Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernhardi. 1. August Ferdinand B., tysk språkforskare och författare - Bernhardi. 2. Felix Theodor von B., tysk historiker, nationalekonom och politiker - Bernhardi. 3. Friedrich von B., militärskriftställare - Bernhardin, S:t (San Bernardino), bergpass i Graubünden-alperna - Bernhardin-orden, munkorden. Se Cisterciens-orden - Bernhardshunden. Se Hunden - Bernhards-kräftan, zool. Se Eremitkräft-släktet - Bernhardt, August, tysk forstman - Bernhardt, Sarah (egentl. Rosine), fransk skådespelerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammarherre, f. 14 april 1810 i Gumstedt vid Kolmar, Elsass,
studerade i Strassburg, där han blef prästvigd 1837,
och var från 1842 kyrkoherde vid katolska församlingen
i Stockholm. Död 19 febr. 1893. Bland hans skrifter,
mestadels af polemisk art, må nämnas Om katholska
lärans sanning (3 häften, delvis öfvers., 1858–60),
som framkallade några svar och gensvar, Dr M. Luthers
rättfärdiggörelse framställd och granskad (1877), Om
den apostoliska successionen inom den svensk-lutherska
kyrkan (1881) och "Luthermyten" och U. L. Ullmans
öfversvinneliga sofismer (1885). Därjämte utgaf han
"Katholska kyrkans reqviemsmessa" (1853) och "Missale
romanum eller Messordning för årets alla sön- och
helgedagar inom katholska kyrkan, med latinsk och
swensk text" (1863).
Bernhardi. 1. August Ferdinand B., tysk språkforskare
och författare, f. 1769 i Berlin, d. därstädes 1820
såsom konsistorialråd och direktor vid Friedrich
Wilhelms-gymnasiet. Han är som filolog mest bekant
genom Vollständige lateinische grammatik (1795–97),
Vollständige griechische grammatik (1797), Sprachlehre
(1801–03) och Anfangsgründe der sprachwissenschaft
(1805). Till Tieck (med hvars syster Sofie han var
gift 1799–1805, då han lät skilja sig från henne),
Schleiermacher, Fichte och bröderna Schlegel stod
B. i intimt förhållande och deltog med ifver i
deras estetiska sträfvanden, hvarom vittna såväl
hans teaterkritiker som hans afhandling Über den
Philoktet des Sophokles (1811) och i synnerhet
de skämtsamma Bambocciaden (1797–1800). En frukt
af B:s lärarverksamhet är hans Ansichten iiber die
organisation der gelehrten schulen (1818). B:s son,
WiIhelm B., utgaf 1847 Reliquien, innehållande
kritiker m. m. af B.
2. Felix Theodor von B., den föregåendes son, tysk
historiker, nationalekonom och politiker, f. 1802 i
Berlin, uppfostrades, sedan föräldrarnas äktenskap
upplösts genom skilsmässa, af modern, en syster till
Ludwig Tieck, och tillbragte större delen af sina
uppväxtår i Estland, sedan modern gift om sig med
en estländsk godsegare, von Knorring. Styffadern
önskade adoptera honom och bestämde honom för rysk
statstjänst. Efter studier i Heidelberg vistades
B. länge på resor, däribland många år i Milano, och
måste, då styffadern blifvit ruinerad, bryta sig en
egen bana. Han erhöll 1834 en plats i kejs. ryska
kansliet och arbetade äfven för den officiella
tidningen. B. vann snart inträde i Petersburgs lärda
kretsar och författade som specimen för medlemskap i
vetenskapsakademien det idérika nationalekonomiska
arbetet Versuch einer kritik der gründen, welche
für grosses und kleines eigenthum angeführt werden
(1848), hvilket särskildt på senare år vunnit mycket
beaktande såsom förebådande den moderna, af Schmoller
och Wagner representerade moderna skolan i Tysklands
nationalekonomi. B. vann ej sitt syfte med arbetet
och öfverflyttade, nu finansiellt oberoende, till
Tyskland (1851), där han inköpte godset Kunnersdorf i
Schlesien samt egnade sig åt historiskt och politiskt
skriftställeri. Han utgaf Denkwürdigkeiten aus
dem leben des russischen generals K. F. v. Toll
(2:a uppl. i 4 bd, 1865-66), som i själfva verket
är en historia om fälttågen mot Napoleon 1812–14,
och började sin bredt anlagda Geschichte Russlands
und der europäischen politik in den jahren 1814–1831
(3 bd, 1863-77), som han dock aldrig
hann föra fram längre än till år 1822. Särskildt
berömd är den inledande öfversikten öfver Rysslands
utveckling intill Wienkongressen. B. trädde äfven
i nära beröring med Moltke och Roon (den förre
betecknade honom som samtidens mest betydande
militärskriftställare och rådförde sig ofta
med honom i militära frågor), och i politiska
broschyrer ifrade han för den preussiska arméns
reorganisation. Då kriget med Österrike utbröt
1866, sändes han af Bismarck på Moltkes förslag
– ehuru civil – som representant för Preussens
militära intressen till den italienska armén
och utförde åren 1867–71 för Preussens räkning
åtskilliga diplomatiska uppdrag i Italien, Spanien
och Portugal. Efter 1871 drog B. sig tillbaka till
sitt vetenskapliga författarskap och afled 1885 på
Kunnersdorf. Hans militärkritiska arbete Friedrich
der grosse als Feldherr (2 bd, 1881) framhöll denne
konungs förblifvande betydelse för krigskonstens
historiska utveckling. B:s dagböcker utgåfvos efter
hans död i 8 bd ("Aus dem leben Th. v. Bernhardis",
1893–1901); de innehålla synnerligen värderika bidrag
till tysk historia under enhelsstridernas tidsskede.
V. S-g.
3. Friedrich von B., den föregåendes son,
militärskriftställare, f. 1849 i Petersburg,
inträdde 1869 i preussiska armén och har sedermera
avancerat till generalmajor, var 1891–94 tysk
militärattaché i Bern samt är sedan 1897 chef för
stora generalstabens 1:a krigshistoriska afdelning. I
dennas "Geschichte Friedrich des grossen" har han
varit medarbetare. Själfständigt har han utgifvit
bl. a. Elements des modernen krieges (1898) och Unsere
kavallerie im nächsten kriege (1899), hvarjämte han
offentliggjort sin faders dagböcker (se ofvan).
Bernhardin [-dä’], S:t (San Bernardino), bergpass
i Graubünden-alperna (i Schweiz), hvilket leder
från Mesoccodalen till Rhendalen, d. v. s. från Lago
maggiore till Bodensjön. I närheten af dess högsta
höjd, 2,063 m., ligger ett härbärge. Förr hette passet
Vogelberg, men fick sitt nuv. namn, sedan den helige
Bernhardin från Siena i början af 15:e årh. predikat
i dessa trakter. Vid södra foten af passet har en
badort, San Bernardino, i senare tider uppstått.
Bernhardin-orden, munkorden. Se Cisterciens-orden.
Bernhardshunden. Se Hunden.
Bernhards-kräftan, zool. Se Eremitkräft-släktet.
Bernhardt, August, tysk forstman, f. 1831,
d. 1879 såsom öfverforstmästare och föreståndare
för skogsinstitutet i Münden, författade
bl. a. Geschichte des waldeigenthums, der
waldwirthschaft und forstwissenschaft in Deuischland
(3 bd, 1872–75).
Bernhardt [bärnär], Sarah (egentl. Rosine),
fransk skådespelerska, f. 23 okt. 1844 på ön
Belle-ile vid Frankrikes västkust, naturlig dotter
till en holländsk-judisk musiklärarinna och en
fransk adelsman, blef på faderns föranstaltande
döpt och uppfostrad i ett kloster. Hon genomgick
Paris-konservatoriet 1858 –62 och gjorde därefter
en föga bemärkt debut på Théâtre français, med
den påföljd att hon för några år försvann från
tiljan. Från 1867 gjorde hon med sin ungdomliga
grace och sin stämmas veka, rena klang lycka på
Odéon-teatern såsom Cordelia i "Lear", Zanetto i
Coppées "Le passant" och drottningen i Hugos "Ruy
Blas". Sedan hon under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
