II Adolf, under hvars tid ett årligen ur och
af meniga borgerskapet valdt utskott, de äldstes råd,
ersatte byamoten och ställdes vid sidan af det förra
rådet, som vid samma tid började kallas <sp>magistrat</sp. Än
större mark vann det demokratiska elementet, då
borgerskapet (1693) fick rätt att deltaga i valet
af rådmän och att upprätta förslag till borgmästare
(dessa hade under en del af 1600-talet utnämnts af
regeringen äfven utan föregånget val). Utan väsentliga
ändringar fortfor stadsstyrelsen att ligga i borgarnas
(de "rätte borgarnas", i motsats till de i städerna
inflyttade medlemmar af andra samhällsklasser)
händer ända till 1862, då rösträtt i stadskommunens
angelägenheter alldeles upphörde att vara bunden vid
yrke och burskap.
Samtidigt med att borgarna genom stadslagen framträdde
som en själfständig social klass, blefvo deras
representanter kallade till riksmöte, 1359. Huruvida
någon riksdag detta år verkligen hölls, må lämnas
därhän. Alltsedan midten af 1400-talet blef emellertid
borgerskapet genom häfd en ständig lem af riksdagen,
och under slutet af 1400- och början af 1500-talet –
riksföreståndartiden – kallades representanter af
detsamma t. o. m. till rådsmötena eller infunno sig
där på eget initiativ. 1634 års regeringsform erkände
borgerskapet uttryckligen såsom ett af rikets ständer,
borgarståndet. Vid riksdagarna betydde det dock länge
föga – mindre än något annat stånd; men 1650, när
striden mellan de ofrälse stånden och adeln blossade
upp, trädde det fram med kraft och vann sedermera allt
större inflytande. Enväldet förlamade riksdagens makt,
men när denna med frihetstiden fick ny styrka, intog
och behöll borgarståndet en framstående plats. Det
förfäktade energiskt rätten att representera endast
handels- och yrkesidkarna. Sedan det (1810 och
1830) upptagit ombud för bergsbruken och (1858)
icke-burskapsegande hus- och tomtegare i städerna,
förlorade det sin ursprungliga karaktär och upphörde
kort därefter, genom representationsförändringen 1866,
att vara ett riksstånd. – Antalet representanter för
de särskilda städerna växlade (2–6) till 1634, då det
fastställdes till två för hvarje (en borgmästare och
en rådman); under det följande århundradet blef det
åter förändradt, i det att städerna då, allt efter
styrka och välstånd, dels fingo förena sig två och tre
om ett ombud, dels hvar för sig sända en eller flera
fullmäktige. Stockholm skickade det största antalet,
10; därnäst kom Göteborg, med 3. Antalet medlemmar i
ståndet kunde under sådana förhållanden icke alltid
vara lika stort; under frihetstiden var det omkr. 80,
under de sista ståndsriksdagarna omväxlade det mellan
några och 60 och några och 70. – De grunder, efter
hvilka städernas representanter valdes, voro länge
vacklande, tills magistraterna förbehöllo sig ensamma
valrätten, hvilken den utöfvade – om också icke utan
borgerskapets invändningar – ända till frihetstiden;
då begynte borgerskapet (i förstone med obestämd
andel, men från 1731 på ett lagbestämdt och afgörande
sätt) deltaga i valen, som skedde inför magistraten
och mestadels voro medelbara; vid omedelbart valsätt
utöfvades rösträtten efter graderad skala. Valrätt
hade endast "rätte borgare" och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
