Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bok - Bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kvarterna kommo under loppet af 16:e årh. mindre
format i bruk, särskildt genom Aldus Manutius
i Venezia. Ännu mindre format (s. k. duodes
och sedes) infördes af holländarna i 17:e årh.,
såsom Elzevier, Blaeu m. fl. – Under de senaste åren
hafva i de flesta kulturcentra stiftats föreningar
och upprättats museer för bokhandtverk. Så stiftades
1884 i Leipzig "Deutscher buchgewerbeverein", hvars
samlingar, inrymda i "Deutsches buchgewerbemuseum",
innehålla omkr. 3,000 inkunabler, många af
största sällsynthet, samt andra i historiskt eller
tekniskt hänseende märkliga tryck äfvensom modeller,
tryckredskap o. d. Föreningar för bokhandtverk finnas
sedan några år både i Sverige (från 1900), Norge och
Danmark. – Jfr W. Wattenbach, "Das schriftwesen im
mittelalter" (3:e uppl. 1896), O. Weise, "Schrift-
und buchwesen in alter und neuer zeit" (1899),
K. Dziatzko, "Ausgewählte kapitelüiber das antike
buchwesen" (1900), samt tidskrifterna "Le livre"
(sedan 1880) och "Zeitschrift fur bücherfreunde"
(sedan 1896). Jfr Bokutstyrsel.
2. En mindre afdelning af ett tryckt eller skrifvet
arbete.
3. Vissa af gamla testamentets skrifter
(t. ex. Josua bok, Vishetens bok o. s. v.).
4. 24 ark skrifpapper eller 25 ark tryckpapper.
5. 12–25 blad bladguld eller bladsilfver.
R. G.
Bok, Fagus silvatica L. 1. Bot. Boken,
af fam. Fagaceæ (Amentaceæ), är utan tvifvel näst eken
vårt ädlaste träd, utmärkt genom sin resliga, ända
till 30 m. höga stam, hvilken, liksom de långa,
vanligen starkt utstående grenarna, täckes af
en alltid slät, gråhvit bark; vidare genom sina
äggrunda, nästan helbräddade, hårkantade blad af
mycket fast konsistens och mörkgrön färg; slutligen
genom de gulaktiga, nästan klotrunda hängena,
som framkomma samtidigt med bladen. Nötterna, de
s. k. bokollonen, sitta inneslutna inom den för
hela familjen karakteristiska fruktskålen (cupula),
hvarigenom bildas en i fyra flikar uppspringande
skenfrukt. – I Sverige finnes boken vild endast i de
sydligare landskapen. Dess nordgräns utgöres af en
linje, dragen från Kalmartrakten genom Småland och
Västergötland till södra Bohus län. Norr om denna
linje träffas den endast på några enstaka punkter
(t. ex. Omberg i Östergötland). I Norge går den
utefter kusten till norr om Bergen. Planterad växer
den ända upp till Dalälfven och kan ännu i Roslagen
gifva grobara frukter. – I motsats mot de flesta af
våra löfträd bildar boken verkliga skogar. Där den
är allmän, inverkar den mer än något annat trädslag
på landskapets fysionomi – vi påminna om Själlands
berömda bokskogar – och är för sådana trakter
karaktärsträd, i samma mening som barrträden äro
det längre upp mot norden. En bokskog har också en
sydländsk prägel af yppig växtkraft, hvilken bildar
en slående motsats till det vittnesbörd om en karg
natur, som äfven den frodigaste barrskog onekligen
afgifver. Vackrast är bokskogen om våren, medan
det späda löfverket ännu har en ljus grönska. Men
äfven i sin mindre fagra sommarskrud gör en frodig
bokskog ett mäktigt intryck; mot det höga, täta,
mörkgröna löfhvalfvet, hvarigenom regnet knappt kan
tränga, kontrastera egendomligt de långa, släta,
ljusa grenarna och stammarna och ej mindre den bara,
på nästan all växtlighet blottade, marken, som endast
om hösten
framalstrar en rik vegetation af svampar. Boken har
mykorrhiza (se d. o.). Den s. k. blodboken är en
odlad varietet med mörkröda blad. Bokens ved är i
synnerhet utmärkt till bränsle, men användes äfven
i snickeriet. Boken kallas ofta för rödbok (i
motsats mot hvitbok, Carpinus). Ollonen äro
ett godt svinfoder, och af dem pressas i Tyskland
och Frankrike en välsmakande, hållbar olja. Boken är
det af våra skogbildande träd, som sist invandrade
(från Danmark) till Skandinavien efter istidens slut.
S. A. (G. L–m.)
2. Skogsh. Boken fordrar god, myllrik sandblandad
lerjord eller lerblandad sandjord, hvilken trädet
ytterligare förbättrar och göder genom sin täta,
starkt skuggande löfkrona och ett ymnigt affall af
blad. Under gynnsamma förhållanden kan boken uppnå
250–300 års ålder; vanligen och fördelaktigast
afverkas den dock vid 120–140 år, intill hvilken
tid bokbeståndet, till skillnad från flere andra
trädslag, bibehåller sig tätt eller, som det
af skogsmännen benämnes, slutet. Hjälpgallring
företages, då beståndet nått 25–35 års ålder, och
kan förnyas hvart 20–25 år. Efter 80–90 års ålder
lämna bokbestånden, med en mellantid af 7–12 år,
grobara frön, de s. k. bokollonen, hvilka mogna
och affalla i oktober. Som bokplantan, hvilken lätt
igenkännes på sina två stora, njurformiga, på undre
sidan silfverhvita hjärtblad, är ömtålig för frost
och torka samt för solens omedelbara inflytande, så
uppdrages den vanligen medelst själfsådd, under skydd
af ett äldre bokbestånd, hvilket sistnämnda under en
tid af 8–10 år genom hvart annat eller hvart tredje
år upprepad gallring, s. k. ljushuggning, utglesnas,
så att tillräckligt antal plantor kunna uppväxa
från de till marken nedfallna ollonen, hvilka, om så
behöfves, nedmyllas med hacka, hvarefter, då dessa
plantor ej längre fordra skydd, alla de kvarvarande
äldre träden afverkas. De fläckar, där ej plantor
uppkommit genom själfsådden, ifyllas genom plantering,
s. k. hjälpplantering, af 2–4-åriga, i plantskola
för sådant ändamål uppdragna plantor.
Af alla inhemska trädslag lämnar boken det yppersta
bränslet, men som virket är föga varaktigt, om
det utsattes för luftens inverkan och växlande
fuktighet, är detta träds tekniska användbarhet
i öfrigt begränsad. Det nyttjas dock till
laggkärlstillverkning (smördrittlar), i hvilket
afseende boken skattas särdeles högt, till plankor,
möbler m. m. Äfven till költräd å fartyg kan boken
nyttjas, emedan virket bibehåller sig ganska länge,
då det ständigt förblir under vatten. Bokollonen,
som hafva en mandelliknande smak och af hvilka
olja kan pressas, utgöra en synnerligen värderad
föda för svinkreatur och hjortar. Under fröår göra
ekorren och nötskrikan ganska stor skada genom att
äta ollonen på träden. De nedfallna ollonen förtäras
af – utom de förutnämnda djuren – sorkar, möss och
gräfsvin. Hjärtbladen och de yngre plantorna afbitas
af rådjur, harar och flera sorkarter. Dess blad skadas
af en liten skalbagge (Orchestes fagi), som minerar
gångar i dem, och af en mygga (Cecidomyia fagi),
som genom sina styng orsakar kägelformiga glatta
gallknölar, ofta många på samma blad. I äldre år synes
boken vara mindre utsatt för angrepp af fjärillarver
och andra insekter än eken och flera andra löfträd. En
svampart (Fusidium candidum)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
