Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1409-1410 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berengar I ochII - Berengar af Tours, medeltidsteolog - Berengaria, kallad Bengerd, dansk drottning - Bèrenger. 1. Alphonse Marie Marcellin Thomas B., fransk rättslärd. 2. René B., fransk politiker.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ständiga uppresningar, hvilkas anstiftare 919 erbjödo
konung Rudolf II af Öfre Burgund Italiens krona.
Denne slog B. fullständigt vid Piacenza 923. Den
öfvervunne kallade i sin förtviflan ungrarna till hjälp
och stötte därigenom från sig de få, som förblifvit
honom trogna. Han lönnmördades 924. Jfr Dümmler,
"Gesta Berengarii imperatoris" (1871).

2. Berengar II, son till markgrefve Adalbert
af Ivrea och B. I:s dotter Gisela, blef 925 markgrefve
af Ivrea och uppreste sig mot Hugo, Italiens konung,
men måste taga till flykten och begaf sig då till
Otto I i Tyskland. 945 återkom han med en hjälphär
samt hälsades af landets städer och baroner såsom en
befriare. Han lät dock Hugo och, efter dennes
afsägelse, hans son Lothar bibehålla konungatiteln,
tills äfven denna efter Lothars död 950 tillföll honom.
Då Lothars unga änka, Adelheid, vägrade att äkta
hans son och efterträdare, Adalbert, inspärrade han
henne i fängelse. Hon undkom dock och anropade
Otto I om hjälp samt skänkte honom sin hand.
Besegrad af denne, måste B. 952 erkänna honom såsom
sin länsherre. Efter ett par misslyckade försök att
afskudda sig det tyska öfverväldet, blef han 961
afsatt, 964 tillfångatagen och förd till Tyskland,
där han dog 966. Jfr Fietz, "Geschichte Berengars
II, königs von Italien" (1870).
(E. A–t.)

Berengar af Tours, medeltidsteolog, f. i Tours
omkr. 1000, utnämndes, efter att hafva fått sin

Porträtt, som anses föreställa Berengar af Tours.

vetenskapliga bildning vid Fulberts berömda skola
i Chartres, till kanonikus och föreståndare för
domskolan i sin födelsestad och före 1040 till
ärkedjäkne i Angers. B. var den förste medeltidsteolog,
som i sitt tänkande medvetet sökte häfda dialektikens
rätt och satte antagandet af en trossats med förnuftet
ojämförligt högre än dess erkännande på grund af
mänsklig auktoritet. Denna principiella ståndpunkt
gjorde han gällande i sitt frimodiga uppträdande mot
den då nästan allmänt antagna s. k.
transubstantiationsläran, sådan denna först framställdes af
Paschasius Radbertus. I motsats mot denne, sökte
B. i flere skrifter genomföra den uppfattningen,
att i nattvarden brödet och vinet genom
konsekrationen endast helgades till bärare af res sacramenti
eller Kristi lidandes och döds frukt, som på ett
andligt sätt meddelades åt de troende. Genom
bemedling af Lanfranc, transubstantiations-dogmens ifrige
försvarare, fördömdes B:s lära på flere kyrkliga
synoder, och under hårdt yttre tryck måste han
upprepade gånger återtaga sina satser, tills han djupt
förödmjukad, men ingalunda öfvertygad, drog sig
undan till ön S:t Cosme (i närheten af Tours), där
han lefde ett strängt asketiskt lif. Död 1088. Se L.
Schwabe, "Studien zur gesch. des zweiten
abendmahlstreites" (1887), och Schnitzer, "Berengar von Tours,
sein leben u. seine lehre" (1890).
J. H. B. (J. Hdr.)

Berengaria, kallad Bengerd, dansk drottning,
dotter till konung Sancho I i Portugal och syster till
grefve Ferdinand af Flandern, blef 1214 förmäld
med Valdemar II Seir och hade med honom tre
söner, Erik, Abel och Kristofer, hvilka sedermera
alla blefvo konungar, men alla fingo ett olyckligt
slut. B., som var utomordentligt vacker, dog 27 mars
1221 och ligger begrafven i Ringsteds kyrka.
Folkvisorna skildra henne i mycket mörka färger som
hård och girig, i motsats mot Valdemars första
drottning, den fromma och älskliga Dagmar. K. Bruun
har i "Aarböger for nordisk oldkyndighed" 1893 sökt
göra gällande, att folktraditionen icke skulle ega någon
historisk hemul, och till honom har Joh. Steenstrup
nära slutit sig, medan Kr. Erslev och A. Fabricius
äro mera böjda för att godkänna folkvisornas
uppfattning.
E. Ebg.

Bérenger [berã*e’]. 1. Alphonse Marie
Marcellin Thomas B., fransk rättslärd, f.
1785, d. 1866, vardt 1811 generalprokurator i
Grenoble, 1815 medlem af deputeradekammaren och 1831
medlem af högsta domstolen. Efter julirevolutionen
1830 var han en af de kommissarier, som anklagade
Polignacs ministär inför pärskammaren. Han var
under julimonarkien ett af hufvudstöden för
deputeradeföreningen vid rue de Rivoli, hvilken hyllade
liberala grundsatser utan att dock bjuda regeringen en
systematisk opposition. B. utnämndes 1839 till pär
och 1849 till president för domstolarna i Bourges och
Versailles. Han var från 1832 medlem af Franska
institutet. Värderika arbeten äro B:s De la justice
criminelle en France (1818) och De la répression
pénale (2 bd, 1855). B. uttalade sig för dödsstraffets
afskaffande.

2. René B., den förres son, fransk politiker,
f. 1830 i dep. Drôme, blef 1850 advokat och 1853
juris doktor i Paris, hvarefter han egnade sig åt
domarkallet. Såsom varm anhängare af det
"liberala kejsardömet" blef han 1870 för en tid satt i
fängelse af den regering, som efterträdde
Napoleon III, deltog sedan som frivillig i kriget mot
Tyskland och blef sårad vid Nuits 18 dec. 1870.
Invald i nationalförsamlingen 1871, slöt han sig till
vänstra centern och var 1873 under fem dagar
arbetsminister i Casimir-Périers ministär, den sista
under Thiers’ styrelse. 1875 valdes han till senator
för lifstiden och slöt sig inom senaten till vänstra
centern. Han har städse tagit den ifrigaste del i
arbetet för skyddet och en bättre behandling af
fångar och minderåriga samt med stor, stundom
löjeväckande energi uppträdt som sedlighetens
väktare.
E. A–t.

Tryckt den 6/10 04

2 b. 45

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>