Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskötsel (se Bi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Biskötseln fordrar därjämte, utom en noggrann
kännedom om biens natur och hushållning, en flitig
uppmärksamhet på alla tillfälligheter, som kunna
vara menliga för dem, och bekantskap med de åtgärder,
som erfarenheten lärt vara gagnande vid olycksfall.
Frukterna af biens arbete gör man sig till godo dels
genom slaktning, dels genom skattning. Vid slaktning
dödar man alla bien med svafvelrök och tillegnar sig
därefter hela deras förråd (hvarvid man handlar föga
klokare än en landtbrukare, som slaktar sin ko för att
komma åt mjölken!); vid skattning borttager man endast
en del af de fyllda vaxkakorna, då inga bin behöfva
dödas, och lämnar kvar så mycket, som är nödvändigt
för biens underhåll. Nyssnämnda slakt framtvingas
af svårigheten att få fatt det söta innehållet i
en sådan biboning. Numera är den saken afhjälpt,
därigenom att man sätter en liten låda, hvaruti
bien samla sitt öfverflöd, ofvanpå kupan. På senare
tiden har man allmänt inrättat biboningarna sålunda,
att bien lagra sin honing i särskildt "boningsrum"
eller hellre lös "skattelåda", hvilken placerats
öfverst i bostaden. På allra sista tiden har man
försett dem med låga, breda ramar, så att bien måste
bygga mycket tjocka kakor, hvarigenom arbete sparas,
men behållningen ökas. Därvid böra kakorna tömmas
genom centrifugalmaskin (honingskastare), hvarefter
de tömda kakorna åter insättas i kupan. Gammaldags
kokad honing värderas nu icke. Den bästa må vara klar,
ljus, kanderad under vintern.
En ny metod i biskötsel uppfanns 1890 af d:r
G. Wells, Aylesford, England. Den består däri att
man delar en kupa i midten medelst en tunn, af små
bitäta hål perforerad träskifva och insätter ett
bisamhälle med sin drottning på hvar sin sida af
denna skiljevägg. Genom de små hålen i skiljeväggen få
båda samhällena samma lukt, hvarigenom arbetsbien,
sedan ett drottningspärrgaller lagts öfver båda
samhällenas yngelrum, fredligt arbeta och samla
honing i det gemensamma öfver yngelrummen liggande
boningsrummet. Genom detta förfarande erhålles en
mycket rik honingsskörd. Så berättar Wells, att han
från elfva bikupor under 1891 hade en bruttoinkomst
af 1,135 kronor och en nettovinst af 982,30 kr.
Bien hafva hittills "odlats rationellt", som det
heter, men utan att man det minsta bekymrat sig om
deras egen mening om behandlingen, d. v. s. utan
närmare hänsyn till deras vanor och behof. Följderna
spåras icke blott i misslyckade försök, utan
jämväl däruti – att bisamhällena försvinna på
ett oroväckande sätt. För att råda bot på detta
missförhållande startade redaktionen af "Bivännen"
efter mångåriga observationer och försök i början
af 1900-talet sin "naturenligt rationella" biodling,
hvars art tillräckligt tydligt framgår af benämningen.
Äfven bien hafva sina sjukdomar. Särskildt må här
påpekas den smittsamma bipesten, som, äfven om
den angriper fullt utbildade bin, likväl dödar endast
larverna och därför äfven kallas yngelröta. Sjukdomens
grundorsak, en bakterie (Bacillus alvei), upptäcktes
1884 af den engelske biforskaren professor Frank
Cheshire. Tecken till sjukdomen äro att larverna
ändra läge samt att de blifva bruna eller svarta,
medan hos de förpuppade larverna cell-locken äro
insjunkna och i midten
genomborrade af ett fint hål samt innehålla en seg,
slemmig vätska, luktande såsom ruttet lim. Enligt
de amerikanske bikännarna W. K. Howards och Mc
Evoys kurmetod bör det af sjukdomen angripna
bisamhället betraktas såsom en svärm och bien
från de gamla kakorna afborstas i en ny kupa,
hvarefter det gamla kakbygget nedsmältes och den
gamla kupan desinficieras. De flesta andra sjukdomar,
hvaraf bien lida, komma i allmänhet som följd af
oförståndig behandling på olämplig tid. Om hösten
bör man aldrig försumma att gifva bien erforderliga,
goda vinterförråd, men därefter kan man lämna dem i
ostörd ro under vintermånaderna, då för öfrigt all
"skötsel" bör inskränka sig till att skydda för
solstrålar och andra fiender. I syfte "att sprida
kunskap om och färdighet i bästa sättet att sköta
bin och fördelaktigaste sättet att tillgodogöra
därigenom vunna produkter" hafva på flera ställen
under senaste tid i vårt land uppstått
biskötarföreningar. Sådana föreningar bildades
under 1880-talet i Östergötlands, Jönköpings,
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Gäfleborgs
län, 1891 i Västmanlands och 1894 i Skaraborgs län
etc. Föreningarna åtnjuta årligt understöd (100–500
kr.) af länens hushållningssällskap. 1894 bildades
"Sveriges allmänna biodlareförening", i hvilken de
mindre föreningarna ingingo.
Den svenska bilitteraturen har ej varit särdeles
rik. Utom af I. Erici i 17:e årh. ega vi från
18:e årh. arbeten af Triewald, Lundgreen, Koch,
Sam. Linnæus, Fischerström m. fl. De båda sistnämnde
voro för sin tid utmärkta författare, den förre genom
rikedomen af egna grundliga iakttagelser, den senare
genom sin noggranna kännedom om samtidens vetande
i ämnet. Mot slutet af 19:e årh. började man genom
öfversättningar göra den svenska allmänheten bekant
med de nyaste upptäckterna och uppfinningarna. Bland
svenska originalarbeten från senare tid märkas främst
O. E. L. Dahms "Biet, dess natur och vård" (1878)
och O. M. Reuters "De lägre djurens själslif" (n:o
34–36 af "Ur vår tids forskning", 1886–88), vidare
Ljungströms och Leverins biböcker samt Sv. Clementz’
samlingsverk "En bok om bien" m. fl. Samtidigt
har den skandinaviska bilitteraturen vunnit en
afsevärd tillväxt genom månatligen utkommande
bitidningar, nämligen i Sverige "Svensk bitidning"
(sedan 1880, under redaktion af H. Stålhammar och
senare I. Wieslander), "Bigården" (1888–98, under
redaktion af J. Michal), "Bivännen" (sedan 1901, under
redaktion af Sv. Clementz i Lund) och "Bitidning"
(af N. Nilsson, Gåsebäck); i Norge "Tidsskrift for
biskjötsel" (sedan 1884; redaktör H. Hovind) och
"Tidende for fjærkræ og biavl samt havebrug" (sedan
1889; utg. af Bratsbergs amts förening til fræmme
af binæringer under landbruget); och i Danmark "Den
danske bitidende" (sedan 1866; redaktör H. Erslev,
senare N. S. Kristensen), hvilken utkommer med 18
nummer årligen, och "Bien" (sedan 1885; redaktör
A. C. Andersen). Bland utländsk bilitteratur må nämnas
Berlepschs "Die biene und ihre zucht" (3:e uppl. 1873)
och "Die biene nach ihrem jetzigen nationellen
standpunkt" (4:e uppl. 1899). – En poetisk, men
på naturstudier grundad skildring af biens lif
och bisamhället har lämnats af M. Maeterlinck,
i "La vie des abeilles" (1901; "Bikupan", 1902).
O. E. L. D. (Sv. C.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
