Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergmann, Ernst von, tysk kirurg - Bergmann, Julius, tysk filosof - Bergmannit - Bergmann-rör - Bergmannsson, Zelma, skådespelerska. Se Hedin. - Bergmjöl - Bergmästar-distrikt - Bergmästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delen äro offentliggjorda i tidskrifter, uppgå till ett
mycket stort antal. Bland hans särskildt utgifna
arbeten märkas Die chirurgische behandlung bei
hirnkrankheiten (3:e uppl. 1899), Anleitende
vorlesungen für den operationskursus (tills. med Rochs,
1901–03) äfvensom den i förening med v. Bruns
och Mikulicz redigerade "Handbuch der praktischen
chirurgie" (2:a uppl. 1902–03), i hvilken B.
bearbetat hufvudets sårskador och hjärnkirurgien.
Därjämte är B. medutgifvare af "Archiv für klinische
chirurgie", "Centralblatt für chirurgie" och
"Sammlung klinischer vorträge". 1895 kallades han till
ledamot af Vetenskaps- och vitterhets-samhället i
Göteborg.
Bergmann, Julius, tysk filosof, f. 1840 i
Westfalen, vardt filos. professor i Königsberg 1872 och
i Marburg 1875. Han intager inom nutidens tyska
filosofi en framskjuten ställning såsom målsman för
en idealistisk kunskapsteori och metafysik, i hvilka
han har sökt återupplifva den äldre Fichtes
grundtankar. B. uppsatte 1868 tidskriften "Philosophische
monatshefte", hvars redigering han 1872
öfverlämnade i andra händer. De mera märkliga bland hans
arbeten äro Grundlinien einer theorie des
bewusstseins (1870), Zur beurtheilung des kriticismus von
idealistischer standpunkt (1875), Reine logik (1879),
Sein und erkennen (1880), Über das richtige. Eine
erörterung der ethischen grundfragen (1883),
Vorlesungen über metaphysik mit besonderer beziehung
auf Kant (1886), Über das schöne (1887) och
Geschichte der philosophie (2 bd, 1892–93). Särskildt
är det sistnämnda arbetet värdefullt, en af de bästa
bland den tyska litteraturens framställningar af
filosofiens historia. B. nöjer sig däri icke med att
referera de äldre filosofernas åsikter, utan underkastar
dem äfven en skarpsinnig kritik. Fichtes historiska
betydelse sätter han emellertid högre än flertalet
sakkunniga erkänna berättigadt. Död 1904.
(S–e.)
Bergmannit Schum., miner., en oren varietet af
natrolit, vanligtvis bildad genom omvandling af
sodalit (Brögger). Namnet är bildadt efter Torbern
Bergman.
Bergmann-rör, tekn., isoleringsrör för
framdragande af elektriska ledningar inomhus. Dessa rör
utföras af vulkaniserad pappersmassa samt uppsättas
samtidigt med rappningen af väggar och tak, inlagda
i själfva putsen, hvarigenom ledningarna blifva
osynliga, men likväl lätt åtkomliga för tillsyn, reparation
och utbyte.
G. H–r.
Bergmansson, Zelma, skådespelerska. Se
Hedin 3.
Bergmjöl (Infusoriejord,
Diatomacéjord, Kiseljord, Kiselgur), geol.,
benämnes en hvit eller hvitgrå, i torrt tillstånd mjölliknande
jordart, som i rent tillstånd består nästan
uteslutande af de mikroskopiskt små kiselskeletten efter i
vatten fritt lefvande alger, s. k. diatomacéer.
Aflagringar af bergmjöl förekomma inom flera
världsdelar; i Sverige äro sådana kända från Norrland och
Lappland (Degernäs och Ekträsk i Degerfors socken,
Repas och Råneälf i Gellivare socken, Löfnäs i
Arjepluog socken), Jämtland, Värmland,
Västergötland, Uppland, Södermanland, Småland, Blekinge
och Skåne (Östra Genastorp i Ousby socken, Almaån
i Stoby socken m. fl. st.). Vanligen träffas de vid
bottnen af torfmossar, ofta tillsammans med gyttja,
hvilken jordart själf innehåller diatomacéer i större
eller mindre myckenhet. Mäktigheten är 0,5–1 eller
flera meter, flerstädes mindre. På grund af det
mjölliknande utseendet har jordarten fordom af allmogen
i aflägsnare delar af landet under stränga nödår
användts i blandning med mjöl till brödbakning, för
hvilket ändamål det likväl tydligen icke har det
ringaste värde. – Bland märkligare aflagringar af
diatomacéjord må nämnas de, som ligga utbredda
under Berlin, i Lüneburg-hedens torfmossar (där på
sina ställen nära 12 m. mäktiga), vid Bilin i Böhmen
och S. Fiore i Toscana. Dessa äro bildade i
färskvatten. Staden Richmond i Virginia står på ett 6 m.
tjockt lager diatomacéjord, och i staterna Oregon,
Nevada och Kalifornien äfvensom på den västindiska
ön Barbados finnas mäktiga bäddar däraf, samtliga
af marint ursprung. – Bergmjölet har funnit
användning vid beredning af dynamit, vattenglas, eldfast
målarfärg (s. k. eldfärg) och porösa tegel m. m.
samt såsom isoleringsmedel för ångrör, ångpannor
och bakugnar, emedan det eger stor förmåga att
förhindra värmets utstrålning. Den verkliga naturen af
ifrågavarande bildning uppdagades 1837 af
Ehrenberg.
E. E.
Bergmästar-distrikt. Sverige hade förr 9
bergmästar-distrikt, men har sedan 1875 endast 6.
Af de nuvarande distrikten omfattar det första l.
norra: Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och
Västernorrlands län; det andra l.
Gäfle-Dala: Gäfleborgs och Kopparbergs län; det tredje
l. östra: Stockholms, Uppsala, Södermanlands och
Västmanlands län; det fjärde l. mellersta:
Örebro och Skaraborgs län; det femte l. västra:
Värmlands, Älfsborgs samt Göteborgs och Bohus län,
samt det sjätte l. södra distriktet:
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands
län. Jfr Bergmästare. Sala silfververk, som
förr haft som styresman en bergshauptman, förlades
genom k. br. 9 dec. 1887 till östra
bergmästar-distriktet.
Th. N–m.
Bergmästare kallas de tjänstemän i bergsstaten,
hvilka hafva sig anförtrodd den närmaste tillsynen
öfver bergshandteringen, särskildt grufdriften. Det
åligger bergmästarna att meddela "mutsedlar"
(tillståndsbevis att med arbete belägga en fyndighet),
lägga "utmål", d. v. s. i enlighet med grufstadgan
bestämma det område, inom hvilket arbetet å en
blottad fyndighet må bedrifvas, bevilja "hvilostånd"
å grufvor, tillse att grufarbetet inom distriktet
bedrifves på rätt bergsmansvis och slutligen att till
bergsöfverstyrelsen afgifva fullständiga "relationer"
och rapporter om bergshandteringen inom distrikten.
Man känner ej när bergmästarbefattningen
uppkom. I konung Magnus’ 1347 utfärdade privilegier
för kopparbergsmännen i Falun namnes, att
bergmästare skola väljas, och i en förordning af konung
Erik af Pommern (1413) tagas de särskildt i "hägn
och värn". I en förordning af Gustaf II Adolf (21
april 1621) bestämmes om straff för uppstudsighet
mot dessa tjänstemän. Bergmästare i järn-bergslagen
finnas dock ej omnämnda förrän i fullmakten af
1630 för bergsamtet, där det synes, att sådana funnos
redan förut. En instruktion för bergmästare utkom
26 nov. 1669, och sedan hafva flerfaldiga
instruktioner utfärdats. Fordom voro bergmästarna
äfven ordförande i bergstingsrätterna,
hvilka numera äro upphäfda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
