Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bild, den föreställning om ett föremål hvilken framkallas genom synintryck - Bild. 1. (Bildligt uttryck.) Språkv. Den användning af ett ord som framkallats af en liknelse eller jämförelse - Bild. 2. Fot. Den medelst kameran alstrade afbildningen - Bildande konst. Se Konst - Bildbibel (Bilderbibel), en med illustrationer försedd bibel - Bilddyrkan. Den försinnligade bildframställningen af gudomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hämtas från andra sinnesintryck; afbildning af
föremål, framställning, som liknar eller påminner om
något o. s. v.
1. (Bildligt uttryck.) Språkv. Den
användning af ett ord, som framkallats af en
liknelse eller jämförelse och hvarigenom ordet
kommer att beteckna något utanför sin s. k. usuella
betydelsesfär. I poetisk stil är antalet bilder
vanligen större än i vanlig normalprosa, likaså
i talspråket. Vid utvecklingen af ordens
betydelser ha bilderna spelat en hufvudroll.
Jfr Liknelse, Metafor och Trop.
R–n B.
2. Fot. Inom den fotografiska tekniken
användes bild i betydelsen af den medelst
kameran alstrade afbildningen. Man talar
där om negativa bilder (på glasplåtar, films
o. s. v.) och de efter dessa framställda positiva
(på papper, glas o. s. v.). Jfr Fotografi. –
Bildformat, de fotografiska afbildningarnas
format. Vanligast äro visitkort omkr. 60x90
mm., på kartong af 65 x 105 mm., kabinettskort
omkr. 100x150 mm., på kartong af 105x165 mm.,
och budoarformat omkr. 135x195 mm., på kartong
af 140x220 mm. – Bildfält, den af objektivet på
kamerans visirskifva alstrade bildens utsträckning,
hvilken beror på objektivets bildvinkel.
A. R–al.
Bildande konst. Se Konst.
<Bildbibel (Bilderbibel) kallas dels en med
illustrationer försedd bibel, dels en följd
bildliga framställningar af händelserna i gamla
och nya testamentet, försedda med korta upplysande
bibelcitat. I synnerhet efter uppfinningen af
träsnittet blefvo bibelillustrationer mycket
älskade. Berömda äro bl. a. "Historiarum veteris
instrumenti icones" af H. Holbein (1538), bildbiblar
af de Bry (1609), Piscator (1650), Weigel (1695),
Hoët (1706) och Sacy (1789 –1804) samt, i nyaste tid,
af Doré (1864).
Bilddyrkan. Med undantag för Zoroasters lära, den
stränga mosaismen (2 Mos. 20: 4 ff.; 5 Mos. 4: 15–18;
Jer. 10; Jes. 40, 41, 46 m. fl.) och islam är den i
färg eller plastik försinnligade bildframställningen
af gudomen och de religiösa idéerna ett gemensamt
drag inom världens olika religioner, och i regel
hafva dessa bilder under förväxling med gudomen
själf åtnjutit gudomlig dyrkan. Tillbakastötta af
omgifvande hedniska förvillelser, togo de äldste
kristne med tveksamhet konsten i sin tjänst och
begagnade sig hufvudsakligen af symboliska, icke
individualiserade bilder, hvilka delvis ännu finnas
bevarade i de kristna katakomberna. Kärleken till
bildens åskådliga form var emellertid i ständigt
växande, och trots den betänksamhet, som uttalades af
flera kyrkofäder liksom af synoden i Elvira 306, blef
kyrkornas smyckande med alltmer realistiska bilder ur
den heliga historien och från de helgons lif, till
hvilka kyrkorna vigdes, allt djupare införlifvadt
med kyrklig uppfattning och religiösa folkbehof. I
bild uttryckte kyrkan sin öfvertygelse rörande de
stora dogmatiska stridsfrågorna, och för det icke
läskunniga folket utgjorde bilderna en åskådlig
kristendomsundervisning eller, som de plägade kallas,
de fattiges bibel. Dyrkan af helgon och reliker
utvecklade ytterligare behofvet att ega det gudomliga
i sinnligt konkret gestalt, och från 6:e årh. blef
det, framför allt inom orienten, kyrkligt vedertagen
sed att visa sin vördnad för bilderna genom att falla
på knä eller helt kasta sig till jorden,
tända ljus och rökelse eller sjunga hymner till
deras ära samt förse bilderna med kostbara kläder
och smycken.
Först i 8:e årh. begynte med den s. k. bildstriden
726–842 en allvarlig reaktion mot bilddyrkan. I
tvenne edikt, af 726 och 730, förbjöd kejsar Leo III
Isauriern (716–741) den s. k. "proskynesis", bruket
att falla ned och kyssa bilderna och förvisade dem
ur kyrkorna. Men denna bildstorm ("ikonoklasmos")
och all de s. k. bildstormarnas ("ikonoklasternas")
ifver åstadkommo föga djupgående verkningar gentemot
den af bilddyrkarna ("ikonodulerna"), företrädesvis
munkarna, ledda samt af påfvarna Gregorius II och
Gregorius III understödda folkopinionen till bildernas
förmån. Kejsar Konstantin Kopronymos (741–775) höll
754 i sin hufvudstad en talrikt besökt rikssynod, där
bilddyrkan förklarades för afguderi och ett satans
påfund i strid mot bibel och förnuft. Men under det
kejsaren skoningslöst for fram med de österländska
kyrkornas bilder, uttalade en romersk synod anatema
öfver dessa reformförsök. Kejsar Leo IV Chazaras
(775–780) fortsatte bildstormandet, och först efter
hans död återställdes lugnet genom den på kejsarinnan
Eirenes tillskyndelse hållna ekumeniska synoden i
Nicæa 787, där det stadgades, att man finge ära
bilderna med kyss och knäfall, "proskynesis", men ej
egna dem den tillbedjan, som ensamt tillkommer det
gudomliga, "latreia", samt att bildernas dyrkan
var "relativ", d. v. s. afsåg det framställda
föremålet. Bildstriden återupptogs i följande
århundrade af kejsarna Leo V armeniern (813–820)
och Theofilos (829–842), men genom den bildvänliga
kejsarinnan Theodoras ingripande förnyade en
konstantinopolitansk synod 842 de nicenska besluten
och uttalade anatema öfver alla ikonoklaster. Denna
bildvännernas bestående seger firas ännu i dag genom
en årlig s. k. ortodoxiens fest. Grekiska kyrkan
tillåter likväl endast målningar, icke bildstoder,
och såsom bärare af den kyrkliga traditionen hållas
dessa målningar strängt bundna inom häfdvunna former.
I den västerländska, särskildt den frankiska, kyrkan
hade relikerna företrädesrätt i folkets intresse,
och bilddyrkan fattades som relativ. Med anledning af
de nicenska besluten 787 förkastade de från Karl den
stores krets utgående "Libri carolini" (omkr. 790)
och ett par därpå följande synoder (i Frankfurt
a. M. 794 och Paris 825) både bildstormarnas
häftighet och bildvännernas vidskepliga dyrkan samt
angåfvo bildernas uppgift vara kyrkornas försköning,
folkets undervisning och de heligas minne. Under en
efter hand tilltagande, särskildt till krucifixet
ansluten bildkult har emellertid romerska kyrkan
fasthållit den nicenska ståndpunkten och bl. a. i de
tridentinska besluten häfdat denna, utan att likväl öfva
den österländska kyrkans tvång på bildkonstnärernas
fantasi.
Protestantismens återvändande till det inre och
andligt centrala i kristendomen medförde jämte
förkastandet af bilddyrkan äfven en ny bildstorm, som
inom reformert område ledde till en rå ödeläggelse
af dyrbara historiska minnesmärken och aflägsnandet
af alla kyrkliga prydnader. Äfven inom lutherskt
område trängde bildstormandet med den carlstadtska
fanatismen, men bekämpades ihållande af Luther, hvars
kyrka efter honom fattade bilderna som adiafora och
i det hela ställt sig på de karolinska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
