Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berg-snultran - Bergsnämndeman - Berg Sokkesson, abbot på Island. - Bergspredikan - Bergspring. Se Asplenium. - Bergsprängning - Bergsregale. Se Grundregale. - Bergsregemente - Bergsrå. Se Rå. - Bergsråd. Se Bergskollegium. - Bergsrätt. - Bergssjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På käkar, kinder, gällock och frambuk bildar denna
färg ett nät af masklikt slingrande streck. De mörka
bröstfenorna äro vid roten blå; rygg-, stjärt- och
anal-fenorna äro tecknade med blå fläckar, ställda
i rader. De yngre bergsnultrorna äro ljusare, mera
rödbruna. För öfrigt växlar färgen, så att man
knappast finner två individer fullkomligt lika. –
Oaktadt sin storlek och sitt fasta kött – af mången
prisadt såsom välsmakande – är bergsnultran,
liksom våra öfriga bergfiskar, föga värderad såsom
födoämne. Själf lefver den af fiskar, kräftor och
blötdjur. I Norge, vid hvars kuster den förekommer i
större mängd, kallas den berggylta eller
berggalt, till följd af de tjocka läpparnas likhet med
ett svintryne.
F. A. S.*
Bergsnämndeman, bisittare i en
bergstingsrätt.
Berg Sokkesson, abbot i þverá kloster på Island,
d. 1345, utmärkte sig såsom öfversättare, i synnerhet
af legender (t. ex. den helige Nikolaus’ saga), samt
såsom talare och musiker. Ytterst ovisst är, om han,
såsom förr allmänt antagits, haft någonting att skaffa
– vare sig som samlare eller bearbetare – med
den på kompilation af allehanda äldre källor beroende
mycket vidlyftiga Olaf Tryggvessons saga, som
bevaras i flera handskrifter," bl. a. den i Stockholm
befintliga, med orätt efter Berg Sokkesson uppkallade
"Bergsboken", nedskrifven omkr. 1400.
Ad. N–n.
Bergspredikan kallas ett af Jesus på ett berg
("Saligheternas berg", enligt traditionen nära staden
Safed, nordväst om sjön Gennesaret i Galileen) hållet
tal, som meddelas i Matt. 5–7 kap. Det finnes i en
mera kortfattad form hos Luk. 6: 20 o. f.
Bergspring, bot. Se Asplenium.
Bergsprängning. Konsten att sönderspränga berg
eller sten till mindre stenar, är uråldrig, men
medlen därför hafva förändrats. I forntiden och
medeltiden och äfven nu i aflägsna bygder användes
bränning, som tillgår så, att bergytan eller stenen
medelst eld upphettas och sedan hastigt afkyles
medelst vattenbegjutning, då vissa bergarter, i
synnerhet granit, häftigt sönderspringa. En annan af
de gamle använd metod var stenens sönderkilning
medelst träpluggar, som torra indrefvos i en rad
förut i stenen borrade eller hackade hål och
därefter begötos med vatten. Genom träets svällning i
vattnet utvecklades sådan kraft, att stenen
söndersprängdes. Söndersprängning af sten medelst kilning
är fortfarande mycket vanlig; dock användas nu
järnkilar, som drifvas in i borrhålen, tills stenen
spräckes. Genom krutets, dynamitens och öfriga
moderna sprängämnens uppfinning har
bergsprängningstekniken tagit storartade steg framåt. I berget
borras för hand eller med bergborrningsmaskin
hål, hvilkas djup afpassas efter behofvet,
stundom endast några decimeter, stundom ända till tio
meter. I botten af borrhålet inlägges en lagom
kvantitet sprängämne (se d. o.), hvarefter hålet fylles
med förladdning. Skottet antändes antingen med
stubintråd eller medelst elektricitet. För erhållande
af stor sprängverkan aflossas ofta en hel grupp af
sprängskott samtidigt, i hvilket fall elektriciteten är
till ovärderlig nytta, emedan man med samma
elektriska ström kan i samma ögonblick tända alla skotten,
hvilka för detta ändamål äro sinsemellan och med
den elektriska induktionsapparaten förenade medelst
elektriska ledningar. Med användande af dynamit
kan bergsprängning äfven under vatten med lätthet
utföras. Exempel på stora bergsprängningar gifvas
öfverallt vid vägars, järnvägars och kanalers
byggande, gators reglering, grufvors brytning, tunnlars
utförande och vid många andra arbeten.
Fr. E.
Bergsregale. Se Grundregale.
Bergsregemente, krigsv., benämning på flera
infanteriregementen, som under olika tider uppsattes
inom bergslagen. Det äldsta bergsregementet
uppsattes "godewilligen" inom bergslagen 1656 till en
styrka af 1,400 man i 8 kompanier. Det upplöstes
efter freden i Roskilde 1658. Då kriget åter utbröt,
påbjöds regementets återuppsättande, men detta torde
icke blifvit verklighet, förrän fred slöts, och
regementet fullständigt upplöstes. Vid krigsutbrottet
1674 påbjöds uppsättandet af ett nytt bergsregemente
på 1,200 man i 12 kompanier. Under namn af
Drottningens lifregemente till fot och efter 1693 Malmö
regemente var det förlagdt först i Malmö, sedan i
Stralsund, vid hvars uppgifvande det till största delen
gick förloradt; återstående manskap insattes i det
yngre bergsregementet. Detta hade 1705 blifvit
bildadt af två bataljoner bergsknektar och användes
1718 i kriget mot Norge. Sedan upptog det lämningar
af flera regementen och sammanslogs 1722 med Östra
skånska regementet till fot, hvarefter det sålunda
bildade regementet benämndes Garnisonsregementet i
Malmö och fortlefde till 1808. Det äldre
bergsregementet hade sin föregångare i den under Karl IX, och
möjligen tidigare, förekommande "bergsfanan"
(rytteri) och "bergsfänickan" (fotfolk), af hvilka den
förra uppsattes af bergsmännen i Kopparberget mot
befrielse från utskrifning; den senare uppsattes 1611,
förmodligen af Nora och Linde bergslag, samt
förstärktes till 300 man. (Se Ridderstad, "Gula gardet",
s. 420.)
C. O. N.
Bergsrå. Se Rå.
Bergsråd. Se Bergskollegium.
Bergsrätt, det gemensamma namnet på
åtskilliga inom Sala bergslag förr förekommande
sammanträden för bestämmandet af skatter, tillsättandet af
tjänster och afgörandet af ekonomiska frågor.
Landshöfdingen i länet eller bergshauptmannen var
ordförande, och ledamöterna utgjordes af medlemmar dels
af bergslaget, dels af staden Salas magistrat och
röstberättigade invånare.
Bergssjuka, patol. Vid bergbestigningar eller
tillfällig vistelse å högt belägna orter inställa sig,
särskildt hos ovana personer, en del rubbningar i
organismen, såsom hjärtklappning, andnöd, matthet ända
till svimning, allmänt illamående och kräkningar.
Särskildt karakteristisk är oförmågan att utföra
kroppsarbete. Flera orsaker kunna tänkas samverka
vid uppkomsten af detta tillstånd: det låga
lufttrycket, syrebrist, öfveransträngning under
uppstigningen samt möjligen något med bergsklimatet
sammanhängande moment. För att syreupptagandet
i lungan (se Andning) skall kunna fortgå,
erfordras en viss syremängd, d. v. s. ett visst
syrepartiartryck hos luften i lungalveolerna. Sjunker [rättelser nfcn/0014: syrepartialtryck]
detta tryck under ett visst gränsvärde, inställer sig
andnöd, och individen dör slutligen af syrebrist. Paul
Bert visade, att man erhåller samma resultat, vare
sig man låter försöksdjuret andas luft, som successivt
förtunnas, eller en gasblandning af vanligt
barometertryck, men hvars syrehalt man småningom
minskar. Han ansåg sig därmed hafva ådagalagt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
