Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benjovski, Moritz August, äfventyrare - Benk, Johannes, österrikisk skulptör - Benkendorf. Se Benckendorff. - Benkol - Ben-kroppar - Benkärna. Se Benbildning. - Ben-lakuner - Ben-lim. Se Lim. - Benlliure y Gil. 1. José B. 2. Mariano B. - Benlära. Se Osteologi. - Ben Macdui. Se Ben Muich dhui. - Ben marcato - Benmjukhet 1. Se Osteomalaci. 2. Hos nötkreatur och svin förekommande sjukdom. - Benmjöl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i en strid med deras från Isle de France mot honom
sända trupper fick B. 1786 sitt banesår. B:s
själfbiografi utgafs af Nicholson (2 bd, 1790, i tysk och
fransk öfversättning 1791). Kotzebue lånade därur
motivet till sitt drama "Die verschwörung in
Kamtschatka" (1795), och Louise Mühlbach gjorde honom
till hjälte i en roman (4 bd, 1865, i svensk öfvers.
1866).
Benk, Johannes, österrikisk skulptör, f. 1844,
studerade för Bauer och Hähnel samt har utvecklat
en liflig verksamhet, i synnerhet som dekorativ
monumentalskulptör. Bland sina samtida af Wiens
bildhuggare är han klassikern; den sköna formen är
hos honom i hans mest lyckade arbeten förenad med
behag och känsla. Som hans bästa verk nämnas
statyn Clytia (af marmor och brons, i Burgteatern),
Austria (i Länderbank) samt kolossalfigurerna Apollo
och Minerva (på "hofmuseets" kupol). Hans rent
dekorativa alster ha ej undgått beskyllningen för inre
tomhet.
G–g N.
Benkendorf. Se Benckendorff.
Benkol, tekn., beredes genom upphettning utan
lufttillträde af krossade ben samt användes till
affärgning af sockerlösningar m. m. Efter längre
begagnande regenereras benkolen genom torkning och
glödgning. Jfr Bensvärta.
K. S–n.
Det i sockerraffinaderierna brukade benkolet, s. k.
sockerkol, användes stundom till gödsling, hvarvid ej
blott benens fosforsyra, utan äfven ur sockerlagen
upptagna ägghviteämnen och andra ämnen äro af
värde.
H. J. Dft.
Ben-kroppar, anat., äldre namn på benceller.
Jfr Benväf.
Benkärna. Se Benbildning.
Ben-lakuner, anat., de hålor i den fasta
benmassan, i hvilka bencellerna finnas. Jfr Benväf.
Ben-lim. Se Lim.
Benlliure y Gil [djil]. 1. José B., spansk
målare, f. 1855, sedan 1878 bosatt i Rom, är en af
representanterna för det moderna spanska romantiska
måleriet med våldsamma och nervspännande motiv,
väldiga dukar, storslagen komposition och bred,
bravurmässig behandling. Jättetaflorna Vision i
Colosseum och Josafats dal på den yttersta dagen äro
hans mest bekanta arbeten. I smärre taflor täflar han
med Fortuny och Pradilla i penselföringens elegans
och läckerhet (ett par prof finnas i München, nya
pinakoteket).
2. Mariano B. (födelseår okändt), en af
Spaniens främste nu lefvande skulptörer, mångsidig,
fantasifull och skicklig i handen. Han blef 1902
direktör för spanska akademien i Rom. Bland hans
senaste arbeten är det ännu ej uppresta
nationalmonumentet öfver Alfons XII i Madrid.
G–g N.
Benlära. Se Osteologi.
Ben Macdui. Se Ben Muich dhui.
Ben marcato (it.), mus., väl markeradt, starkt framhållet.
Benmjukhet l. Osteomalaci. 1. Patol. Se
Osteomalaci. – 2. Veter. En hos nötkreatur
och svin förekommande sjukdom, som årligen
uppträder i vissa trakter af vårt land, där nötkreaturen
utfodras med hö från låglända och sumpiga marker.
Sjukdomen antages bero däraf, att födan (och äfven
vattnet), som djuren i dylika trakter erhålla, icke
har den för djurens näring nödiga mängden af
mineraliska ämnen, i synnerhet kalk. Vanligen börjar
sjukdomen därmed, att nötkreaturen gnaga sönder krubbor,
båsbalkar, t. o. m. båsgolfvet, och den kallas därför
flerestädes sleksot. Sedermera inträder
uppsvallning af lederna, och kreaturen röra sig med svårighet,
hvarefter refbenen och bäckenets ben förete afvikelser
från sin normala form och riktning. Dessa
sjukdomstecken framträda småningom under vinterns lopp.
Därtill kommer, att hos ett eller annat af de sjuka
djuren benen lätt afbrytas. Benen efter djur, som
varit i någon betydligare mån angripna af
benmjukhet, hafva icke den hårdhet, som ben efter
friska djur, hvarför man mången gång kan med knif
afskära refbenen efter sjuka djur. Till
förekommande af denna sjukdom bland nötkreaturen i de
trakter, där den årligen brukar uppträda, är det
nödigt att torrlägga betesmarkerna, där sådant låter sig
göra, och att göda fälten med mineraliska
gödningsämnen, såsom kalk, märgel, benmjöl eller superfosfat,
Till hvart och ett af de sjuka djuren gifves
dagligen 10–20 gr. släckt kalk eller superfosfat, hvilka
ämnen antingen utröras i drycken eller strös på
fodret. Jfr Benskörhet.
C. A. L.
Benmjöl. Ben hafva sedan urminnes tid användts
i södra Europa för gödsling, särskildt af vin- och
olivplanteringar. Den allmännare användningen af
benmjöl för åkerjordens gödsling härrör från England,
där benaffall från senare delen af 1700-talet användts
i oerhörda mängder, långt innan andra
konstgödselmedel kommo i bruk. Man har i det rikliga
användandet af benmjöl velat se en af orsakerna till det
försteg, som Englands jordbruk under förra delen af
19:e årh. vann framför kontinentens. I Sverige
började man redan på 1830-talet bereda ett groft benmjöl
på benstampar, och på 1860-talet börjades
fabriksmässig beredning af benmjöl, men först sedan man
på 1880-talet lärt sig att före krossningen genom
ångkokning utdraga lim ur benen, erhöll man en
verklig mjölformig vara. Den inhemska tillverkningen
har ej motsvarat förbrukningen, utan alltsedan
1860-talet har en alltjämt stigande införsel egt rum,
hufvudsakligen från Ryssland. År 1900 utgjorde den
inhemska fabriksmässiga tillverkningen 7,980,000
kg., och införseln uppgick till omkr. 10 mill. kg.
Benmjölets gödslande verkan beror på dess innehåll
af kväfve- och fosforsyrehaltiga ämnen. De förra
utgöras af brosk, senor (limgifvande väfnader) och
kött, som ingå i eller häfta vid benen; dessa ämnen
sönderdelas genom förruttnelse, hvarvid uppstå
ammoniak och slutligen salpetersyra, som tjänar växterna
till näring. Fosforsyran är hufvudsakligen bunden
vid kalk; i obetydlig mängd förekommer
magnesiumfosfat i benen; dessa fosfat äro olösliga i rent vatten,
men lösas småningom i den kolsyrehaltiga
markvätskan.
Då det fett, som i riklig mängd finnes i benen,
hindrar markvätskans inträngande, upplösas
opreparerade ben ytterst långsamt i jorden. Det gäller
äfven s. k. råstampadt benmjöl, hvilket beredts blott
genom sönderbakning af benen, ehuru dock upplösningen
sker fortare, ju mer finfördeladt benmjölet är.
Dylikt benmjöl, hvilket likasom benen innehåller 4–5
proc. kväfve och 20–24 proc. fosforsyra, beredes
fortfarande vid en mängd inhemska benstampar. Allt
från utlandet infördt benmjöl är däremot befriadt från
fett. Fettet aflägsnas vanligen genom de grofstampade
benens behandling med öfverupphettad ånga, hvarvid
äfven en betydlig del af de kväfvehaltiga ämnena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
