Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1501-1502 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergs-staten - Bergst., förkortning för I. A. B. Bergsträsser. - Bergs-te. Se Te-surrogat. - Bergstedt, Erik, ämbetsman och reseskildrare. - Bergstedt, Karl Fredrik, skriftställare och politiker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bergshauptmannen som ordförande, samt i Falun 2, i Sala 3
(af bergslagen valda) ledamöter. Vidare skulle å
båda dessa ställen grufingenjör tillsättas i st. f.
geschwornerna o. s. v. Bergmästardistrikten skulle
fortfarande vara 9. Denna anordning skulle träda
i verket med år 1855 och blef närmare bestämd 1854.
Sistnämnda år angåfvos gränserna för de nio distrikten
och bestämdes, att en af de s. k. extra
grufingenjörerna skulle vara föreståndare för grufkartekontoret.
Slutligen blef 1874 bergmästarnas antal inskränkt
till 6, hvaremot 7 gruvingenjörer blefvo tillsatta,
bland hvilka en skulle hafva uppsikt öfver
grufkartekontoret i Stockholm. Numera är antalet
grufingenjörer 6 och finnes en "föreståndare" för
bergsöfverstyrelsens grufkartekontor i
kommerskollegium. Bergslagsstyrelsen i Falun upphörde 1862 och
i Sala 1888. Den statsadministrativa tillsynen öfver
grufvorna i Falun och Sala åligger numera
vederbörande bergmästare.
Th. N–m.

Bergst., i naturvetenskapliga beteckningar
förkortning för I. A. B. Bergsträsser, tysk entomolog,
f. 1732, d. 1812 som rektor i Hanau.

Bergs-te. Se Te-surrogat.

Bergstedt, Erik, ämbetsman, reseskildrare, f.
1760 i Strängnäs, beträdde den diplomatiska banan,
var 1790–92 Sveriges chargé d’affaires i Paris och
1793 i London. 1794–96 företog han vetenskapliga
resor i Mindre Asien och Egypten samt utgaf 1802
–05 "Le Chevaliers resa till Propontiden och Svarta
hafvet", en öfversättning af Lechevaliers
arkeologiska reseskildring från denna, trakt. Den svenska
upplagan höjer sig, genom öfversättarens värdefulla
tillägg och anmärkningar, öfver den franska. B. blef
1799 kansliråd och 1803 ledamot af Vitt. hist. o.
ant. akademien, adlades 1809 och utnämndes 1812
till statssekreterare. Död 1 mars 1829.

Bergstedt, Karl Fredrik, skriftställare,
politiker, f. 24 juli 1817 i Lillkyrka socken i Närke,
blef 1836 student i
Uppsala, 1842 filos. doktor
och 1843 docent i
grekiska litteraturen, från
hvilket ämne han dock
öfvergick till sanskrit och
zendspråken. Inom
sistnämnda vetenskapsgrenar
var han en af de
tidigaste forskarna i vårt land,
och han företog 1846–
48 en längre resa för att
ytterligare utbilda sig i
de österländska språken.
Han utgaf ock flera



öfversättningar från sanskrit ("Sâvitri" och andra
episoder ur "Mahabarata, Vikrama och Urvasi"). Af
nog så stor betydelse var emellertid B:s verksamhet som
medarbetare i och tidtals redaktör af dåtidens
uppsaliensiska tidskrifter. Så utgaf han 1844–46 och
1849–50 "Frey" samt 1851 "Tidskrift för
litteratur". Hans bidrag till dessa tidskrifter fingo efter
vistelsen i utlandet, speciellt England, ett starkt
praktiskt tycke. Han uppträdde målmedvetet såsom
motståndare till den i Uppsala härskande
efterromantiska "esteticismen" samt blef förespråkare för
medborgerlig, nyttig, praktisk kultur och bildning efter
engelskt mönster, för medborgerlighetens
tillgodogörande i kommunen, för en filantropi, byggd ej
på nådegåfvans, utan på den ömsesidiga nyttans
ståndpunkt, för praktisk folkundervisning,
kvinnobildning, frihet i religiöst afseende o. s. v. I litterärt
afseende utvecklade han realismens program,
protesterade mot subjektivismen hos romantiken och dess
efterdröjare och mot ensidig konstförgudning samt
drog ur sedlighetens synpunkt i härnad mot hvad
han kallade "den usla litteraturen".

Hans verksamhet som tidskriftsutgifvare fäste vid
honom allmän uppmärksamhet, och då Lars Hierta
tröttnade vid Aftonbladets ledning, blef B. 1852
hufvudredaktör och utgifvare af Aftonbladet
("Magistrarnas aftonblad"), en befattning, som han
innehade i fyra år. Han fullföljde där den bana han
förut inslagit på, kämpade för öfrigt nog så mycket
för den individuella friheten som för de abstrakta
rättigheterna och slog särskildt kraftiga slag för den
religiösa friheten mot gällande tvångslagar, för
skatteförenkling, reformer i brännvins- och tullagstiftning
m. m. Orsaken till hans afgång i dec. 1855 berodde
på misshälligheter inom redaktionen, vållade af
meningsskiljaktigheter i afseende å Sveriges
utrikespolitik under Krimkriget. Efter afgången från
Aftonbladet försvann B. för ett antal år från det offentliga
lifvet och verkade som bruksegare och jordbrukare
samt kommunalman i Värmland och Östergötland.
Han invaldes af Östergötlands landsting 1866 i
riksdagens första kammare och var där under den första
nioårsperioden en mycket bemärkt ledamot, som
särskildt gjorde sin kraft gällande i undervisningsfrågor
och andra kulturfrågor och i konstitutionella
spörsmål (som ledamot i konstitutionsutskottet 1868–75).
Han var en ifrig förespråkare för dödsstraffets
afskaffande, för friare dissenterlagstiftning och
religionsfrihet, för borgerlig vigsel, för folkskolans sekularisering,
för gift kvinnas eganderätt, för ändring i
tryckfrihetslagen, för en medborgerlig bildning i enlighet med
den i våra dagar förberedda skolreformen och för de
klassiska språkens inskränkning; han var bestämd
motståndare till landtmannapartiet, men ock till den
adlercreutzsk-bergströmska regeringen (särskildt mot
ecklesiastikministern Wennerberg).

Samtidigt med sitt riksdagsmannaskap utöfvade B.
en ytterst märklig och för sin tid högst betydande
publicistisk verksamhet, dels såsom den främste
medarbetaren i tidningen "Stockholmsposten" (1868
–70), hvilken han jämte A. O. Wallenberg utgaf
och som var ett utprägladt politiskt
"intelligensorgan", dels i den förträffliga veckoskriften
"Samtiden" (1871–74), som af honom skrefs nästan
ensam, och i hvilken han efter engelskt mönster
behandlade tidens politiska, vetenskapliga, litterära och
ekonomiska frågor med sakkunskap och mångsidigt
intresse; denna tidskrift gaf en betydande insats
i svensk bildning under 1870-talet. Åren 1866
–68 var B. sysselsatt med att utgifva sin vän
B. E. Malmströms föreläsningar öfver svenska
vitterhetens historia, ett uppdrag, för hvilket han dock
saknade vissa förutsättningar och som han knappast
utförde med tillräcklig kritik. I kyrkomötena 1868,
1873, 1883 och 1888 var han ledamot för Linköpings
stift och gjorde sig där gällande såsom en af mötenas
mest upplyste medlemmar.

År 1875 bosatte sig B. åter i Östergötland, delande
sin tid mellan praktiska sysselsättningar och studier.
Bland litterära arbeten, som B. utgifvit, märkas –
utom de ofvannämnda – hans bearbetning af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>