Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beurreus, Dionysius (äfven Beureus, Beurræus, Burreus, Burrey och Bouré), Erik XIV:s lärare, teolog, läkare, diplomat, geograf och latinsk skald - Beurten, holl., föreningar af skeppsegare (beurtmannen) i Holland och Tyskland - Beust, Friedrich Ferdinand, grefve von B., först sachsisk och sedan österrikisk statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som för sin tid egde en ganska grundlig lärdom,
var en gärna sedd gäst hos Erik XIV, hvilken han i
grund kände, och ansågs af honom för ett lämpligt
sällskap åt Karin Månsdotter. Till karaktären var
han inställsam och smickrande. Hans samtida beskyllde
honom äfven för att gemensamt med Göran Persson hafva
"med våld" till- och afsatt präster. Det våldsamma
slutet på hans lif har ådragit honom ett särskildt
intresse. Då han efter de hemska Sturemorden (1567)
skyndade att följa den flyende Erik, fick han med sitt
lif plikta för sin djärfhet att nalkas den ursinnige
konungen. Drabanterna fingo nämligen befallning att
nedstöta honom såsom en förrädare. Sägnen att han
blifvit mördad vid Alsike, där en källa ännu bär hans
namn, är jämförelsevis ung; enligt en nästan samtidig
berättelse skedde mordet närmare Uppsala slott.
B. har äfven vunnit en viss ryktbarhet för sin
polemik med Laur. Petri rörande nattvarden, den
s. k. liquorist-striden, i hvilken konung Erik själf
deltog. Äfven har han efterlämnat flere teologiska
skrifter på latin, hvilka förvaras i manuskript i
åtskilliga bibliotek. Bref och handlingar rörande
B:s engelska beskickning finnas i riksarkivet.
R. G.
Beurten [bö’rten], holl., "sällskap", "gillen",
föreningar af skeppsegare (beurtmannen) i Holland
och Tyskland, hvilka ha till uppgift att åstadkomma
en viss regelbundenhet i segelsjöfarten och hindra
en ödesdiger konkurrens mellan skeppsegare.
Beust [böjst], Friedrich Ferdinand, grefve von
B., först sachsisk och sedan österrikisk statsman,
f. 1809 i Dresden, uppfostrades som protestant. Sedan
han 1826–30 idkat statsvetenskapliga studier i
Göttingen och Leipzig, inträdde B. i sachsiska
utrikesministeriet, tjänstgjorde i Berlin och
Paris samt blef 1841 sändebud i München, där
han å sin regerings vägnar afslöt ett viktigt
järnvägsfördrag. 1846 öfvertog han sändebudsposten
i London. Då han var känd som moderat konservativ
och intresserad för reformer, hemkallades han
under marsdagarna 1848 för att träda i spetsen för
sachsiska utrikesministeriet. Emellertid segrade under
hans hemfärd en liberalare riktning, hvarför B. ej
inträdde i ministären, utan erhöll sändebudsposten
i Berlin. Denna innehade han till 24 febr. 1849,
då han blef sachsisk utrikesminister. Såsom sådan
afrådde B. konungen från att godkänna den af
förbundsparlamentet i Frankfurt a. M. utarbetade
tyska riksförfattningen, hvars gillande folket och
landtdagen energiskt fordrade. Då rådet följdes,
utbröt ett uppror i hufvudstaden (Dresdens
majdagar). B. tillkallade preussiska trupper och
förmådde konungen att söka skydd i Königstein. – Sedan
revolutionsrörelsen besegrats, deltog B. lifligt i
förhandlingarna om tyska författningens ordnande. Han
ifrade för att bevara de smärre staternas
själfständighet mot Preussens växande inflytande, och
då han å Sachsens vägnar undertecknade
"trekonungaförbundet" med Preussen och Hannover,
skedde detta under uttrycklig reservation af
Sachsens rätt att lämna förbundet, därest ej öfriga
mellanstater anslöto sig. Då Bajern o. a. vägrade
anslutning, strandade detta preussiska försök att
skapa en unionsförfattning. B. vände sig i stället
till Österrike och medverkade vid dess sida till
det gamla tyska förbundets återupprättande. Gärna
hade B. hösten 1850 sett öppen brytning mellan
det krigsrustade Österrike och det oförberedda
Preussen, hvarigenom det senares farliga makt i
tid kunnat stäckas. Under de följande åren ledde
B. såsom Sachsens främste minister en ganska skarp
inre reaktion (sålunda inskränktes press- och
församlingsfriheten), men i synnerhet framträdde
han som ifrig målsman för de tyska mellanstaternas
intressen. Sålunda genomdref han under Krimkriget,
att dessa stater bildade ett själfständigt
neutralitetsförbund, välvilligare mot Ryssland
än Österrikes och Preussens väpnade neutralitet;
hans hopp att i följd häraf få som mellanstaternas
representant deltaga i Pariskongressen besveks
dock. Likaså arbetade han på Würzburg-konferenserna
1859–60 mot Preussens planer. Då motsatsen mellan
Preussen och Österrike blef mera skärpt, framlade B. i
samråd med konung Johan af Sachsen 1861 ett projekt
till den tyska förbundsförfattningens revision
(Österrike och Preussen skulle alternera som tyska
presidialmakter); den välmenta medlingen förkastades
dock af båda hufvudmakterna. B:s sympatier förde honom
alltmer på Österrikes sida, men då Österrike 1862
begärde inträde i tyska tullföreningen samt tillika
kräfde, att den frihandelsvänliga handelstraktaten
med Frankrike skulle af föreningen förkastas,
vände sig B. af omtanke för Sachsens näringslif
mot Österrikes anspråk, genomdref deras afvisande
samt lyckades så förekomma, att tullföreningen
sprängdes. I mellanstaternas intresse ville B. 1863–64
lösa den slesvig-holsteinska konflikten så, att
Augustenborgarna insattes som regerande hertighus
och framgent förstärkte de smärre tyska staterna
mot Österrike och Preussen. Bismarck tillintetgjorde
hans plan, men unnade hans fåfänga den upprättelsen,
att B. som tyska förbundets representant fick deltaga
i de fruktlösa Londonkonferenserna 1864.
När 1866 brytningen mellan Preussen och Österrike
inträffade, slöt sig B., trogen sina gamla sympatier,
till sistnämnda land samt drog med sin konung och
hären till Böhmen, där sachsarna delade österrikarnas
nederlag. I aug. 1866 måste B. träda ut ur den
sachsiska regeringen, emedan Bismarck vägrade att
låta honom deltaga i fredsunderhandlingarna. Detta
hade till följd, att B. i stället 30 okt. nämnda
år blef utnämnd till österrikisk utrikesminister
– en utnämning, som genast uppfattades såsom en
hotelse mot Preussen. B. grep med kraftig hand in
i regeringsärendena för att rädda det af undergång
hotade Österrike. Hans förnämsta ögonmärke blef
att göra slut på Ungerns missnöje. Efter ett par
månaders underhandling med den ungerska riksdagens
chefer genomdref han försoningen, hvilken bekräftades
genom kejsar Frans Josefs kröning såsom ungersk
konung i Pest, 8 juni 1867. I följd häraf kunde nu
också Österrikes konstitutionella författning träda
i kraft. Samtidigt utnämndes B. till rikskansler,
och 1868 fick han greflig värdighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
