Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boëthius [bwe'tius], Anicius Manlius Torquatus Severinus - Boëthius [bwe'tius] - Boëthius [bwe'tsius], släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Boëthius [bωe’tius], Anicius Manlius
Torquatus Severinus, senromersk
filosof, f. 470 e. Kr. i Rom, erhöll sin bildning
i Aten under nyplatonismens inflytande. Han hade
förvärfvat östgoternas konung Teoderiks förtroende
och ernått höga ämbetsställningar, samtidigt med
att han åtnjöt stort anseende såsom filosof. Men
slutligen gjordes han misstänkt hos konungen, kastades
i fängelse och afrättades 525. I fängelset skref
han till sin egen tröst sitt ryktbaraste arbete,
De consolatione philosophiæ libri V (tryckt
första gången 1473 i Nürnberg, senast af R. Peiper,
tillsammans med de B. tillskrifna teologiska
afhandlingarna, i Leipzig 1871). Detta arbete,
omväxlande skrifvet på vers och prosa, hvilar på
ny-platonska, delvis på stoiska, åsikter och mynnar
ut i en religiös optimism, enligt hvilken allt, som i
detta lifvet oss vederfares, enligt Guds afsikt leder
till vårt sanna bästa. För öfrigt har han öfversatt
till latin och kommenterat flera grekiska filosofiska
arbeten, särskildt af Aristoteles och Porfyrios, och
därigenom utöfvat ett stort inflytande på medeltidens
filosofiska bildning. Det var genom ett yttrande i
hans kommentar till den sistnämndes "Isagoge", som
den stora striden inom medeltidsfilosofien mellan
"realism" och "nominalism" (se d. o.) fick sitt
första uppslag; han hade först uppkastat det problem,
som denna strid gällde. Huruvida B., såsom länge
tagits för visst, varit kristen, är osäkert. I hans
nämnda hufvudarbete märkes intet afgjordt kristet
inflytande. Men en del kristna teologiska arbeten
hafva tillskrifvits honom. Bland dessa är De fide
chirstiana otvifvelaktigt af senare ursprung;
däremot är det ovisst, om han verkligen författat de
traktater De trinitate, de persona et duabus naturis
in Christo contra Eutychen et Nestorium och ett par
andra små skrifter, tillegnade diakonen Johannes,
hvilka finnas tillagda honom redan i en skrift af hans
samtida Cassiodorus; kanske är stället där tillagdt af
någon senare afskrifvare. B:s "Consolatio" var en af
medeltidens bästa och flitigast använda skolböcker,
och hos den äldre skolastiken stod B. såsom filosof
i så stort anseende, att han rätt och slätt kallades
"auctor", utan att namnet behöfde tilläggas. – B:s
hufvudarbete öfversattes redan till fornhögtyska, och
en gammal grekisk öfversättning utgafs af E. A. Bétant
i Genève 1871. Af den ganska omfattande litteraturen
om B. må här nämnas endast: Fr. Nitzsch, "Das system
des B. u. die ihm zugeschrieb. theol. schriften"
(1860), och A. Hildebrand, "B. u. seine stellung
z. christenth." (1885). S–e.
Boethius [bωe’tius], skolastisk författare, död
sannolikt som kanonikus i Linköping på 1290-talet,
studerade vid universitetet i Paris, där han blef
magister och sedermera verkade som lärare. Han
författade ett stort antal skrifter i skolastisk
filosofi, af hvilka den mest bekanta var en utläggning
af Aristoteles’ topik. De kätterska åsikter i
nominalistisk anda, som uttalades af B. och hans
meningsfrände Sigerius, framkallade motskrifter
af Raimundus Lullus och Petrus de Alvernia,
hvarjämte ärkebiskopen af Paris 1277 fördömde 204
kätterska satser ur deras arbeten. Se Hauréau, "Un
des hérétiques condamnés à Paris en 1277" (i Journal
des savants 1886), och uppsats af Schück i Samlaren
XII:164 ff.
Boethius [bö*e’tsius], släkt, som länge varit bosatt
i Västmanland och Dalarna. Namnet, som har sitt
ursprung ur en latinsk form för det svenska
Bosson, upptogs som släktnamn först af prosten
Jakob B. (se nedan). Dennes fader, Daniel
Bosson (eller Boëtii) Moræus, var sonsons
son till den äldste kände stamfadern, Anders,
präst i Ångermanland på 1500-talet. 1.
Jakob B. (skref sig före fångenskapen Boëtius),
präst, f. 25 nov. 1647 i Kila socken i Västmanland.
Efter studier i Västerås och Uppsala blef han 1681
konsistorienotarie och gymnasieadjunkt i Västerås
och 1682 filos. magister. 1684 utsågs han
till lektor i grekiska vid Västerås gymnasium och 1686
till rektor vid trivialskolan, en befattning, som han
1688 förenade med rektoratet för gymnasiet. 1689 blef
han teol. lektor. Hårda konflikter med domkapitlet
gjorde emellertid hans förflyttning till annan
ort önskvärd, och 1692 utnämndes han till prost
och kyrkoherde i Mora. Härifrån uttalade han
1697 i tvenne skrifvelser, insända till konungen och
ärkebiskopen, sina förnämligast mot enväldet
riktade anmärkningar om 1686 års kyrkoordning
och det världsliga regementet samt rörande
1693 års riksdagsbeslut. Den dristiga tonen i
hans regeringskritik hade till följd, att han
arresterades och fördes till Stockholm, där han
28 juli 1698 afsattes från prästämbetet och dömdes
till döden. Hans skrifter uppbrändes offentligen
af bödeln. Sedan hans straff blifvit förvandladt till
lifstids fängelse, fördes han till Nöteborgs fästning,
där han hade att utstå mycket svåra umbäranden.
När ryssarna 1702 intagit fästningen, förflyttades han
till Viborg. Under skydd af landshöfding Lindhielm
hade han där en jämförelsevis lindrig fångenskap,
och på ansökan af hans hustru förordnade Karl XII
år 1704 om hans frigifvande. Men som B. icke
ville mottaga en benådning, som kunde innebära ett
erkännande af politiska förbrytelser, fördes han till
Stockholm och insattes först på Danviken och sedan på
"Barnhuset", tills han genom rådets åtgörande 1710
försattes på fri fot. Han vistades därefter i
Västerås till 1714 och sedan på egendomen Västerkvarn
i Kolbäcks socken, där han afled 23 febr. 1718. –
B. var en lärd och själfständig man, som dock af
sin aggressiva rättskänsla och våldsamma energi lät
sig förledas att genombryta häfdvunna sociala
former. Utgångspunkten för sin samfundskritik
fann B. i Guds ord, hvilket af honom fattades såsom
omedelbart normerande för konungamakt och statsskick.
När han mätte Sveriges dåvarande tillstånd efter
sina ur bibeln hämtade teokratiskt ideala
samfundsvyer, trodde han sig handla enligt Guds
andes direkta ingifvelser. Äfven såsom sedeifrare
uppträdde B. mot sin samtid och klandrade med drastisk
skärpa allt öfverdåd i klädedräkt och lefnadssätt.
Det var exempelvis hans mening att då Gud gifvit växt
åt hår och skägg, skulle människorna icke med saxen
ingripa mot hans ordning. Sina etisk-religiösa
ideal sammanfattade B, under fångenskapstiden i
ett omfattande, numera förloradt verk, Christna
menniskiors rätta kyrkoskrud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
