Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde, gammal svensk adlig ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade från en ringa början bragt sig upp till en
icke oansenlig förmögenhet och var "en man af få ord
och kraftfull handling, en af dem, som hellre hålla
än lofva".
4. Krister B., den föregåendes broder, friherre,
riksråd, f. 12 dec. 1621 på Espelunda, blef 1641
assessor i bergsamtet, 1645 landshöfding i Nora och
Lindes bergslag samt 1648, då dessa införlifvades med
Närkes län, landshöfding öfver detta och ståthållare
på Örebro slott. Vid 1652 års riksdag var han
landtmarskalk och blef 1653 riksråd. S. å. utnämndes
han till assessor i kommerskollegium, 1655
till kommerseråd och kort därefter till president i
samma ämbetsverk. 1655–56 var B. ambassadör hos
Cromwell. Han användes dessutom af konungen i många
andra viktiga ärenden. Död i Göteborg 9 maj 1659.
5. Karl B. (skref sig Bondhe), grefve,
kungl. råd, president, f. i Stockholm 11 okt. 1648,
son af riksskattmästaren Gustaf B. (B. 3), utnämndes
1671 till kansliråd och var 1674–78 envoyé i
Paris. (Hans relation öfver beskickningen är tryckt
i 2:a delen af hans af Karl Trolle-Bonde utgifna
biografi, se nedan.) 1684 blef han lagman öfver
Västergötland och Dal samt förordnades därjämte
till ledamot i reduktionskommissionen. Sedan fick
han i uppdrag af konungen att förrätta reduktionen
i Estland och fullgjorde detta samvetsgrant och
hofsamt. 1687 blef han landshöfding öfver Nyland
och Tavastehus län, 1695 kungl. råd och president
i Dorpats hofrätt. S. å. upphöjdes han i grefligt
stånd. 1697 blef han president i kommerskollegium
och utnämndes s. å. att såsom "förste ambassadör"
jämte N. Lillieroot leda fredsunderhandlingarna i
Rijswijk, där svenska regeringen åtagit sig medlingen
mellan de stridande makterna, och 1698 afgick
han därifrån såsom ambassadör till England
för att återlämna Karl XI:s Strumpebandsorden.
B. författade de under namnet "Bondeska anekdoterna"
bekanta Anecdoter uti Sweriges historia ifrån
konung Eric den 14 :s tid in til år 1675 (utg.
1900 af Karl Trolle-Bonde, del 2 af hans s. å. i
serien "Anteckningar om Bondesläkten" utgifna
biografi öfver B.), hvilka egentligen skildra tiden
1660–77, för hvilken de äro en hufvudkälla,
och länge tillskrefvos än B:s fader, än hans
son riksrådet Gustaf Bonde. B. framstår i dem
som en "varm patriot och en sanningsälskande man"
(Varenius). Han dog i Stockholm 16 dec. 1699.
B. är stamfader för den grefliga ätten B. af Björnö.
J. Th. W.
6. Klas B., grefve, riksråd, f. 27 nov. 1664 på
Vaholm, var son af landtdomaren Ulf Bonde i Skåne.
Han erhöll tillnamnet "genealogicus", emedan han var
mycket hemmastadd i Sveriges statistik och lagar
samt adelns ättelängder. 1713 utnämndes han
till landshöfding i Blekinge, 1718 till riksråd samt
1719 till rikskammarråd och president i den öfver
upphandlingsdeputationen förordnade kommissionen.
S. å. fick han greflig värdighet. Död 24 april 1726
på Säfstaholm. B. var stamfader för den grefliga
ätten Bonde till Säfstaholm, hvilken redan 1783
utgick med hans son, Fredrik Lorens.
7. Gustaf B., grefve, riksråd, författare, son af
kungl. rådet Karl B. (B. 5), f. 1682, gjorde i sin
ungdom flera års studieresor utomlands och inträdde
1705 såsom kammarherre i hofvets tjänst. 1711
utnämndes B. till kommerseråd, 1718 till
landshöfding och 1721 till president i
bergskollegium. Under det nya statsskickets första
pröfvande tider tog B. en synnerligen verksam del
i det parlamentariska lifvet och användes därjämte
såsom ordförande i flera viktiga kommissioner, såsom
den östfinska kommissionen, Sicklakommissionen
m. fl. 1727 inkallades B. i rådet främst af de tio
nya riksråd, som efter holsteinska partiets fall
tillsattes för att stödja Arvid Horns politik. Han
blef därefter en af regeringens insiktsfullaste
och arbetskraftigaste ledamöter och utnämndes
1731 till vicepresident i kansliet. B. delade den
hornska ståndpunkten, en fredlig och själfständig
utrikespolitik under energiskt arbete för rikets inre
förkofran efter moderata merkantilistiska grundsatser,
och vid Horns tilltagande ålder framträdde han
alltmera både inom rådet och vid riksdagarna såsom
den främste förfäktaren af dennes politik gentemot
det nybildade hattpartiet. Också blef han efter
Horns afgång 1739 jämte fem andra riksråd af de
segrande hattarna skild från rådsämbetet. Därmed
var hans statsmannabana i själfva verket slut. Af
mössorna betraktades B. alltid såsom en af deras
ypperste män, och hans och Ture Bielkes återinträde
i rådet var under hela den följande tiden ett
af detta partis populäraste yrkanden. Men under
det Bielke lidelsefullt kastade sig in i den
politiska kampen, höll sig B. stilla och deltog
däri endast genom en och annan anonym broschyr,
som skarpt blottade bristerna i hattarnas inre
och yttre statskonst och gjorde propaganda för
de moderate mössornas åsikter. Ständerna hedrade
honom 1747 med en förtroendeförklaring, men först
med det yngre mösspartiets uppstigande till makten
erhöll B. fullständig upprättelse, då han 1761 ånyo
inkallades i rådet. Han var likväl då en bruten man
och afled några år därefter, 5 dec. 1764. Under åren
1737–39 hade han äfven varit kansler för Uppsala
universitet. – B. var en gammaldags konservativ man,
fosterländsk och gudfruktig, högaristokrat i sina
sociala sympatier, men tillgifven den nya friheten,
som han dock i likhet med Horn tänkte sig böra
bestå i en själfständig rådsmakt efter 1600-talets
mönster. För öfrigt var han en högt bildad man med
stora vetenskapliga och litterära intressen, ehuru
han stod oförstående inför den påträngande franska
kulturen och upplysningsfilosofien. Särskildt efter
sitt fall egnade sig B. med ifver åt lärda studier
och författarskap företrädesvis i politik, ekonomi,
fornnordiska antikviteter och naturvetenskap. Han
utgaf flera antikvariska skrifter i Rudbecks
anda. De förnämsta af dem äro Ättartal uppå forna
svenska konungar (1739) och Om de forna konungar,
jarlar och regenter, som hafva regerat i Göta riken
(1758). B:s naturvetenskapliga skrifter sakna icke
sunda iakttagelser, men äro alltför mycket bemängda
med filosofiska, alkemistiska och andra mystiska
funderingar; mest betydande är Kort undersökning om
vattnets, natur och egenskaper (1745). Bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
