Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergelin, Johan Teodor, agronom - Bergell-dalen. Se Bregalia. - Bergelmer, en nordisk jätte - Bergen, stad i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landtbruket och dess binäringar" (1855–61),
"Qvartalsskrift för praktisk landthushållning" (1862–64)
samt "Bibliothek i rationel landthushållning" (1862–
64). I öfversättning utgaf han A. Thaers "Grundsatser
i den rationella landthushållningen" (1846 och 1861),
"Hornboskapens ändamålsenligaste utfodring" af
J. Kühn (1862), "Handbok i dränering och
grunddikning" af C. Vincent (1864), "J. v. Liebigs naturlagar
för åkerbruket" (s. å.) m. m. Död 1864.
(H. J. Dft.)
Bergell-dalen [hårdt g]. Se Bregaglia.
Bergelmer, nord. myt., en jätte, Trudgelmers
son, säges i eddadikten Vaftrudnesmal vara lagd på
likbår otaliga vintrar, innan jorden skapades. Snorres
Edda säger, att han var den ende rimtursen, som
jämte sin hustru räddade sig, när de öfrige jättarna
drunknade i Ymers blod, och blef tursarnas andre
stamfader.
Bergen [hårdt g; fno. Björgvin], stad i Norge,
Bergens stift, vid Nordsjön. 72,251 inv. (1900), på 13,55
kvkm. B. anlades, sannolikt mellan 1070 och 1075, af
konung Olaf Kyrre på västra kusten af Hördaland.
Staden svingade sig raskt upp och dref redan före
slutet af 12:e årh. en liflig handel med utlandet,
förnämligast England och Tyskland. Under de
inbördes krigen led B. mycket, synnerligast då
"baglerna" 1198 lade det i aska ("Bergens sommar"),
medan de belägrade konung Sverre på Sverresborg.
Äfven vid andra tillfällen har staden varit
skådeplats för blodiga uppträden. Där blef Magnus den
blinde tillfångatagen 1135, där mördades Harald
Gille 1136, där stupade Sigurd Mund 1155 o. s. v.
År 1181 utkämpades i B:s hamn den heta
sjödrabbningen under Nordnes; 1183 blef Magnus Erlingsson
af Sverre öfverfallen och slagen i B., och 1194 vann
Sverre i närheten af denna stad, vid Florevaag, en
sjöseger öfver öskäggerna. Under 1100- och
1200-talen försiggingo där de första konungakröningarna,
och flera konungar begrofvos där.
Under 12:e och 13:e årh. pryddes B. med många
praktbyggnader, såsom den stora Kristkirke, som var
det västanfjällska Norges katedralkyrka, kungsgården,
apostelkirkerne, tre till antalet, af hvilka den yngsta
var byggd efter mönstret af "La sainte chapelle" i
Paris och sannolikt utgjorde Norges vackraste
medeltidsbyggnad i spetsbågsstil; vidare Maria-kirken med
många mindre kyrkor och kloster, Olafs-kirken i
Vaagsbunden (med ett franciskan-kloster),
Nonneseter-kloster samt det utanför själfva staden på Nordnes
liggande Munkeliv, Norges största kloster, som först
tillhörde cisterciens-orden och sedermera uppläts åt
birgittinerna.
B:s hamn har från äldsta tider utgjorts af Vaagen,
en från norr till söder gående bukt, vid hvars östra
sida den äldsta stadsdelen, med den af djupa, men
smala hus innefattade storgatan "Langstræti hit
efra" (nu Övregaden), var belägen. Hvarje hus hade
sitt särskilda namn, och månget sådant har bevarat
sig ända till våra dagar ("Guldskoen", "Leppen",
"Bratten", "Dramsuden" [Dramshusen],
"Finnegården" o. s. v.). Mellan husen gingo på flera ställen
tvärgator ("almenninger" och "vejter") vinkelrätt mot
storgatan, och längs Vaagen sträckte sig en
sammanhängande rad af skeppsbroar. Först i 14:e årh.
började västra sidan af Vaagen (Stranden och Nordnes)
allmänt bebyggas, sedan norrmännen såsom köpmän
måst gifva vika för tyskarna, hvilka efter 1250
tillskansade sig mer och mer af handeln och slutligen,
omkr. 1343, i B. upprättade ett eget kontor eller
handelsfaktori, som var beroende af hanseförbundet
och mot slutet af medeltiden behärskade nära nog
hela det nordan- och västanfjällska Norges handel.
Detta kontor hade sin egen "församling"
(morgensprache), sina åldermän och sitt råd (die achtzehner)
och ville icke erkänna de norska myndigheternas
öfverhöghet. Kontorets makt stärktes ytterligare
genom en mängd i staden bosatta tyska handtverkare,
som hade en skråmässig organisation (de fif amten).
I 15:e årh., som öfver hufvud taget var kontorets
blomstringstid, ansågs denna koloni hafva 3,000
medlemmar, alla tillhörande mankönet (de fingo
nämligen icke gifta sig, så länge de voro i Norge). Under
tidernas lopp kommo dessa främlingar i besittning
af de flesta husen i den af dem bebodda stadsdelen
(ännu i dag kallad "Tydskebryggen"). Midt i detta
kvarter lågo den norska stadskommunens rådhus och
torg.
De härjningar, för hvilka B. åren 1393, 1428 och
1429 var utsatt af vitalianerna, krossade
alldeles det infödda borgerskapet, på hvars ruiner det tyska
kontoret så mycket lättare kunde utvidga sin makt.
Tyskarna uppträdde sedan mycket våldsamt. 1455
stormade och uppbrände de Munkeliv, dit den af
dem mycket hatade norske riddaren Olaf Nilssön till
Talgö tagit sin tillflykt och där både han och biskopen
af B. jämte flere norrmän blefvo mördade. Dylika
uppträden föreföllo också vid andra tillfällen, t. ex.
1523 och 1535.
Den första reaktionen mot den tyska öfvermakten
började under Kristian II, men varade icke länge.
Först vid midten af 16:e årh., då hansans makt
krossats genom grefvefejden, kunde man börja en
strid med hopp om lycklig utgång. Åren 1557–59
lyckades det sålunda den energiske länsherren
Kristofer Walkendorf att upplösa "de fif amten", hvars
fleste medlemmar återvände till Tyskland, och hans
efterföljare, Erik Rosenkrans, häfdade på ett lika
lyckligt sätt kronans rättigheter mot kontoret, hvars
handel dessutom nu reglerades genom den s. k.
"Odense recess" af 1560. Vid sidan af kontoret
uppblomstrade därefter ett norskt borgarstånd, som efter
hand i sig upptog ständigt invandrande, utländska
element: danskar, tyskar och skottar. I samma mån
som det norska borgerskapet gick framåt och, hvad
handeln angår, konkurrerade med kontoret, minskades
det senares inflytande, synnerligast efter hansans
upplösning (1630). Allt flera af dess egendomar
kommo i norska händer, och från 1764 hade kontoret,
hvilket därefter egde bestånd såsom ett
handelssällskap, endast norska medlemmar. I 17:e årh. var B.
den förnämsta handelsstaden i hela den dansk-norska
monarkien. Först småningom öfverflyglades det af
Köpenhamn och sedermera, men ej förrän långt fram
i det 19:e årh., af Kristiania.
I aug. 1665 var Vaagen skådeplatsen för ett stort
sjöslag mellan en holländsk och en engelsk flotta,
hvarvid holländarna, som understöddes af de norska
fästningsverken, tillbakaslogo fiendens angrepp.
Hundra år senare inträffade det s. k. strilekriget –
ett stort upplopp af allmogen i anledning af en
extraskatt. B. har gång på gång varit hemsökt af
eldsvådor. Den mest härjande timade 1702, då bl. a.
Tydskebryggen lades i aska. Husen i denna stadsdel
uppbyggdes emellertid åter efter den gamla planen
och stilen, hvarför man i dem har mycket tillförlitliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
