Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1371-1372 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bennigsen, nedersachsisk adelsfamilj. 1. Levin August Theophil von B. 2. Alexander Livin von B. 3. Rudolf von B. - Bennington - Benno,tysk katolsk biskop - Benoit, Peter Leonard Leopold, belgisk musiker - Benoit de Saint More - Benolja - Bénouville. 1. Jean Achille B. 2. Francois Léon B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Efter Tilsit-freden lefde han på sina gods till 1812,
då han med stor utmärkelse kämpade vid Borodino
och s. å. slog Murat vid Voronovo. 1813
öfverbefälhafvare öfver polska armén, ryckte han in i Schlesien,
upprätthöll förbindelsen mellan nordarmén och
schlesiska armén samt besegrade Napoleons vänstra flygel
vid Leipzig 18 okt. 1813, hvarefter han på själfva
valplatsen blef upphöjd i ärftligt ryskt grefvestånd.
Han bevakade därefter Elbelinjcn, belägrade
Hamburg och mottog dess kapitulation. Efter fredsslutet
öfverbefälhafvare öfver ryska syd-armén i Bessarabien,
begärde och erhöll han afsked 1818 och lefde sin
återstående tid i Hannover, sysselsatt med
utarbetandet af sina memoarer, hvilka emellertid ryska
regeringen tog i sin ego vid hans död. Han utgaf
Gedanken über einige dem offiziere der leichten
kavallerie notwendigen kentnisse des kriegsdienstes
und der pferde (1794, 2:a uppl. 1805). Jfr
Kleinschmidt, "Russlands geschichte und politik,
dargestellt in der geschichte des russischen hohen adels"
(1877).
E. A–t.

2. Alexander Levin von B., den
föregåendes son, grefve, hannoveransk statsman, f. 1809 i
närheten af Vilna, inträdde 1841 i Hannovers första
kammare samt utnämndes 1848 till konseljpresident
och utrikesminister. Som sådan sökte han utbilda
ett moderat demokratiskt statsskick, på samma gång
som han häfdade Hannovers oberoende ställning i
Tyskland. B. utträdde ur ministären 1850 och valdes
kort därefter till president i första kammaren. I
denna ställning motsatte han sig en föreslagen
reaktionär grundlagsförändring och lät, då hans försök
misslyckades, 1856 invälja sig i andra kammaren.
Han blef där genast utsedd till president, men då han
med ifver förfäktade representationens rättigheter
gentemot regeringens reaktionära politik, förbjöd
regeringen B., såsom pensionerad minister, att
mottaga valet. Detta förbud upphäfdes först 1864, då
B. valdes till både medlem och president i andra
kammaren. Sedan Hannover annekterats af Preussen,
slöt sig B. till welferna, var 1881–83 ledamot
af tyska riksdagen och samverkade där med centern.
B. dog 1893 i Banteln.

3. Rudolf von B., tysk politiker, f. 1824 i
Lüneburg, tillhörde en annan gren af familjen B. Han
beklädde först några
mindre betydande juridiska
ämbeten och invaldes 1855
i den hannoveranska
landtdagens andra kammare,
men regeringen förbjöd
honom såsom statstjänare
att mottaga valet. Han
lämnade då statens tjänst
och blef ånyo vald 1856.
Från denna tid uppträdde
han som ledare för den
frisinnade oppositionen
och kämpade ifrigt för
landtdagens



beskattningsrätt, för en fri kommunalstyrelse samt för en
presbyterial- och synodal-författning för kyrkan.
Samtidigt deltog han med hänförelse i de tyska
enhetssträfvandena, var en af "nationalföreningens"
stiftare (1859) och blef dess ordförande. Vid kriget
1866 sökte han förgäfves förmå Hannovers regering
till neutralitet. S. å. bildade B. det nationalliberala
partiet och blef en af dess ledare inom tyska
riksdagen och preussiska deputeradekammaren; i denna
egenskap utöfvade han stort inflytande på den tyska
och särskildt den preussiska lagstiftningen. Han var
flere år vicepresident i de båda nämnda församlingarna
samt 1873–79 förste president i den preussiska
deputeradekammaren. 1883 nedlade han sina mandat
såväl i riksdagen som i deputeradekammaren,
emedan han kommit i en allt starkare opposition mot
Bismarcks tull- och socialpolitik. Då år 1887
konservativa och nationalliberala åter närmade sig
hvarandra, mottog B. val af en hannoveransk krets till
riksdagen. 1898 drog han sig tillbaka från det
politiska lifvet och lämnade s. å. sitt ämbete som
öfverpresident för provinsen Hannover, hvilket han
beklädt sedan 1888. Han afled 1902. Se A. Kiepert,
"Rudolf von Bennigsen" (1903).

Bennington [be’niŋtn], stad i nordamerikanska
unionsstaten Vermont. 8,033 inv. (1900). Där
besegrades engelsmännen af amerikanarna 16 aug.
1777.

Benno, tysk katolsk biskop i senare delen af
11:e årh., har vunnit en oförtjänt berömmelse genom
legendariska berättelser om hög börd,
missionsverksamhet bland slaverna, ifver för kyrkobyggnader
(Meissen-domen) o. s. v. Så mycket synes visst,
att han 1066 utnämndes till biskop i Meissen och
att han under striderna mellan kejsar Henrik IV
och påfvedömet visade sig vara lika vankelmodig och
karaktärslös som obetydlig och för bägge parterna
ofarlig. Ett par gånger afsatt och åter insatt som
biskop, försvinner han efter år 1097 ur historien. –
Hans kanonisering år 1523 var en direkt
demonstration mot reformationen; Luther förskaffade honom
då ock odödlighet genom sitt etterdrypande flygblad
"Wieder den neuen abgott und alten teufel, der zu
Meissen soll erhoben werden". Nu är B. Münchens
skyddspatron.
(Hj. H–t.)

Benoit [bənωa’], Peter Leonard Leopold,
belgisk musiker, f. 1834, d. 1901, elev af Bruxelles’
konservatorium, erhöll romerska priset 1857 och blef
1867 direktor för konservatoriet i Antwerpen. B.
har skrifvit Lucifer m. fl. oratorier, Isa m. fl. operor,
en Messe sollennelle, diverse saker för kör, orkester,
piano och solosång samt flere skrifter, bland hvilka
L’école de musique flamande et son avenir. Han
var med lif och själ german och verkade ifrigt för
sitt lands andliga anslutning till Tyskland.
A. L.

Benoit de Sainte More [bənωa’ də sä’t mår],
nordfransk trouvère i 12:e årh. Se Trojasagan.

Benolja. 1. Bot. Se Moringaceæ. – 2.
Farm. Genom torr destillation af kväfvehaltiga
djurämnen erhålles rå benolja eller "Dippels olja", en
brunsvart, oljeartad vätska med vidbrändt stickande,
ytterst obehaglig lukt. Genom renande af denna
fås svenska farmakopéns pyroleum animale, renad
benolja, en färglös, småningom gul till gulbrun, "klar
och lättflytande vätska med stark, obehaglig lukt
och smak samt alkalisk reaktion, föga löslig i vatten,
lättlöslig i sprit och i eter". Egentl. vikt 0,₇₅–
0,₈₅. Renad benolja ingår som beståndsdel i
"Prinsens droppar".
C. G. S.

Bénouville [-novi’l]. 1. Jean Achille B.,
fransk målare, f. 1815, d. 1891, har målat franska
och italienska landskap. – 2. François Léon
B., den förres broder, fransk målare, f. 1821, d.
1859, är känd genom Den helige Franciscus’ död

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>