Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birgitta, kallad den heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framtiden skulle varda något stort. I faderns hus
erhöll hon ock redan från barnsben ett intresse
för tidens politiska händelser så lifligt, att hon
på äldre dagar uppfattade det såsom en frestelse att
bekämpa. Vid 12 eller 13 års ålder förlorade B. sin
moder och lämnades då för att uppfostras till sin
moster, fru Ingrid, gift med drotsen Knut Jonsson,
en sträng och myndig fru, som vid hennes uppfostran
ej synes ha sparat på agan. 1316 bortgiftes B. och
hennes syster af politiska skäl med Närkeslagmannen
Gudmars båda söner. B:s make, Ulf Gudmarsson,
sedermera lagman i Östergötland, var vid bröllopet
endast 18 år gammal; han synes ha varit en vek
natur, i både begåfning och viljekraft sin maka
vida underlägsen. På hennes utveckling har han därför
knappast haft något inflytande. Det unga paret bodde
på mannens fädernegård Ulfåsa och blef snart vida
omkring bekant för sin gifmildhet och fromhet. I
deras äktenskap föddes fyra söner: Karl, Birger,
Bengt och Gudmar, samt fyra döttrar: Märta, Katarina
(se Katarina Ulfsdotter), Cecilia och Ingeborg. Sonen
Birger och alla döttrarna öfverlefde modern.
Till sin biktfader och lärare i religiösa ting
hade B. valt kaniken i Linköping magister Mattias
(se d. o.), det dåtida Sveriges erkändt främste
teolog hvars arbeten äfven i utlandet tillvunnit sig
uppmärksamhet. Mattias hyste ett särskildt intresse
för Uppenbarelseboken, öfver hvilken han författade
en på den tiden mycket uppmärksammad kommentar; genom
honom leddes B. in på studiet af tidens apokalyptiska
litteratur, som jämte den helige Bernhards skrifter
på hennes utveckling utöfvade ett genomgripande
inflytande. Till den krets af lärda och fromma män,
som hon samlade kring sig, hörde vidare sedermera
Linköpingsbiskopen Nicolaus Hermanni (se d. o.),
en tid lärare för hennes barn, underpriorn Petrus
i Alvastra samt dennes namne, föreståndaren för
helgeandshuset i Skeninge, hvilka båda sistnämnde
nedskrifvit hennes uppenbarelser och författat den
första lefnadsteckningen öfver henne. Petrus från
Skeninge blef ock den förste styresmannen i det
kloster hon grundade.
Efter konung Magnus’ förmälning med Blanka af
Namur 1335 kallades B. till hofmästarinna vid det
unga hofvet och utöfvade såsom sådan ett ingalunda
obetydligt inflytande öfver sin kunglige frände. Hon
kom ock under denna tid på ett helt annat sätt
än förut i beröring med motsättningarna i det
dåtida Sveriges politiska lif och slöt sig till den
aristokratiska oppositionen; i ljungande ord gisslade
hon konungens och hans omgifnings politiska missgrepp
och moraliska skröpligheter. Sedan B. lämnat sin plats
vid hofvet, beslöto hon och hennes man att liksom
sina förfäder företaga en vallfärd till Santiago de
Compostela. Resan företogs under åren 1341–43; färden
gick genom Tyskland och Frankrike, och B. kom därunder
i beröring med tidens stora frågor: kampen mellan
påfvedöme och kejsardöme, kriget mellan Frankrike
och England samt påfvarnas babyloniska fångenskap i
Avignon. Det synes ej heller otänkbart, att hon i
Frankrike gjort bekantskap med en klosterstiftelse,
som med hennes egen företer mycken frändskap,
fontevraldensernas (se d. o.). På hemvägen inträffade
en händelse, som bildar vändpunkten i hennes lif. I
Arras insjuknade Ulf så svårt, att man tviflade på
hans vederfående. B. tyckte sig då se Frankrikes
skyddshelgon, S:t Dionysius, som utlofvade
hans tillfrisknande – hvilket verkligen ock
inträffade. Efter återkomsten hem beslöto makarna att
fly världen och gå i kloster; Ulf drog sig tillbaka
till Alvastra, där han 1344 afled utan att ännu ha
aflagt munklöftena. Mannens död utöfvade på B. ett
förkrossande inflytande; "det är", säger Schück,
"en sörjande änkas sjuka fantasi, som skänkt Norden
dess främsta helgon". Hon tog sin boning nära Alvastra
kloster, och där mottog hon en tid efter mannens död
den första af sina egentliga uppenbarelser, genom
hvilken Gud kallade henne till sin brud och till en
förbindelselänk mellan sig och människorna. Sedan
blefvo uppenbarelserna allt tätare; vid deras
mottagande försjönk hon i ett extatiskt tillstånd,
hvarunder hennes förbindelser med yttervärlden
afbrötos; efter uppvaknandet nedskref hon själf
sina uppenbarelser på svenska eller dikterade dem
för sin biktfader, som sedan – ofta mycket fritt
– öfversatte dem till latin, hvarefter hon själf
granskade öfversättningen. Under denna första tid
underställdes uppenbarelserna – utom några biskopars –
magister Mattias’ granskning, till afskiljande af
allt hvad till äfventyrs ej fullt öfverensstämde med
kyrkoläran; hans stora teologiska anseende blef då en
borgen för deras rättrogenhet. Efter hans död synas
blott få uppenbarelser ha utsläppts i rörelsen, tills
B. i biskop Alfons af Jaén funnit en ny rådgifvare med
tillräcklig teologisk lärdom och nog stadgadt anseende
för att blifva en garant för deras renlärighet och
gudomliga ursprung. B. kände sig nu alltmera kallad
att förbättra en syndig värld; hon vände sig med
sina ofta lidelsefullt skarpa utfall ej blott mot
förhållandena i hemlandet, mot konung Magnus och hans
lättsinniga hof, utan sökte äfven återföra påfven från
fångenskapen i Avignon till den eviga staden liksom
ock att mäkla fred mellan Frankrike och England.
Birgitta mottager en uppenbarelse. Efter målning
från medeltiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
