Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boita - Boite à savonnette - Boito. 1. Camillo B. 2. Arrigo B. - Boitzenburg - Boivie [bäve], Per Gustaf - Boj - Boj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Boita, biflod från höger till Piave, upprinner
i Dolomiterna i södra Tyrolen, flyter genom
Ampezzodalen och utfaller vid Perarolo.
Boite à savonnette [bfl»a’t a savånä’tt], fr.,
farm., fröna af Feuillea cordifolia. Se
Feuillea.
Boito. 1. Camillo B., italiensk
konstskriftställare, f. 1836 i Kom, idkade studier i
Tyskland, Polen (hans moder var en polsk grefvinna
Radolinski) samt vid Padovas universitet, vid
Venezias konstakademi, där han utbildade sig till
arkitekt, och i Florens, hvarest han började skrifva
konstuppsatser (i tidningen "Spettatore"). Endast 24
år gammal, utnämndes han till professor i arkitektur
vid konstakademien i Milano (1860). Sedan 1872 är han
tillika medlem af Consiglio superiore per le belle
arti inom undervisningsministeriet. B. har varit
verksam såsom utöfvande arkitekt (stadshuset och Museo
civico i Padova, skolbyggnader m. m.). Framför allt
är han dock en pennans man, idérik och liffull i
sina skrifter, gärna försvarande framtidsriktningar
inom konsten. Han har författat bl. a. Scultura e
pittura d’oggi (1877), Leonardo e Michelangelo (1878;
2:a uppl. 1883), Architettura del medioevo in Italia
(med illustr., 1880), I principii del disegno e gli
stili dell’ ornamento (1882; ny uppl. 1887), Restauri
e concorsi (1888), II duomo di Milano (s. å.) och
Questioni pratiche di belle arti (1893). B. har äfven
skrifvit noveller (Storielle vane, 2 bd, 1876—79,
m. m.). B. utgifver månadsskriften "Arte italiana
decorativa e industriale". Han är gift med den vittra
markisinnan Madonnina Malaspina från Venezia.
2. Arrigo B., den föregåendes broder, italiensk
tonsättare och skald, f. 1842 i Padova, elev af
Mazzucato vid Milanos konservatorium, besökte 1862
och 1869 Paris, Tyskland och sin moders hemland
Polen. Redan hans kantat Le sorelle d ’Italia,
skrifven tillsammans med Faccio (1862), väckte mycket
uppseende, och samtidigt debuterade han med framgång
såsom skriftställare. Efter långvariga musikaliska
och litterära studier framträdde han med opran
Mefistofele (1868, "Mefistofeles"), till hvilken
han själf sammansatt texten efter båda delarna
af Goethes "Faust". Till följd af sina djärfva
nyheter och sin i denna första form opraktiska
anordning väckte denna opera så häftiga tvister
och oroligheter bland åhörarna på Scalateatern
(Milano), att myndigheterna snart måste förbjuda
dess uppförande. Omarbetad, upptogs den i Bologna
(1875) och gjorde då en kolossal lycka samt blef
småningom ett repertoarstycke på all världens
operascener (Stockholm 1883). Ehuru den såsom helhet
är förfelad redan i textbearbetningen och i musiken
gör många koncessioner åt det banala eller fula, är
likväl dess framgång förklarlig genom dess populära
hållning och sceniska effektfullhet äfvensom genom
flera musikaliska skönheter, framför allt i prologen,
fängelsescenen och "klassiska valpurgisnatten". Dess
utskrikna "wagnerism" existerar endast i
utskrikarnas egen fantasi. B. är visserligen en beundrare af
Wagner och har öfversatt flera af dennes texter, men
hans egen stil har knappt tagit ringaste inflytande
från denne, snarare från Beethoven, Schumann,
Berlioz, Verdi och den gamle venezianaren Marcello. Af
B:s öfriga operor (Nerone, Orestiade) har ingen
blifvit uppförd (utom ett enaktstycke Abenddämmerung i
Hamburg 1891), och öfver hufvud har B. i öfvervägande
grad verkat såsom skriftställare (Libro dei
versi, flera noveller, operatexterna Gioconda,
Otello, Falstaff, Amleto, Ero e Leandro m. m.).
2. A. L.
Boitzenburg [bå’jts-], stad i Mecklenburg-Schwerin,
vid floden Boitzes inflöde i Elbe. 3,658
inv. (1900). Liflig industri. B. eröfrades af
Wallenstein 1628, men återtogs af Gustaf II Adolf
1631.
Boivie [bäve], Per Gustaf, pedagog,
läroboksförfattare, f. 1780, d. 1860, blef filos.
magister (ultimus) 1806 och verkade sedermera
under nära fyrtio år i skolans tjänst, däraf den
längsta tiden såsom rektor, först vid Hudiksvalls
trivialskola och sedermera (1830—45) vid Uppsala
katedralskola, hvilka båda läroverk under hans
ledning uppblomstrade till en förut okänd höjd. I
1823 års skolrevision var B:s erfarenhet såsom
skollärare af stor vikt. öfver såväl 1832 som 1843
års skolrevisioner utgaf han kritiska betraktelser
(1833, 1843), hvilka framkallade trenne motskrifter
af J. A. Hazelius, på hvilka B. svarade med Herr
J. A. Hazelii skrift om läroverksfrågorna, granskad
af en gammal skollärare (1847). 1820 utgaf B. Försök
till en svensk språklära (ny omarbetad uppl. 1834),
hvilken i öfver ett fjärdedels sekel bibehöll sig
såsom en värderad lärobok.
<b<Boj,</b> text., ett af grof ull eller shoddy
(se d. o.) tillverkadt, tvåskaftadt tyg,
som, färgadt i vackra färger, vunnit ganska
stor användning som möbel- och draperityg.
G. A. W.
Boj, sjöv. l. Grundboj, ett i vattenytan
flytande, förankradt sjömärke, vanligen af konisk
eller halfsfärisk form. Sådana märken målas ofta
i bjärta, afstickande färger för att lätt draga
seglarens uppmärksamhet till sig och förses stundom
på sin öfre del med särskilda tecken, såsom taflor,
kulor (se fig. 1), kors, flaggor, ringinrättningar,
lyktor m. m., hvilka hafva till ändamål att göra dem
mer skönjbara äfvensom att skilja olika grundbojar
från hvarandra. Efter sin beskaffenhet kallas
dylika bojar ljudbojar, klockbojar, lysbojar
o. s. v. Antingen är en grundboj utlagd midt på ett
djupare, mindre undervattensgrund, Fig. 1.
eller är ett större grund utmärkt af flere sådana,
eller äro bojar utlagda i två linjer för att utvisa en
särskild, smalare, grundfri segelränna. — Dessa bojar
hafva ett mycket obetydligt svajrum, och de kvarhållas
på sin plats genom en ankringsinrättning, som är
fäst i deras nedersta, under vattenytan liggande,
vanligen tillspetsade del. — Bojar förfärdigas
numera oftast af vattentätt hopnitade, tämligen
tjocka järnplåtar, stundom af trä, i hvilket fall de
hafva laggkärls form och sammansättning. Jfr Farled,
Prick och Pyramidflotte.
2. Förtöjningsboj kallas en boj, som till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
