Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bevillning, statsr., Statsverkets extra ordinarie inkomster - Bevillning. Bevillningsförordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars utgång de i regel (om ett undantag se 109 §
3 mom. R. F.) bortfalla, om deras förnyande icke
dessförinnan beslutes. Under perioden 1809–66,
då riksdagarna i regel återkommo hvart femte och
efter 1845 hvart tredje år, räknades finansperioden
från riksdag till riksdag. Den bevillning, som en
gifven riksdag åtagit sig, skulle således utgå
till slutet af det år, under hvars lopp den nya
bevillningen af nästa riksdag fastställts (61
§ R. F.). Sedan 1866 års riksdagsordning infört
årliga riksdagar, sammanfaller den finansperiod, för
hvilken bevillningarna gifvas, med kalenderåret. 59 §
R. F. föreskrifver, att konungen skall, i sammanhang
med uppvisandet af statsverkets tillstånd och behof,
för riksdagen framställa förslag rörande sättet att
genom bevillningar fylla hvad staten kan erfordra
utöfver de ordinarie inkomsterna. Bevillningarna
gifvas således för att iylla den brist, som uppstår,
då statens ordinarie inkomster visa sig icke räcka
till för dess utgifter. Denna brist är numera mycket
stor. Under det den vid senaste riksdagen (1904)
beslutade riksstaten för år 1905 upptagit de ordinarie
inkomsterna till 31,280,000 kr., hafva bevillningarna
därsammastädes beräknats till 138,695,000 kr. Att,
sedan statsutgifterna bestämts, genom de ordinarie
inkomsternas beräkning utreda, huru mycket genom
bevillningar bör utgöras och med förslag därom till
riksdagen inkomma, är statsutskottets uppgift,
och det är denna uppgift 69 § R. F. åsyftar,
då den talar om "statsutskottets förslag rörande
antingen statens reglerande eller bevillningens
därefter lämpade hela belopp". Att däremot genom
beräkning af hvad de särskilda bevillningarna
kunna inbringa och huru högt hvar och en af dem
bör sättas anvisa utvägar, huru detta totalbelopp
skall åstadkommas, tillhör bevillningsutskottet,
som sålunda (enligt 71 § R. F.) har att förslagsvis
bestämma grunderna för bevillningarna, "sättet
för deras tillämpning eller bevillningens
fördelning till utgörande". Ursprungligen hade
bevillningsutskottet skyldighet att vid hvarje
riksdag inkomma med förslag till dessa grunder och
riksens ständer likaså skyldighet att om dem fatta
formligt beslut. Men vid 1853–54 års riksdag antogs
en grundlagsändring, som medförde, att sådant förslag
blott då behöfde afgifvas, när kungl. proposition,
motion eller bevillningsutskottet själft påyrkade
ändring i dessa grunder. Formligt beslut om desamma
fattar riksdagen således hädanefter, endast i fall
sådant ändringsförslag vinner dess bifall. Annars
anses de stillatigande godtagna och tillerkända
giltighet för den nya finansperioden därigenom,
att bevillningarnas beräkning på dem baseras. Den
motsättning, som sålunda eger rum mellan 69 och
71 §§ R. F., sammanhänger med den skillnad i
behandlingssätt, som under perioden 1809–66 kom dessa
frågor till del. Under det vid frågor rörande statens
reglerande (d. v. s. anslagsfrågor) och bevillningens
därefter lämpade hela belopp 3 stånds sammanstämmande
beslut var riksdagens, erfordrades i de fall, som
71 § R. F. afser, samstämmighet mellan alla fyra
stånden. Vanns icke sådan enighet, tillsattes ett
förstärkt utskott att med riksens ständers rätt
besluta. Frågor hörande under 69 § R. F. gingo i
sådant fall till förstärkt statsutskott, frågor
hörande under 71 § R. F. intill 1853–54 års riksdag
till förstärkt statsutskott, därefter till förstärkt
bevillningsutskott i öfverensstämmelse
med regeln i 73 § 1810 R. O. Anledningen till
att 1809 ett annat behandlingssätt stadgades för
frågor rörande bevillningarnas grunder än för frågor
rörande deras samlade belopp var den, att förut
beslöt hvart stånd för sig sin bevillning. Då detta
ändrades 1809, ville man åtminstone hindra, att tre
stånd bestämde bevillningen för det fjärde. Efter
1866 gå nyssnämnda frågor af såväl det ena som det
andra slaget i fall af skiljaktighet kamrarna emellan
till gemensam votering.
60 § R. F. omtalar sex olika slag af bevillningar:
tullmedlen, accismedlen, "husbehofsbrännerimedlen"
l. brännvinstillverkningsafgiften, postmedlen,
"chartæ-sigillatæ-afgiften" l. stämpelmedlen
samt "hvad hvarje riksdag dessutom särskildt såsom
bevillning sig åtager", hvilken sammanfattningsrubrik
länge motsvarats endast af den s. k. allmänna
bevillningen. På 1902 års riksdag antogs emellertid
vid sidan häraf en inkomstskatt, som sedan dess
kvarstått, och på 1903 års riksdag beslötos en punsch-
och en maltskatt, hvilka upptaga särskilda poster å
riksstatens utgiftssida, ehuru de båda äro af accis’
natur. Punschskatten (för 1905 beräknad till 1,300,000
kr.) skulle dessutom med hänsyn till sättet för
uppbörden kunna föras under stämpelmedlen. Maltskatten
är för 1905 beräknad till 3,000,000 kr.
Bevillningsförordning kallas den kungörelse,
som konungen på riksdagens begäran utfärdar om
den allmänna bevillning, som riksdagen åtagit
sig. Uttrycket "allmän bevillning" är emellertid
numera icke fullt tillämpligt. Intill 1883 användes
det såsom sammanfattande benämning på de tre
olika slags bevillningsafgifter, som i då gällande
bevillningsförordningar sammanfattades: bevillning
enligt art. I (personlig skyddsafgift), enligt art. II
(för fastighet och för inkomst af kapital eller
arbete), enligt art. III (för särskildt angifna
förmåner och rättigheter, t. ex. af bankbolag med
sedelutgifningsrätt, utländska handlande och
konsertgifvare m. m.). Men sagda år beslöt riksdagen,
att personliga skyddsafgiften skulle upphöra
och att bevillningen för särskilda förmåner och
rättigheter skulle urskiljas ur bevillningsstadgan
och utgöra en särskild förordning. Sedan dess
är bevillningsförordningen ej längre uppdelad
i artiklar, utan behandlar endast den afgift,
som motsvarar den gamla "bevillningen efter II
artikeln". Sedan dess har ock i riksdagsskrivelserna
uttrycket "allmänna bevillningen" i regel utbytts mot
"bevillning af fast egendom och af inkomst", hvarjämte
riksstaten undergått en motsvarande förändring, i
det att dess inkomstsida under bevillningarna icke
längre upptager någon "allmän bevillning", utan
i stället dels "bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter" (för 1905 beräknade till
250,000 kr.; denna siffra betecknar en väsentlig
minskning i förhållande till förutvarande belopp,
orsakad genom indragningen af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt och bortfallandet af den därmed
förenade afgiften), dels "bevillning af fast egendom
samt af inkomst" (för 1904 beräknad till 8,600,000
kr.). Till 1873 anvisades allmänna bevillningen
på riksgäldskontoret, men därefter öfverflyttades
den till statskontoret för att i likhet med öfriga
statsmedel stå till konungens disposition.
Bevillningsförordningen innehåller, förutom de af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
