Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergshandtering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbringas ur mineralen; förädlingsverk, där
mineralen själfva eller deras metaller
"manufaktureras", d. v. s. erhålla den beskaffenhet och
form, hvilka utmärka dem som handelsvaror; vidare
bergsmekanik, eller på bergshandteringens
behof tillämpad teknisk mekanik och
maskinkonstruktion, samt dessutom, såsom närstående,
brännmaterials vård och behandling, däribland
skogshushållning och kolning.
Bergshandteringen är en af de allra äldsta
industrigrenarna. Det är antagligt, att de metaller, hvilka
i naturen stundom träffas såsom gedigna: guld,
silfver, koppar och äfven (meteor-)järn, voro de första,
som kommo i bruk. Det var sannolikt på grund
däraf att dessa kunna i god eld bringas till flytande
form, eller smältas, och därför att de utmärka sig
genom stor egentlig vikt, som man försökte samma
behandling med eld på tunga mineral eller malmer
och därigenom kom till upptäckten af tenn, bly m. m.
Före Plinius, i första årh. e. Kr., omtalar
Agatharchides (från Knidos) de egyptiska guldbergverken,
som han besökte omkr. år 200 f. Kr., och hans
beskrifning om dem torde vara den äldsta urkunden
rörande bergshandtering. I grufvan sprängdes
malmen lös från berget genom eldsättning, skräddes
eller rensades från bergart och smältes i deglar,
hvarvid tillsattes bly, koksalt, litet tenn och agnar.
Denna metod var redan då urgammal. Strabon (på
Kristi tid) meddelar, att man i Spanien behandlade
guldmalmer på likartadt sätt. Den sistnämnde talar
äfven om silfvergrufvorna vid Nya Kartago i Spanien,
vid hvilka 40,000 personer sägas haft arbete, samt
om de lauriska silfverbergverken i Attika, där man
redan då funnit det löna mödan att smälta
silfverhaltig blyglans och slagg, som blifvit förkastade af
äldre smältare. Detta antyder, att bergverksrörelse
idkats långt tillbaka i tiden; betydliga grufarbeten
i Mindre Asien och i Macedonien vittna äfvenledes
därom. Bronsens och järnets användning kan i
österlandet spåras så långt tillbaka som 2,000 år före den
kristna tidräkningen; bronsens egenskap att med
lätthet smälta och genom gjutning formas till allehanda
föremål gjorde den länge mer användbar än järnet.
På Plinius’ tid kände man, utom nämnda metaller,
äfven kvicksilfver samt garad och hammargarad
koppar jämte åtskilliga metall-legeringar.
Efter det västromerska rikets fall (476 e. Kr.)
förföll bergshandteringen småningom i österlandet,
men utvecklades i stället i västra Europa vid
Medelhafvet och i södra Tyskland, så att på Karl den stores
tid tecken märkas till ordnad gruf- och hyttdrift
i sistnämnda land. I 10:e årh. omtalas bergverken
i Harz, särdeles vid Goslar, såsom betydande; kort
därefter få bergverk i Böhmen och Sachsen samma
omnämnande. Från den tiden synes
bergshandteringen i Frankrike, Skandinavien och kanske
England hafva utvecklats efter Tysklands föredöme och
med biträde af tyska arbetare. Beda (735) nämner
järnhandteringen såsom industri i England, där
järnberedningen kan spåras ända till landets eröfring af
romarna (60 f. Kr.). I Tyskland fick klostret Berg
(Westfalen) af kejsar Henrik V år 1122 förläning på
metaller och mineral, förmodligen på sitt eget
område, och 1160 omtalas tämligen betydliga
järnverk, som anlagts vid Kimberworth (Yorkshire) af
munkarna i Kirkstead.
"Före midten af det sista förkristna årtusendet var
järnet kändt i Skandinavien, åtminstone i den södra
delen, och omkr. 500 f. Kr. kom det i så allmänt
bruk, att man från den tiden får datera järnålderns
början i våra trakter" (O. Montelius). Sveriges äldsta
skrifna urkunder om bergshandteringen gå likväl ej
längre tillbaka i tiden än till 1268 e. Kr., då delar
i Tiskasjöberg (Falu grufva) omtalas såsom föremål
för köp. Det var endast smidbart järn och stål, som
i dessa gamla tider tillverkades, och den i Sverige
därtill uteslutande använda malmen utgjordes mycket
länge af myrmalm. När sedermera äfven bergmalm
började brytas i vårt land, kan ej så noga
afgöras, men att sådan vid 1300-talets början bröts i
Norberg, framgår af ett år 1303 af marsken
Tyrgils Knutsson till konung Birger utfärdadt
öfverlåtelsebref å Norbergs järnberg. 1340 utgaf konung
Magnus en förordning för "bergsmännen å Västra
berget i Närke", hvarmed lär afsetts Lerbäcks
bergslag. Det äldsta kända kungliga privilegium för
någon svensk järnmalmsgrufva är det 1354 af samme
konung för Norberg utfärdade.
Äfven järnbergsmalmerna användes länge
uteslutande till direkt framställning af smidbart järn,
s. k. osmund, och t. o. m. efter den tidpunkt, då
tackjärnstillverkningen tog sin början i Sverige (omkr.
1450), torde ytterligare nära 200 år hafva förgått,
innan här i landet bruten järnmalm företrädesvis
användes till framställning af tackjärn, en produkt
af mera utvecklad järnindustri. Malmen, där den
icke var jordformig, såsom många järnmalmer äro
(myrmalm, järnlera m. fl.), bröts i grufvorna
medelst eldsättning (för icke länge sedan begagnad i
Falu koppargrufva och – under namn af
"tillmakning" – i Sala silfvergrufva) och smältes därpå i
låga schaktugnar med ved eller kol – ett
smältningssätt, som i fråga om järn ännu brukas i Indien,
Afrika, Pyrenéerna, nordliga Spanien
(katalanmetoden), Finland o. s. v.
Under medeltiden voro framstegen i industri
jämförelsevis obetydliga. Arsenik, antimon och vismut
blefvo kända under denna tid. Bergshandteringen i
de på ädla metaller rika länderna Spanien och
Portugal tyckes hafva lidit stort afbräck genom
upptäckten af Amerika med dess stora guld- och
silfvertillgångar.
År 1556 trycktes Agricolas berömda verk De re
metallica, som betecknar en vändpunkt för
bergshandteringens utveckling både i produkternas mängd
och metodernas ändamålsenlighet och förbättring.
Honom följde flera författare. År 1734 utgaf
Swedenborg på latin ett stort verk, hvari han noga beskrifver
de på den tiden brukliga behandlingarna för
åstadkommande af järn och koppar, och kort därefter
utgaf Schlüter i Goslar ett arbete, af hvilket man
får kännedom om alla sedan Agricolas tid gjorda
framsteg i metallurgien.
Med början af 19:e årh. inträder en ny period
för bergshandteringen, därigenom att de under liflig
utveckling stadda naturvetenskaperna (kemi, fysik,
geologi och mineralogi) kunde med sina resultat i
hög grad främja dess utbildning enligt vetenskapliga
grunder. Det är hufvudsakligen stenkols- och
järnindustrierna, hvilka i närvarande tid taga i anspråk
de största krafterna inom bergshandteringen.
Stenkolens användning vid tackjärnsberedningen började
i England omkr. 1750, och vid den tiden hade
tackjärnstillverkningen med träkol i samma land nedgått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
