Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodigel, Hirudo L. eller Sanguisuga Sav., zool. och med. - Blodigelextrakt. Se Blodigel - Blodig örn. Se Blodörn - Blodkaka, fysiol. Se Blod - Blodklippingar. Se Klipping - Blodklöfver, bot. Se Klöfver - Blodkol erhålles genom förkolning af blod - Blodkropp, fysiol. Se Blod - Blodkroppsräkningsapparat, Hemocytometer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hvilka igeln kan suga sig fast vid andra föremål
och flytta sig. I vatten simmar den med slingrande
rörelser. I munändan finnas tre broskartade käkar
(fig. 2 K), så sammanställda, att de bilda en
trestrålig, likvinklig figur. Hvarje käk (fig. 3)
har den starkt konvexa fria randen besatt med 70–90
skarpa tänder. Då nu käkarna kunna sättas i rörelse
på samma sätt som segment af en cirkelsåg, kan igeln
med sina tänder snabbt skära igenom huden, och det
sår, som bildas, har en trestrålig form. Igeln lefver
endast af blod och tager, i sitt vilda tillstånd, sin
föda vanligen endast 2 gånger om året af i vattnet
befintliga kallblodiga djur. Om tillfälle erbjudes,
suger den dock dessemellan gärna blod af människor
eller boskap. En mättad igel behöfver 6 månader
att smälta det intagna blodet, och den kan utan ny
föda lefva 1 1/2, ja möjligen öfver 2 år. Blodigeln
är hermafrodit; de genom två individers ömsesidiga
beröring befruktade äggen läggas i kokonger af ungefär
ett ekollons storlek och form. Dessa kokonger bildas
af en slemartad massa, som igeln själf afsöndrar
kring en del af sin kropp och hvari den lägger sina
ägg. När detta skett, kryper igeln ut ur kokongen,
som därefter sluter sig kring äggen. Efter 6–8 veckor
utkrypa de små, rödaktiga ungarna ur kokongerna. En
blodigel är fullvuxen först efter 5–6 år och kan nå
en ålder af 18–20 år. Då de vilda iglarnas antal
minskats, har man i senare tid, synnerligen i
Tyskland, Ungern och Frankrike, åstadkommit stora
konstgjorda igeldammar, där iglar uppdragas och
hvarifrån våra apotek numera vanligen förses med sitt
behof af sådana. Igeln är under förvaring ömtålig för
mångahanda inflytelser, såsom förorenadt vatten, samt
därjämte utsatt för vissa sjukdomar. Begagnade iglar
böra helst alls icke – eller åtminstone först efter
lång tid – ånyo användas, emedan de kunna öfverföra
smittämnen från en person till en annan. Det blod, som
en igel suger från en människa eller ett djur, lefrar
sig ej, utan förblir länge flytande såväl i igelns
tarmkanal som i fall det uttömmes därur. Äfven är det
vida svårare att stilla blödningen från ett igelbett,
sedan igeln aflägsnats, än från ett annat litet sår,
emedan det ur bettet flytande blodet förlorat förmågan
att lefra sig. Att blodet sålunda förlorar denna
förmåga beror därpå att igeln, när den suger blod,
afger till detta ett egendomligt ämne (hirudin),
måhända en ägghvitartad kropp, som på något ännu
okändt sätt hindrar det s. k. fibrinfermentet
(trombinet) från att inleda blodets lefrande (jfr
Koagulation). Detta ämne bildas antagligen i vissa
körtelartade celler uti den slemhinna, som bekläder
igelns mundelar och svalg. När det utgjutes, blandar
det sig med det blod, som igeln sväljer, och tränger
äfven in i såret, hvarur igeln suger. Hirudinet
kan ur afskurna igelhufvud utdragas med vatten
eller svag koksaltlösning, hvarefter sådan vätska
(s. k. "blodigelextrakt"), om den insprutas direkt i
ett blodkärl på ett lefvande djur, för en längre stund
hindrar djurets blod från att koagulera. Häraf göres
bruk vid djurexperiment i sådana fall, då man önskar
undvika blodets lefrande. I stället för ofvannämnda
blodigelextrakt kan äfven blod, som en igel sugit,
användas för samma ändamål. – I hufvud och kroppar
af såväl den medicinska igeln som hästigeln har
anträffats ett ämne, som, infördt i blodet hos
åtskilliga andra
djur, betydligt ökar lymfbildningen (genom utträde
af en stor mängd blodvätska i väfnadsmaskorna och
därifrån i lymfbanorna). Detta egendomliga ämnes
kemiska natur och dess möjliga förhållande till
hirudinet äro ännu obekanta. I svenska farmakopén äro
två igelarter upptagna: Sanguisuya medicinalis Sav.,
den grå l. tyska igeln, som förekommer nästan
öfverallt i Europa, och <i>Sanguisuga officinalis</sp>
Sav., den gröna l. ungerska igeln, som tillhör södra
Europa. Genom sina sex långsgående rostfärgade ränder
å rygg och sidor skiljas dessa arter lätt från den
allmänna hästigeln, som vanligen är enfärgad på
ryggen. Många andra arter gifvas, bl. a. en, som
är upptäckt i Sverige, näml. Sanguisuga albipuncta
Wahlb. – Jfr Bdellatomi och Hästigel. –
Om Heurteloups igel, den s. k. artificiella igeln,
se Koppsnäppare. O. T.S.* C. G. S.
<b<Blodigelextrakt.</b< Se Blodigel.
Blodig örn. Se Blodörn.
<b>Blodkaka,</b< <i>fysiol</i<. Se Blod.
<b>Blodklippingar.</b< Se Klipping.
<b>>Blodklöfver,</b> bot. Se Klöfver.
Blodkol erhålles genom förkolning af blod, som
indunstats till torrhet. Det har i ännu högre grad än
benkol förmåga att affärga lösningar från organiska
ämnen och användes därför t. ex. till små portativa
vattenfiltra. G. H–r.
Blodkropp, fysiol. Se Blod.
Blodkroppsräkningsapparat, Hemocytometer. Under
normala förhållanden kan man räkna ett visst
bestämdt antal röda och hvita blodkroppar på hvarje
kubikmillimeter af människans blod (se Blod). Det
gifves emellertid en del sjukdomar hos människan,
som hafva sin orsak i abnorma mängdförhållanden af
dessa blodets formade beståndsdelar; och läkaren är
därför ofta hänvisad till direkta undersökningar af de
sjukes blod, för att kunna bestämma den rätta arten
af deras lidanden. De apparater, hvaraf han härvid
betjänar sig, äro följande: 1. En blandningsapparat
i och för blodets förtunning
Fig. 1.
Fig. 3. Fig. 2.
(se fig. 1) utgöres af ett noggrant kalibreradt
pipettartadt glasinstrument, hvars spets (S) nedföres
i blodet. Genom sugning (vid M) uppdrifves blodet till
märket 0,5 eller till märket 1. Därpå nedföres den
aftorkade spetsen (S) i 3 proc. koksaltlösning, som
uppsuges till märket 101. I en bukig uppdrifning (E)
af glasröret är en liten glaskula innesluten. Genom
skakning af röret slungas denna omkring, hvarvid
glasrörets innehåll likformigt blandas. Var blodet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
