Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bodenstedt [bo-], Friedrich Martin von - Bodenstein [bådenstajn], Andras Rudolf - Bodensjön. Se Bodarnesjön - Modfälld - Bodhi - Bodichon [bådiJå'], Barbara Legio - Bordell - Bodin [både'], Jaen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansenlig tillbakagång. B. var för mycket
improvisatör; han saknade ej egenart, men väl
fördjupning. Som poetisk berättare gjorde han sig
bemärkt genom epopén Ada, die lesghierin (1852),
med ämne från tjerkessernas förtviflade kamp mot
ryssarna. Mer helgjutna äro flera bland hans smärre
Epische dichtungen (1862). Utan egentlig framgång
eftertraktade han äfven skådespelsdiktarens lager;
bland hans fem dramer företer endast Kaiser Paul
(1876) någon spänning. Enbart af penningbehof skref
han ett antal romaner och noveller, ledigt förtäljda,
men klent komponerade.
B. var en utmärkt öfversättare från ryska, persiska
och engelska. Med stor språktalang öfversatte han
Lermontov (2 bd, 1852), Pusjkin (3 bd, 1854–55)
och Turgenjev (noveller, 2 bd, 1864–65): graciös
och bevingad är hans tolkning af Hafis’ valda dikter
("Der sänger von Schiras", 1877; 3:e uppl. 1884),
hvartill slöt sig "Lieder und sprüche des
Omar Chajjâm" (1880; 4:e uppl. 1889), och hans
öfversättning af Shaksperes sonetter (1862; 5:e
uppl. 1892) är förträfflig. I förening med Delius,
Gildemeister, P. Heyse m. fl. utarbetade han en
ny, genom trohet och textkritik förtjänstfull
öfversättning af Shaksperes samtliga dramatiska
arbeten (9 bd, 1867–72; 8:e uppl. 1897), och genom
Shakespeares frauencharaktere (1874; 4:e uppl. 1887)
m. fl. arbeten lämnade han beaktansvärda bidrag till
litteraturen om den store britten. B. ombesörjde äfven
antologier. Han utgaf 1865–69 i 12 bd sina samlade
skrifter (ej fullst.). De bästa upplysningarna om
hans lefnad finnas i hans bref, utg. af G. Schenck,
1893. Staden Wiesbaden hedrade honom efter döden
med en graf och hans på denna resta bronsbyst.
E. F–t.
Bodenstein [bädenstajn], Andreas Rudolf, en af
reformationens förkämpar. Se Karlstadt, A. R.
Bodernasjön. Se Bodarnesjön.
Bodfeld l. Bothfeld [bätfelt], fordom en borg i Harz,
vid Bode. Den användes till jaktslott och tillhörde
de frankiske kejsarna; nu återstår däraf icke ens en
ruin. Henrik III dog där 1056.
Bodhi, hos buddisterna namn på det fullkomliga
vetandet, genom hvilket en människa blir en
Buddha. Gotama Buddha ernådde enligt traditionen den
fullkomliga kunskapen, när han satt under ett träd,
Ficus religiosa, som därför kallas bodhi-trädet. Bodhi
l. Bodhiträd kallas äfven de banian-träd, af hvilka
ett till minne däraf finnes vid hvarje kyrka eller
kloster, och som åtnjuta en viss helighet som
religiösa symboler.
Bodichon [bådijå7],Barbara Leigh, född Smith,
engelsk främjarinna af kvinnosaken, f. 1827 i
grefskapet Sussex, började 1855 en agitation för
gift kvinnas eganderätt, en rörelse, som ledde till
ändring i lagen om äktenskap och skilsmässa. 1857
gifte hon sig med den i Algeriet bosatte och om detta
lands utveckling förtjänte franske läkaren Eugène
B. (d. 1885). Fru B. tog initiativet till upprättande
af högskolan i Girton nära Cambridge, vid hvilken
kvinnliga studerande erhålla en undervisning, som
noga öfverensstämmer med den akademiska för män. Hon
gjorde sig äfven känd som akvarellmålarinna. Död 1891.
Bodil (Botilde), danske konungen Erik Ejegods
drottning, dotter till jarlen Thrugot
Fagerskind. Hon berömmes för sin skönhet och sitt stora
öfverseende med makens utsväfningar. Hon åtföljde
honom på hans vallfärd till det heliga landet och
fortsatte efter hans död ensam resan, under hvilken
hon dog (1103) på Oljeberget utanför Jerusalem. Genom
sonen Knut Lavard blef hon stammoder för den följande
danska konungasläkten.
<b>Bodin</b< [båda’], Jean, fransk rättslärd, politiker och
skriftställare, f. 1530 i Angers, var en tid lärare
i rättsvetenskap i Toulouse, blef 1561 advokat
i Paris, men egnade sig snart åt vetenskaplig
författarverksamhet. 1571 fick han anställning
hos hertigen af Alençon, som under
hugenottkrigen var chef för ett förmedlande parti, och
sedan dennes broder, Henrik III, erhållit kronan,
blef han 1576 statsadvokat i Laon. Såsom medlem af
tredje ståndet vid riksdagen i Bloi s. å. sökte
han förgäfves hindra ett nytt hugenottkrig och föll
i onåd hos konungen genom sin opposition mot dennes
planer att låta ett utskottsmöte undantränga riksdagen
och att skaffa sig penningar medelst kronogodsens
försäljning. Han följde därpå hertigen af Alençon
på resor till England och Nederländerna, men återtog
efter hertigens död 1584 sin tjänst i Laon och blef
där 1587 generalprokurator. I det nu utbrytande
sista hugenottkriget ("de tre Henrikarnas krig")
slöt han sig, ehuru vän af samvetsfriheten, till
den ultrakatolska "ligan", men öfvergick 1593 till
Henrik IV, hvars politik bättre öfverensstämde med
hans hela åskådning. Död af pesten 1596, fick han
dock ej upplefva samvetsfrihetens seger genom ediktet
i Nantes.
B. var en framstående representant för den franska
renässansbildningen. I sitt 1566 utgifna verk
Methodus ad facilem historiarum cognitionem –
ett försök till en historiens filosofi – uppträdde
han dock mot renässanstidens öfverskattning af
antiken. I dialogen Heptaplomeres röjde han en
religiös skepticism, som nästan förebådade Voltaires
och torde förklara hans tolerans. Detta verk,
som kunnat stå honom dyrt, om samtiden lärt känna
det, trycktes först 1841 af tysken Guhrauer. Hans
bok De magorum demonomania (från 1578) visar
emellertid, att denne fritänkare delade sin tids
tro på häxväsende. B:s förnämsta arbete är Les 6
livres de la république, som utkom 1577 och 1586 af
honom utgafs på latin. I detta framställde han – i
motsats mot medeltidens föreställningar om en kristen
universalmonarki, "det heliga romerska riket", eller
en allt behärskande universalkyrka samt mot dess
statsmyndigheten inskränkande feodala ordning – den
suveräna nationalstatens teori, hvars grundläggare
han blef. Påverkad af Frankrikes statslif, råkade
han emellertid därvid i tvenne ensidigheter. Då den
franska staten var suverän, gjorde han suveränitet
till en nödvändig egenskap hos hvarje stat, och
hans berömda statsdefinition rymmer därför ej de
icke-suveräna staterna. Som den suveräna franska
statens myndighet innehades eller syntes honom böra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
