Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad, bot., växtorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bladtornarna må ej förblandas stam-tornarna, sådana de
förekomma t. ex. hos hagtorns- och slån-buskarna.) –
Klättringsblad äro sådana blad, som förekomma hos en
del växter med svag stam och hjälpa dessa växter att
klättra uppför och klänga sig intill fastare föremål,
som kunna tjäna dem till stöd. Klättringsbladen äro
oftast försedda med (och stundom helt och hållet
förvandlade till) trådlika, vindlande organ,
s. k. klängen (fig. 2 r). Exempel därpå ega vi
hos en stor mängd ärtväxter. Understundom hafva
klättringsbladen inga klängen, utan gripa fast i andra
Fig. 5. Bladformer II. a parbladigt, med klänge,
b parbladigt, med uddblad, chandflikigt, d pardeladt,
e fingradt, f handdeladt, g parflikigt.
föremål medelst böjningar af sina då tämligen starkt
utvecklade bladskaft; så hos en mängd Clematis-
och Smilax-arter (jfr Klätterorgan). - Med simblad
förstå vi sådana hos en del vattenväxter förekommande
blad, som tjäna till att hålla växterna flytande
i vattnet. De utmärka sig därigenom att de i sig
innesluta tämligen stora, luftförande rum, hvilka göra
tjänst som ett slags simblåsor. Ofta blifva hos dylika
växter de i vattnet nedsänkta bladen trådfint delade,
hvarigenom en större bladyta kommer i beröring med
vattnet (jfr Gälar); sådana blad kallas vattenblad
(se Heterofylli). Andra exempel på egendomliga blad
äro de insektätande växternas (se d. o.).
Bladets storlek erbjuder en högst betydlig växling (från det
mikroskopiskt lilla till det jättelikt stora). Bland
våra svenska växter finna vi de största bladen hos
näckrosorna och en del ormbunkar. Bladen hos den
hvita näckrosen, Nymphæa alba, och hos den vanliga
örnbräken, Pteris aquilina, nå understundom en längd
af 1,73 m. De mest storbladiga af
alla växter tillhöra näckros-, banan- och palm-
familjerna. Den cirkelrunda bladskifvan hos den
sydamerikanska jättenäckrosen, Victoria regia, når
en diameter af 1,48–1,78 m. En abessinisk banan-art,
Musa Ensete, har blad af 5,9 m. längd – bladskifvan
ensam är 8,57 m. lång –, och vissa palmer, t. ex. den
ostindiska sockerpalmen, Arenga saccharifera, ha
blad af ända till 7,s m. längd. Om läderartade blad
se Hudväfnad.
Om bladets inre byggnad är följande att nämna. Liksom
i rot och stam, kan man urskilja en hudväfnad,
omgifvande grundväfnaden, bladköttet, mesofyllet
(se d. o.) med däri löpande ledningssträngar,
nerverna. Hudväfnaden (se d. o.) har till uppgift
att skydda bladet mot för stark vattenafdunstning;
den består af ett skikt celler, hvars ytterväggar
vanligen äro starkt förtjockade och försedda
med kutikula (se d. o.). I hudväfnaden förekomma
klyföppningar (se d. o.), dock vanligen i vida
större antal i huden på bladets undersida.
Grundväfnaden, mesofyllet, utgöres af tunnväggiga,
klorofyllförande parenkymceller. Man kan vanligen
urskilja tvenne slag af celler, dels långsträckta,
cylindriska, som ligga närmast öfversidans hud och
stå vinkelrätt mot denna, palissadväfnaden (denna
kan vara en till flera cellskikt mäktig), dels mer
eller mindre rundade eller greniga celler närmast
bladets undersida, svampparenkymet. Klorofyllkorn
förekomma i båda väfnaderna, dock mest i
palissadväfnaden, hvarför denna utgör den egentliga
assimilationsväfnaden. Mellan svampparenkymets
celler finnas stora luftrum, hvilka kommunicera med
den yttre luften genom klyföppningarna; ofta äro
luftrummen i svampparenkymet omedelbart innanför
en klyföppning betydligt större än i öfriga delar
däraf, s. k. andhåla; svampparenkymet kallas också
transspirations- eller andningsväfnad. Blad
med svampparenkym äro på grund af dess mindre
klorofyllhalt och större luftrikedom vanligen blekare
färgade på undersidan. Ledningsväfnaden utgöres
vanligen af ett kollateralt kärlknippe (se
Kärlsträng) med veddelen uppåt, då det är en direkt
fortsättning af stammens kärlknippen, med veddelen
inåt. Oftast åtföljes ledgrupper af förtjockade celler, som bidraga
till nervernas fasthet.
Fig. 6. Bladformer III. a helbräddadt,
b sågadt, c naggadt, d tandadt.
Denna bladets byggnad står i intimt samband med bladet
såsom ett kolsyreassimilerande organ. Då ljuset
är en nödvändig betingelse för processen, förstås
hvarför palissadcellerna ligga på bladets öfversida;
de fasta nerverna bidraga dessutom att breda ut en så
stor assimilerande yta som möjligt. Luftens kolsyra
tillföres palissaderna hufvudsakligen underifrån
genom undersidans klyföppningar, som här äro mindre
utsatta för alltför stark afdunstning. Palissadcellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
