Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berggren, Jakob, resebeskrifvare - Berggren, Sven, botanist - Berggren, Johan Erik, teolog - Berggryta. Se Jättegryta - Berggröe.Se Gröe - Berggrönt - Berggylta. Se Bergsnultra - Bergh, Kristian Vilhelm, norsk vägbyggnadsingenjör. - Bergh 1. Ludvig Sofus Rudolf B., dansk läkare och zoolog. 2. Rudolf Sofus B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Död 1868. Bland B:s litterära alster må nämnas:
Resor i Europa och österländerna (1826–28), hvilket
arbete blifvit öfversatt på flera språk, samt Guide
français-arabe vulgaire des voyageurs et des francs
en Syrie et en Égypte o. s. v. (1844). Början af
sistnämnda verk, omarbetad af O. I. Senkovski,
utkom 1825 i Petersburg med titel "Dictionnaire
français-arabe". Fortsättningen är efter förändrad
plan utgifven af K. J. Tornberg.
(J. Hdr.)
Berggren, Sven, botanist, f. 12 aug. 1837 i
Hör socken i Skåne, blef student i Lund 1857,
filos. doktor 1865 och docent i botanik 1866, e. o.
professor i detta ämne i Uppsala 1881 och i Lund
1883 samt ord. professor vid sistnämnda universitet
1898. Pensionerad 1902. Af alla de svenske
naturforskare, som under de sista årtiondena besökt
främmande länder och världsdelar för att rikta vår
kunskap om deras natur, torde B. vara den mest
bereste. Han har nämligen ej allenast deltagit i de
svenska arktiska expeditionerna till Spetsbergen 1868
och till Grönland 1870 (under den senare expeditionen
utförde han tillsammans med A. E. Nordenskiöld den
bekanta vandringen inåt inlandsisen), utan har äfven
gjort en mer än 2 års lång resa till Nya Zeeland
(1873–75), hvarunder han for rundt omkring hela
jordklotet. Det mesta af de rika, hufvudsakligen
botaniska, samlingar, som B. hemfört från sina resor,
har kommit naturhistoriska riksmuseum och andra
offentliga svenska samlingar till godo. En del af sina
vetenskapliga iakttagelser har B. publicerat i Bidrag
till kännedom om fanerogamfloran (1871) och
Undersökning af mossfloran vid Diskobugten och
Auleitsivikfjorden i Grönland (1875), Bericht über
die untersnchung der moosflora Spitzbergens und
Beeren eilands während der schwedischen
expeditionen von 1864 und 1868 (1875), Några nya el.
ofullständigt kända arter af nyzeeländska
fanerogamer (1878) samt On New Zealand Hepaticæ (1898).
Af hans öfriga skrifter, hvilka mestadels behandla
morfologisk-bryologiska ämnen, må nämnas:
Iakttagelser öfver mossornas könlösa fortplantning genom
groddknoppar och med dem analoga bildningar
(1865); Bidrag till Skandinaviens bryologi (1866);
Studier öfver mossornas byggnad och utveckling
(1868, 1870); Om Azollas prothallium och embryo
(1880; äfven öfvers. på franska) samt Ett isbetäckt
land i höga norden (beskrifning af Grönlands inlandsis,
i "Läsning för folket" 1872). Han är sedan 1880
ledamot af Vetenskapsakademien samt af Vet. o. vitt.
samh. i Göteborg.
V. W. (T. K.)
Berggren, Johan Erik, teolog, f. 12 sept.
1843 i Grums församling, Värmlands län, tog 1868
studentexamen vid Karlstads högre elementarläroverk
samt aflade 1869 i Uppsala teologisk-filosofisk examen
och 1871 dimissionsexamen. Efter att en tid hafva
egnat sig åt skolverksamhet aflade han teol.
kandidatexamen 1878, hvarefter han utnämndes till docent
i exegetik 1880. Han var medlem af
examenskommissionen för de praktisk-teologiska öfningarna
1881–86 samt hade flera terminer förestått dels
e. o. professuren i dogmatik och moralteologi, dels
professuren i exegetik och 1884 prästvigts, då han
1888 utnämndes till e. o. professor i dogmatik och
moralteologi, med Hagby och Ramsta församlingar
till prebende. 1891 blef han ord. professor i samma
ämnen, med Gamla Uppsala församling till prebende,
teol. doktor 1S93 samt förste teol. professor och
domprost äfvensom kyrkoherde i Vaksala 1899. Vid
1903 års kyrkomöte var han fakultetens ombud.
Förutom flera uppsatser i "Teol. tidskrift" och
"Tidskr. för kristlig tro och bildning" har B.
af trycket utgifvit Om apostlarnes och församlingens
i Jerusalem förhållande till Paulus och de
hedningkristne enl. Gal. I: 11–II: 14 och Apg. XV: 1
–31 (i "Uppsala univ:s årsskrift", 1881), Om
den kristliga fullkomligheten (därst. 1887) och Om
Antoine Arnaulds och Blaise Pascals moralteologiska
strid med jesuiterna. I. (1890).
J. P.
Berggryta, geol. Se Jättegryta.
Berggröe, landtbr. Se Gröe.
Berggrönt, en grön målarfärg, som utgöres
antingen af pulveriserad malakit eller är med konst
framställdt basiskt kopparkarbonat eller kopparklorid.
I senare fallet kallas det äfven
braunschweiggrönt. Jfr Färg.
P. T. C.*
Berggylta, zool. Se Bergsnultra.
Bergh, Kristian Vilhelm, norsk
vägbyggnads-ingenjör, f. 1814, blef officer 1833, kapten
1853 och major 1862 samt var från 1852
inrikesdepartementets assistent i vägbyggnadsangelägenheter
eller, såsom denna befattning sedan kallades,
"vägdirektör". Död 1873. Under den tid B. som
vägdirektör ledde byggandet af norska vägar, inlade
han stora förtjänster, till hvilkas hågkomst landets
vägingenjörer hafva rest en stenpelare vid den
gudbrandsdalska hufvudvägen, något mer än 5 km. från
Lillehammer. Före B:s tid egde Norge intet annat
vägnät än det, som åstadkommits i slutet af 18:e
och början af 19:e årh. De smärre omläggningar
af farliga vägstycken, hvilka blifvit verkställda under
den mellanliggande tiden, hade – på två undantag
när (Ljabro-chaussén och Driva-chaussén) – icke
åstadkommit någon större förbättring, ehuru de voro
storslagna vittnesbörd om sin anläggares djärfva
genialitet. I detta hänseende bröt B. en ny bana genom
att börja en ombyggnad af hela landets vägar, och
när han nedlade sin verksamhet, var en stor del af
Norge försedd med nya och tidsenliga vägar, som
kunna mäta sig med de bästa utländska. Bland hans
arbeten bör framför allt nämnas omläggningen af den
stora vägen från Lillehammer, öfver Gudbrandsdalen,
till Stören, vid Trondhjem, med den därifrån
utgående sidolinjen till Romsdalen. Fortfarande arbetas
oförtröttadt på den af B. lagda grunden.
Y. N.
Bergh. 1. Ludvig Sofus Rudolf B.,
dansk läkare och zoolog, f. 15 okt. 1824 i
Köpenhamn, tog 1849 medicinsk examen och erhöll 1860
doktorsgrad. Han vardt 1862 öfverläkare vid
Allmänna hospitalet i Köpenhamn å afdelningen för
syfilis och hudsjukdomar och ställdes 1886 i spetsen
för det särskilda hospital, som då inrättats för
veneriska sjukdomar (Vestre hospital). B. har i in- och
utländska tidskrifter offentliggjort en följd ypperliga
afhandlingar öfver nämnda sjukdomar. Vid sidan
af sin läkarverksamhet har B. sedan 1853 idkat
studium af blötdjuren, särskildt de s. k. nakna
hafssnäckornas anatomi och systematik, och i flera
förträffliga illustrerade arbeten väsentligen bragt
kännedomen om dessa djurformer till dess nuvarande
ståndpunkt. Bland hans arbeten må nämnas Malakologische
untersuchungen (1870) och Neue nacktschnecken der
Südsee (1873).
E. Ebg.
2. Rudolf Sofus B., den förres son, dansk
zoolog, f. 22 sept. 1859, blef student 1876 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
