Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blända - Blände - Bländglas. Se Astronomiska instrument, sp. 299 - Bländingar. Se Blandfolk - Bländning - Blänkare - Blänkfyr - Blära, bot. Se Melandrium - Bläs-and. Anas penclope, zool. Se Andfåglar, sp. 964 - Bläsbocken - Bläser, Gustav Hermann - Bläsgås, Anser albifrons, zool. Se Andfåglar, sp. 965--966 - Bläster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
benämnts Blädinge l. Bländinge. – Flera försök
ha gjorts att bevisa denna sägens historiska
sannolikhet. Dalin gissade, att striden inträffat
på 1270-talet under ett anfall af Erik Glipping
mot Småland. Lagerbring förlade, dock under stark
reservation, händelsen till konung Sven Grades infall
i Sverige på 1150-talet; några senare författare
ha sökt göra troligt, att den inträffat vid tiden
för Sigurd Jorsalafars anfall mot Kalmar 1123
eller under striderna kort före trekonungamötet i
Konungahälla 1101. Sägnens sannolika ursprung är
utredt af Schlyter ("Juridiska afhandlingar," II,
s. 173–91), hvilken anser hela Bländasagan uppfunnen
för att förklara tillkomsten af den antagligen urgamla
s. k. "Värends härads arfsrätt", enligt hvilken
Värends kvinnor hade samma arfs- och giftorätt som
männen. I tryck möter man sägnens samband med denna
sedvanerätt först hos Stiernhöök ("De iure sueonum
et gothorum vetusto", 1672, s. 186), där det heter,
att Värendskvinnorna fått denna rätt "af Hakon Ring"
till lön för i Bråvallaslaget mot Harald Hildetand
visad tapperhet. I sin utförliga och utsmyckade form,
hvarvid B:s namn för första gången i skrift omtalas,
förekommer sagan i de inlagor, hvari man på 1680-
och 1690-talen sökte hos lagkommissionen skydda den
lika arfsrätten och från den nya kyrkolagens förbud
mot trummors användning vid brudfärd rädda denna
gamla plägsed i Värend. Den utförliga berättelse om
B:s bragder, hvilken då såg dagen, förskrifver sig med
all säkerhet från den fantastiske fornforskaren Petter
Rudebeck. Den återfinnes dels i den s. k. "Relationen
om Värends härads rätt" (tillskrifven landtmätaren
Nils Ekebom och ofta förekommande i handskrifna
samlingar), dels i 17:e kap. af Rudebecks "Småländska
antiquiteter" (tryckt af Dybeck i "Runa", h. 4,
s. 16–22), båda versionerna nästan ordagrant lika
och bärande tydliga spår af Rudebecks "götiska"
forskningsmetod. Det senaste försöket att rädda
sägnens historiska kärna har företagits af E. Svensén
i publikationen "Från Småland", 1893. Se vidare
Värend. – Sägnen om B. är poetiskt behandlad bl. a. af
E. J. Stagnelius. Ur denna saga är äfven hämtadt
ämnet till operan "Blända" med text af L. Josephson
och E. Wallmark samt musik af P. A. Ölander.
V. S–g.
Blände, Zinkblände l. Sfalerit, miner., Sveriges
enda zinkmalm, utgör en förening af zink (67 %)
och svafvel (33 %) efter formeln Zn S, ofta dock med
isomorf inblandning af svafveljärn (Fe S) af ända till
20 %. Kristallerna äro tetraedriska med diamantglans
på de jämna ytorna. Färgen växlar: brun, svart, gul,
rödaktig; färglösa kristaller äro sällsynta. Hårdheten
3,5–4; strecket gulaktigt brunt. Egentliga vikten
3,9–4,2. Sedan man under 1800-talet lärt sig
att bereda metallisk zink ur zinkbländet, har
detta blifvit en synnerligen viktig malm. Största
förekomsten i Sverige är vid Åmmeberg i Närke;
blände finnes dessutom vid Falun, Garpenberg, Sala,
Dannemora, Taberg, Nordmarken, Boda (Dalarna), Lerbäck
(Närke), Godegård (Östergötland), Årset (Jönköpings
län) m. fl. st. Bland utländska fyndorter må nämnas
Freiberg (Sachsen), Rodna (Siebenbürgen), Pribram
(Böhmen) och Devonshire (England), hvarjämte blände
anträffas i många af Nord-Amerikas kalkstenar och
dolomiter. A. Hng.
Bländglas. Se Astronomiska instrument, sp. 299.
Bländingar. Se Blandfolk.
Blandning, krigsv., den skärm af dubbla brädlag med
makadamfyllning emellan, som vid särskildt farliga
skjutbanor uppställes för att förekomma direkta skott
öfver kulfånget. Skjutöppningen förlägges antingen
mellan blandningens underkant och marken eller ock
mellan en öfre och en undre del af blandningen.
L. W:son M.
Blänkare. 1. Krigsv. Mindre afdelning eller patrull,
som utsändes från någon större truppafdelning för
att draga fiendens uppmärksamhet från de punkter,
vid hvilka man ämnar företaga något af vikt. – En
och annan skriftställare gifver namnet "blänkare"
åt patruller o. d., som hafva till uppgift att skaffa
underrättelser om fienden. C. O. N.
2. Liten tidningsartikel, hvilken användes som medel
att utröna allmänna stämningen för eller emot en sak
och förbereda märkligare meddelanden. Samma bemärkelse
har "försöksballong".
Blänkfyr . Blinkfyr äro benämningar, som allmänheten
vanligen utan åtskillnad gifver åt de olika slag af
fyrljus, hvilka af fackmän kallas roterande fyr,
omgående fyr, tindrande fyr, fast fyr med blänk,
klippfyr, blixtfyr, intermittent fyr, växelfyr,
och hvilka måst bildas, i den mån fyrarnas antal och
därmed sammanhängande fara för förväxling ökats. Mer
eller mindre hastig omväxling mellan ljus och mörker,
mellan starkare och svagare eller mellan hvitt och
färgadt ljus är kännetecknande för dessa fyrar. (Se
Fyr.) – Med namnet blänkfyr betecknas äfven ett
slags brännare (fyrverkeripjäs), som ofta begagnas
till nattsignal på fartyg och i båtar. En sådan fyr
består af en i en cylindrisk pappershylsa innesluten
brännarsats, hvilken under ett par minuters tid gifver
ett klart lysande sken. Fiskare använda till blänkfyr
vanligen torrved eller blånor, indränkta med beck,
talg, terpentin eller andra brännbara ämnen. Vid
antändning hålles blänkfyren eller brännaren i en
för ändamålet särskildt afsedd ställning (stake).
(A. G.)
Blära, bot. Se Melandrium.
Bläs-and, Anas penelope, zool. Se Andfåglar, sp. 964.
Bläsbocken, zool., en antilop hörande till släktet
Alcelaphus. Se Antiloper, sp. 1144.
Bläser, Gustav Hermann, tysk bildhuggare,, f. 1813
i Düsseldorf, fick sin första undervisning hos
bildsnidaren Stephan i Köln, kom 1834 till Berlin,
där han i sju år arbetade på Rauchs ateljé, reste 1844
till Rom, men återkallades redan följande år till
Berlin, där han sedan kvarstannade. Död i Kannstadt
1874. Hans mest betydande monumentala arbeten äro:
gruppen Minerva för ynglingen ut i striden på
Schlossbrücke i Berlin, Fredrik Vilhelm IV:s och
Fredrik Vilhelm III:s ryttarstoder i Köln, reliefen på
Dirschaubron, borgmästaren Frankes staty i Magdeburg,
en kolossal byst af Lincoln i Washington och Fredrik
Vilhelm IV:s marmorstaty i Sanssouci. B. utförde
äfven små liffulla statyetter. (G–g N.)
Bläsgås, Anser albifrons, zool. Se Andfåglar,
sp. 965-966.
Bläster, metall., benämnes den mer eller
mindre komprimerade luft, med hvilken förbränningen
i ugnar genomföres. Luftens kompression verkställes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
