Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blyerts l. Grafit, miner., kristalliseradt rent kol - Blyertspennor, de förbrukningsartiklar som nyttjas till skriftliga anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergarter: i urkalksten vid Ticonderoga (New
York), i gnejs vid Kaltura och Travancor (Ceylon),
Tunkinsk, Baluga (Sibirien) o. s. v., eller såsom
accessoriskt insprängda fjäll i graniter, gnejser
(Södermanland, Uppland) och urkalkstenar (Pargas
i Finland). Grafiten kan också bildas vid smälta
lavamassors inverkan på kolhaltig skiffer och
vid järnmalmers masugnssmältning med kol (grått
tackjärn) samt finnes äfven i meteoriter. Grafit
är blygrå eller järnsvart, metallglänsande, fet för
känseln, mjuk och affärgande samt en god elektrisk
ledare. Egentl. vikt 1,9-2,3. Förbrännes i syre, men
med större svårighet än diamanten, är osmältbar och
olöslig i syror. Grafit användes, blandad med eldfast
lera, till eldfasta diglar (Passau-diglar), vidare
såsom smörjmedel för järnsaker, i galvanoplastiken
samt till blyertspennor. För tillverkning af
blyertspennor (se d. o.) användas endast de renaste
grafitvarieteterna. De finaste sådana komma från
Batugolgrufvorna i Sibirien, upptäckta af fransmannen
Alibert år 1847. All där vunnen grafit går till firman
Faber i Nürnberg. I Sverige vinnes grafit vid några
grufvor v. om Norberg (Västerås län), s. v. om Leksand
(Dalarna) och vid Gånsvik (s. ö. om Härnösand).
A. Ilng.
Blyertspennor (ty. bleistifte, fr. crayons,
eng. lead pencils), benämning på de allmänt bekanta
förbrukningsartiklar, som nyttjas till ritning,
skriftliga anteckningar och linjering, och som
bestå af trästift med i deras midt infogade smala
stänger af blyerts (grafit) eller en blandning af
blyerts och lera. Blyertspennornas tillverkning i
större skala går ej längre tillbaka i tiden än till
senare hälften af 1600-talet. Under medeltiden och
renässansen hjälpte de tecknande konstnärerna sig
med träkol, rödkrita, bläck och penna eller ock med
ett stift, som lär hafva utgjort en blandning af bly
och tenn. Dock lär äfven grafiten kommit till någon
användning under medeltiden. En blyertspenna omtalas
och afritas första gången af Konrad v. Gesner,
1565. Under den första perioden efter upptäckten
(1664) af grafitgrufvorna i Borrowdale tillverkades
blyertspennor i England på det sätt, att grafitblocken
medelst fina sågar sönderskuros till plåtar och dessa
återigen sågades till stift, hvilka fästes i trä eller
rör. Det cumberlandska blyertsmineralets ojämförliga
renhet gjorde, att detta enkla förfaringssätt kunde
lämna ett särdeles godt resultat. Underlägsen vara
erhölls från affallet, som pulveriserades och jämte
ett bindmedel (svafvelantimon, lim e. d.) pressades
i formar, hvarefter stift skuros af massan. En
omhvälfning i hela fabrikationen åvägabragtes genom
fransmannen Contés 1795 gjorda uppfinning att blanda
den pulveriserade grafiten med fin lera, hvarigenom
det blef möjligt att framställa blyertspennor af olika
hårdhets- och svärtegrader. Detta tillverkningssätt
är numera det nära nog enda brukliga. Blyertsen och
leran malas hvar för sig, slammas omsorgsfullt (för
afskiljande af föroreningar och gröfre partiklar
från de finare), torkas till kakor och blandas i
förhållande till den använda grafitens renhet (se
Blyerts) och den åsyftade hårdhetsgraden,
hvarefter denna sammansatta massa, sedan den
uppblötts till en gröt, kommer i "blykvarnarna"
(blandningsmaskinerna). Ju mera lera det finns i
massan, dess hårdare blir pennan, och tvärtom. För
de finaste pennsorter erfordras ända till 50–100
malningar. Därefter pressas allt vatten fullständigt ur
massan, och denna pulveriseras ånyo samt fuktas,
tills den blir en elastisk och seg pasta, som
fylles på en cylinder och i denna utsättes för
ett tryck af sex atmosfärer (medelst hydraulisk
eller skrufpress) samt sålunda hastigt utpressas
igenom ett i cylinderns botten befintligt litet
hål (vanligen borradt midt igenom en där infogad
ädelsten och fyrkantigt, rundt eller sexkantigt,
alltefter den form man vill gifva stiftet) samt
utkommer som en ändlös tråd, hvilken rullar upp sig
spiralformigt på långa och släta plåtar, af arbetaren
uträtas på formbräden och får torka samt skäres i
pennlängder. Grafitstiften äro nu emellertid mycket
spröda och sköra, hvarför de måste härdas genom att
efter långsam uppvärmning glödgas några timmar utan
lufttillträde i järn- eller lerdiglar, som ställas
i särskildt därför konstruerade ugnar. Det färdiga
"blyet" l. "minan", hvars hårdhet står i direkt
förhållande till den tillsatta lerjordsmängden samt
glödgningens intensitet och långvarighet, skall
därefter infattas i trä. Man nyttjar för sådant
ändamål "ceder" från Syd-Amerika och Bermuda-öarna,
i stor myckenhet den virginiska cedern (Juniperus
virginiana) och för sämre sorter det västindiska
ceder- eller sockerkistträet af Cedrela odorata, för
de billigaste sorterna t. o. m. vanliga europeiska
träslag. Man tillverkar fyrkantiga träskifvor af
ungefär en blyertspennas längd och t. ex. 6 pennors
bredd, hvilka skifvor kokas och urlakas, hvarefter de
gå igenom en nåtmaskin, som hyflar i träet 6 fåror
af "bly"-stiftets bredd och halfva dess djup; en
likadan träskifva limmas på denna undre, sedan stiften
inlagts, och en sammanpressning under starkt tryck
följer. När "blyet" är fyrkantigt, göras halfvorna
olika, så att hela fåran anbringas i den undre och
tjockare. I hyfleriet skiljas pennorna åt, och deras
fyrkantiga form förvandlas till rund, sexkantig
o. s. v.; därefter behandlas de i glättmaskiner,
färgas, poleras samt stämplas med fabriksmärke och
hårdhetsnummer. De många arbetsprocesser fabrikatet
sålunda genomgår utföras numera till största delen
medelst specialfräsmaskiner, som visat sig särdeles
arbetsbesparande. Man har äfven metoder för träets
formning med ens till hela, på längden genomborrade
pennor och det limbestrukna "blyets" inskjutande
i dessa. Pennor tillverkas af ända till 14 olika
hårdhetsgrader och därutöfver. I de numera mycket
brukade mekaniska blyertsstiften är "blyet" löst
inneslutet i en metall- eller trähylsa, ur hvilken
dess spets efter hand framskrufvas.
England bibehöll rätt länge en obestridd
öfverlägsenhet inom blyertspennfabrikationen, tack
vare det förträffliga råmaterialet; det var vid
dödsstraff förbjudet att exportera cumberlandska
grafitblock. Tyskland fick nöja sig med affall däraf
samt grof grafit från Bajern och Österrike; också
vardt varan dålig nog. I Nürnberg uppstodo fabriker
på 1720-talet, men tillverkningen sköt ej fart (så
mycket mindre som Borrowdalegrufvorna började sina),
tills Contés uppfinning af lerblandningsmetoden ingöt
nytt lif i tillverkningen. Denna uppfinning infördes
slutligen af J. Lothar v. Faber i hans fäderneärfda
fabrik vid Nürnberg, hvilken under firma A. W. Faber
är den förnämsta i sitt slag, i synnerhet sedan den
1856 kontraktsenligt tillförsäkrat sig hela utbytet
af de ypperliga grafitfyndigheter, som Alibert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
