Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björk, Betula. 1. Bot. Växtsläkte hörande till fam. Betulaceæ - Björk. 2. Skogsh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alsläktet, därigenom att honhängenas fjäll falla
af vid fruktmognaden och ej, som hos alarna, sitta
kvar, bildande kottar. En mängd arter finnas i den
norra tempererade zonen. Den svenska floran räknar
åtminstone fyra "goda" arter, två trädartade och två
buskartade. De förstnämnda, B. verrucosa (masurbjörk)
och B. odorata (glasbjörk), skiljas lättast på
årsskotten, som hos den förra äro kådprickiga, hos
den senare småludna. B. odorata är dessutom vanligen
mindre storväxt, mera nordlig och älskar fuktig
mark. För öfrigt äro de till karaktärer såväl som
till utseende så öfverensstämmande, att de af många
författare förenas till en kollektivart, B. alba,
liksom de äfven båda gå under det gemensamma namnet
"björk" i folkspråket, hvilket annars är ganska
frikostigt på benämningar äfven för obetydliga
varieteter (masurbjörk, glasbjörk, hängbjörk
o. s. v.f). I den följande beskrifningen sammanfattas
därför båda arterna.
Björken är Nordens mest karakteristiska löfträd och
öfver hufvud kanske det mest egendomliga af alla i
vårt land förekommande. Dess mest i ögonen fallande
drag äro den spädhet och spenslighet, som visa sig
i alla dess delar: den smärta stammen, den spetsiga
kronan, de fina kvistarna, som ofta, i synnerhet
hos gamla träd, hänga slakt ner (var. pendula,
häng- eller slokbjörken), de smala
bladskaften, de små lättrörliga bladen. Egendomlig
är äfven barkbildningen. Korkväfnaden, af hvars
beskaffenhet barkbildningen hos alla träd i första
hand beror, bildar hos björken, liksom hos några
få andra träd (boken, hasseln, körsbärsträdet),
ett sammanhängande elastiskt lager, periderm,
utanpå barkens öfriga delar, hvilka i sådan händelse
kunna fortfara att tillväxa, i samma mån som stammen
blir tjockare. Följden däraf blir, att dessa träd
länge behålla barken slät. Först vid hög ålder
får björken en vanlig, sprickfull bark (jfr
Periderm och Fallbark). Vidare består
peridermet, "näfvern", af omväxlande hvita och brunaktiga lager
(de förra få sin färg genom cellernas lufthaltighet),
hvilka småningom afbladas, men så, att ett hvitt lager
alltid ligger ytterst; däraf stammens färg. Dessa båda
egendomligheter – den smärta växten och den släta,
hvita stammen – gifva trädet en synnerlig lätthet
och finhet, hvilka egenskaper framträda i synnerhet
på våren, då de i förening med de nyutslagna bladens
ljusa grönska och aromatiska doft bilda ett helt af
utsökt behag. – I motsats mot de flesta andra löfträd,
som älska ett sydligare luftstreck och bördig jord,
är björken på intet vis nogräknad i afseende på
klimat och jordmån. Det är därför i synnerhet våra
nordliga landskap eller de ofruktbarare trakterna
i södra Sverige (t. ex. vissa delar af Småland
och Västergötland), till hvilkas egendomlighet
björken i någon väsentlig mån bidrager. I härdighet
öfverträffar den t. o. m. barrträden. Vid den höjd på
fjällen, där barrskogen upphör, vidtager därför en
zon, hvars enda träd björken är, den s. k. björk-
eller subalpinregionen, utmärkt som den region,
där fjällfloran uppträder i sin största prakt
och yppighet. På sådana platser blir björken mera
lågväxt samt får ett groft och vresigt utseende,
hvilket gifvit anledning till att uppställa denna
form som en egen art, B. subalpina. – Björken är ett
lika nyttigt som vackert träd. Den lämnar helt säkert
största delen af allt slöjdvirke, som nyttjas
i vårt land. Veden är också både hård, seg och
vacker. Detta sista gäller i synnerhet om "masurn"
– virket af björk, som växt på torr, stenbunden
mark. Lika förträfflig är veden som bränsle;
i detta hänseende öfverträffas björken endast af
boken. Till följd af sin rikedom på pottaska ger
björkaskan den förträffligaste lut. Näfvern nyttjas
till hvarjehanda ändamål, såsom till dosor, skäppor,
skosulor, vid takläggning o. s. v. Dess användbarhet
beror dels af dess seghet och böjlighet, dels af dess
hartsrikedom, som gör den ogenomtränglig för vatten
och nästan oförruttnelig. I Ryssland beredes däraf,
genom en mycket enkel torrdestilleringsprocess,
den s. k. "ryssoljan", nyttjad till beredning af det
bekanta rysslädret, som däraf får sin egendomliga
lukt. Näfvern af en ostindisk björkart, B. Bhojpattra,
begagnas till beredande af ett slags papper. –
Kvistarna äro till följd af sin seghet mycket
använda till kvastar, vispar, vidjor o. d. Löfvet
är ett förträffligt foder för boskapen. – Liksom
alla andra öfvervintrande växter måste björken för
knopparnas utveckling på våren samla ett reservförråd
af näringsämnen. När nu vid källossningen roten
börjar uppsuga vatten, blir stammen så fylld af
sockerhaltig saft, att denna vid borrning utrinner
i riklig mängd (ända till 21 liter om dygnet). Af
denna söta s. k. "björklag" eller "björklake"
kan genom jäsning beredas ett slags dricka eller
musserande vin, s. k. "björkvin". Lagen af ett
par nordamerikanska arter, B. nigra och B. lenta,
användes till sockerberedning.
Af B. verrucosa finnes en märkvärdig varietet
(B. dalecarlica, Ornäsbjörken). utmärkt genom sina
djupt flikiga blad. Den upptäcktes på 1700-talet vid
Ornäs i Dalarna, men odlas numera tämligen allmänt. Af
B. odorata odlas en form med mörkröda blad.
Af de båda buskartade björkarna är den ena,
B. humilis, funnen endast på ett ställe i Småland
och i Härjedalen. Så mycket ymnigare förekommer den
andra, dvärgbjörken, B. nana, en lågväxt (sällan
alnshög), risig buske med nästan cirkelrunda,
nagelstora blad. Den är ytterst allmän i våra
nordliga provinser, men finnes äfven i de sydligares
höglända trakter ända nere i Skåne och Halland. Dess
egentliga hemvist är skogskärr, som den alldeles
fyller. På fjällen, där den uppstiger mycket högt
i den egentliga fjällregionen, växer den äfven på
mera torr och stenbunden mark. Den är af så godt som
ingen nytta för människan, utom i fjällen, där den
för lappen får ersätta både ved och halm. Frukterna
och knopparna äro, särdeles under vintern, en
hufvudsaklig näring för riporna; däraf benämningen
"ripris". I Småland och i några andra delar af
vårt land bär dvärgbjörken namnet "fredagsbjörk"
eller "fredagsris". En sägen förtäljer nämligen,
att Frälsaren blifvit gisslad med ris al denna
björk samt att den därför blifvit af Gud förbannad
och dömd att evigt krypa utefter jorden. Mellan
dvärgbjörken och de trädartade björkarna finnas
hybrider. Dvärgbjörken var en af de första växter,
som invandrade till Skandinavien. Den följdes af
glasbjörken, som bildade de första skogarna på den
isfria marken i vårt land. – Björkarna ha ej sällan
mykorrhiza (se d. o.).
S. A. (G. L–m.)
2. Skogsh. Ehuru björken ej kan sägas vara
bunden vid viss bestämd jordmån, synes en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
