Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 779-780 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bluntschli, Johann Kaspar, schweizisk rättslärd - Blus (fr. blouse), ett öfverplagg - Bly. 1. Kem. Metall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med titeln Denkwürdiges aus meinem
leben. Hans rikhaltiga bibliotek förvärfvades
af Johns Hopkins’ universitet i Baltimore.
        E. A–t.

Blus (fr. blouse), ett öfverplagg, liknande ett
slags vid skjorta eller rock; blus är i Frankrike
och Belgien arbetarnas vanliga dräkt. Blus
kallas äfven ett bekvämt, öfverallt begagnadt
fruntimmersöfverplagg af tämligen olika stoff och
form. Om "bluser" på biljarder se Biljard.

Bly. 1. Kem. En af de längst kända och allmännast
förekommande metallerna. Det träffas i naturen endast
mycket sällan i metalliskt (gediget) tillstånd;
den enda säkert bekanta fyndorten är Pajsberg i
Värmland. Så mycket allmännare äro föreningar af
bly och svafvel (blyglans) och blysalter, såsom
blykarbonat, blyfosfat och blysulfat. Den vanligaste
blymalmen är blyglans. För metallens framställning
därur har man tvenne metoder. Antingen rostas malmen,
då svafvelblyet (PbS) upptager syre och öfvergår
till blysulfat (PbSO₄), hvilket genom upphettning med
ej rostad malm ger svafvelsyrlighet och bly (PbS +
PbSO₄) = 2Pb + 2SO₂),
eller ock blandas svafvelblyet med järn, som binder
svafvel, så att bly frigöres. Emedan blyglansen
vanligen innehåller små mängder silfver, är det
erhållna blyet, s. k. verkbly, silfverhaltigt och
förarbetas på silfver, därigenom att det vid hög
temperatur utsättes för en luftström, som syrsätter
blyet, då lättsmält blyoxid (glete) bildas
på ytan och borttappas, hvaremot silfret stannar
kvar. Ur blyoxiden kan sedermera blyet lätt vinnas
genom upphettning med kol. Sålunda erhållet bly
kallas friskbly, om gletet var rent, och hårdbly,
om det var förorenadt af antimon. Rent bly är en
mycket mjuk metall, som på papper lämnar ett grått
streck. I köld kan det sträckas och uthamras, men
är nära smältpunkten nästan sprödt. Dess färg är
grå och dess glans stark. I torr luft bibehåller
det sin glans, men i fuktig luft betäcker det sig
med en oxidhinna. Egentlig vikt 11,37. Smältpunkt
300°. Bly angripes ej af luftfritt vatten, men
väl af lufthaltigt, i synnerhet om detta innehåller
ammoniumsalter, klormetaller, organiska ämnen m. m.,
hvarför blyrör oftast äro farliga att använda såsom
vattenledningsrör. Om vatten, innehållande små
mängder blysalter, silas genom kol, befrias det
fullständigt från bly. Ifrågavarande metall angripes
lätt af utspädd
salpetersyra, men däremot knappast af svafvelsyra
och saltsyra. Det har stor teknisk användning
i (bly)ackumulatorerna (se d. o.), vidare för
tillverkning af rör, plåt, hagel och kulor. Blyplåt
användes i synnerhet för byggandet af blykamrarna vid
svafvelsyrefabriker. Bly ingår i många legeringar,
t. ex. typmetall, orgelpipmetall m. fl. och tjänar för
öfrigt till beredning af mönja, bly hvitt, blysocker,
blyglete m. m.

Världsproduktionen af bly uppgick 1901 till 892,955
ton. Däraf tillverkades i

Förenta staterna	253,944	ton
Spanien	169,294	»
Tyskland	123,098	»
Mexico	94,194	»
Australien	90,000	»
Storbritannien	40,000	»
Sverige	988	»

I kemiskt hänseende liknar bly något de alkaliska
jordmetallerna (kalcium, strontium och barium), men
är närmast besläktadt med tenn. Blyet är sålunda ett
tvåatomigt, men därjämte äfven fyratomigt
grundämne. Dess atomvikt tecknas Pb (förkortning af
lat. plumbum, bly) och är 206,9, då syrets atomvikt är
16. Bland dess föreningar med saltbildare må nämnas
klorbly, Pb Cl₂, en hvit kristalliserande, mycket
svårlöslig kropp, som någon gång träffas på Vesuvius’
lavor (den kallas då kotunnit). Bly ger med
syre flera oxider. Blyoxid, PbO (blykalk,
vanligen kallad blyglete l. silfverglitt),
erhålles därigenom att bly upphettas vid lufttillträde
och är en i gula, glimrande fjäll kristalliserande
kropp, som nyttjas för tillverkning af glasyrer,
blyhvitt, mönja, plåster, fernissor m. m. Med syror
ger blyoxiden salter, hvilka i allmänhet äro färglösa
eller hvita, dels lösliga, dels olösliga. Alla äro de
högst giftiga, och de lösliga hafva en sammandragande,
starkt söt smak. Blysuperoxid, PbO₂, är ett brunt
pulver, som lätt afger syre och därför ofta
nyttjas på laboratorierna såsom oxidationsmedel. I
blyackumulatorerna spelar denna oxid en viktig roll
såsom verksam beståndsdel vid den ena elektroden.
Blyoxid och blysuperoxid ge med baser salter, som kallas
plumbiter och plumbater. Såsom
ett plumbat kan mönja,         Pb O₂ == Pb^IV == O₂ Pb,         betraktas.

Fig. 1, a. Engelsk ugn (tvärsnitt).

Fig. 1, b. Engelsk ugn (längdsnitt).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>