Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Algotsson, svensk storman - Bengt Jönsson, lagman i Uppland - Bengt Kristiernsson, riksråd. Se Oxenstierna. - Bengt Magnusson, svensk storman, riddare, lagman i Östergötland och riksråd. - Bengt Niklison, riddare. Se Lejonansikte - Bengtsfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sverkerska ätten i Sverige. Släktförbindelser med
konungahuset och rikets stoltaste ätter skönjas af
utmärkelsernas snabba följd. 1350 (troligen endast
några och tjugo år gammal) följer han såsom väpnare
kung Magnus på det andra fälttåget mot Ryssland,
1351 bär han riddartitel, och 1352 sitter han i
konungens råd. Han steg inom kort än högre, i det
konung Magnus (troligen 1355) upphöjde honom till
hertig af Finland och Halland samt till ståthållare
öfver Skåne. (Den förstnämnda värdigheten hade
ingen enskild svensk man innehaft sedan Birger jarls
dagar.) Hur mycket än konungens personliga ynnest
inverkat på detta steg, var det dock troligen än mera
orsakadt af Magnus’ planer att stäfja det andliga
och det världsliga frälsets kringgripande och hansans
intrång på den nordiska handeln. Därför lade den
nye hertigen 1355, efter ärkebiskop Peders död,
beslag på den lundensiska biskopsstolens egendom
och vågade antasta de hanseatiske köpmännens friheter
i de skånska städerna. Men konung Magnus hade
därmed kallat det inbördes kriget till lif. De trotsige
stormännen grepo till vapen; framför sig sköto de
konungens sjuttonårige son, prins Erik, som redan i
12 år burit konunganamn, fastän utan konungadöme,
och nu med bitterhet såg faderns gunstling beklädd
med furstlig makt, troligen öfver just de landskap,
på hvilka Erik själf gjort räkning. I okt. 1356 bröt
resningen ut. Till namnet var den riktad mot hertig
Bengt, men i verkligheten gällde det konungens makt
i samhället. Så stark var stormen, att hertigen måste
före årets slut fly ur landet och konung Magnus i
förlikningen 1357 förbinda sig att icke gifva
gunstlingen eller hans broder, herr Knut, skydd i något
af sina riken. Under tvenne år saknas hertigens namn
alldeles i historien, och man känner ej ens hans
vistelseort, som troligen var Danmark. Så starkt
var hatet, att äfven efter Eriks hastiga död, 1359,
Magnus måste lofva stormännen, att hertig Bengt
skulle vara fredlös i Sverige och Skåne. Än en gång
försvinner Bengts namn; men år 1360, vid utbrottet
af den afgörande striden mellan Valdemar och
Magnus, vågar han sig in i Skåne. Detta kostade
honom lifvet, ty de uppretade svenskarna dräpte
honom på Rönneholms slott, utanför Engelholm.
(Rasmus Ludvigsson, den bekante genealogen i 16:e årh.,
nämner Karl Ulfsson till Tofta och Magnus Niklisson
såsom banemän.)
En historisk sägen, som dock ej går längre tillbaka
än till samme Rasmus, förtäljer, att hertig Bengt
ådragit sig den mäktiga Sparre-ättens och dess
vänners oförsonliga hat genom att efter sin upphöjelse
till hertig förskjuta sin trolofvade,
Tiohärads-lagmannen Ulf Ambjörnssons dotter Ingeborg.
Messenius tillägger, att hon af brustet hjärta dött på en
pilgrimsfärd till den heliga grafven. Om någon
förvriden sanning ligger därunder, kan ej afgöras;
säkert synes, att Ingeborg var gift tvenne gånger och
för öfrigt var vida äldre än Bengt. – Föga större
trovärdighet förtjäna de rykten om ett otillbörligt
förhållande mellan honom samt Magnus och
drottning Blanka, hvilka länge i vår historia gått och
gällt för obestridliga fakta. I sin äldsta form äro de
blott obestämda förmodanden, hvilkas orimlighet och
inre motsägelse tydligen vittna, att där ej funnits
något, som ej hatet varit i stånd att uppduka och
okunnigheten att tro.
C. A.
Bengt Jönsson, lagman i Uppland 1440–50, var
af den släkt, som sedan kallade sig Oxenstierna. Han
har fått ett namn i historien mindre genom personlig
storhet än genom den betydande ställning, som ätten
från hans tid började intaga. 1436 satt han i
svenska rådet, 1441 (vid konung Kristofers kröning)
mottog han riddarvärdigheten, och slutligen vid denne
konungs död, 1448, utsågs han att jämte sin broder
Nils vara rikets föreståndare, tills konungaval skett.
Detta val föll på Karl Knutsson och bidrog endast
att öka den oxenstiernska släktens ovilja mot den
nye konungen samt befästa dess sympatier för unionen
med Danmark; ty liksom Karl nu undanträngde Bengt,
så hade han en gång förr undanträngt dennes svärfar,
drotsen Krister Nilsson (Vasa). Bengt, som afled omkr.
1450, fick en hämnare i sonen, ärkebiskop Jöns
Bengtsson, när denne 1457 stötte kung Karl från tronen.
C. A.
Bengt Kristiernsson, riksråd. Se Oxenstierna.
Bengt Magnusson, svensk storman under
medeltiden, riddare, lagman i Östergötland och en af rikets
råd. Liksom sin 1263 aflidne fader, lagman Magnus
Bengtsson, hvars plats han troligen genast intog,
förde han i vapnet det uppresta Folkunga-lejonet.
1289 begaf han sig på en pilgrimsfärd till det heliga
landet, från hvilken resa han återkom 1291. Under
hans frånvaro skötte sonen Magnus lagmansämbetet
och tyckes 1293, året före faderns död, hafva
öfvertagit det helt och hållet. B. var tvenne gånger gift:
1) med Margareta, som dog före 1275, och 2) med
Sigrid, som afled 1289 och begrofs i Skeninge
predikarekloster. Lysande namn finnas bland hans
afkomma. Sonen Brynjolf var troligen farfader till
den ryktbare hertig Bengt Algotsson; dottern
Ingeborg, förmäld med Birger Pedersson till
Finsta, lagman i Uppland, blef moder till den heliga
Birgitta; dottern Katarina gifte sig med
östgötalagmannen, sedermera riksdrotsen Knut Jonson (af
den s. k. Blåsläkten), från hvilken en talrik och
lysande ätt nedstammar. – Vid Bengt Magnussons
namn har i senare tider anknutit sig den välkända
romantiska sägen, som gjort honom till Birger jarls
yngre broder och låtit honom på Ulfåsa, mot broderns
vilja, fira sitt bröllop med Sigrid den fagra, en
kvinna af låg börd, men med så utmärkta
själsegenskaper och ett så intagande yttre, att hon därmed
afväpnade själfve jarlens vrede. I sin äldsta form
förekommer sägnen i en krönika om Birgitta och
hennes släkt, skrifven af den 1486 aflidna
Vadstena-abbedissan Margareta Klausdotter. För historien om
den ryktbara kappan, hvars öden redan där skildras,
kan ju någon sanning ligga till grund, men i öfrigt
har kritiken farit illa med sägnen. Bengt är ej
längre Birger jarls broder; han har troligen gift sig
med Sigrid först efter dennes död, och om Ulfåsa,
hvilket sannolikt fått sitt namn först af Birgittas man,
Ulf Gudmarsson, tillhört honom – därom vet
historien intet. Jfr H. Schück: "Bröllopet på Ulfåsa"
(i "Ur gamla papper", 1892).
C. A.
Bengt Niklison, riddare. Se Lejonansikte.
Bengtsfors, station vid Uddevalla–Lelångens
järnväg och Dalslands kanal, i Älfsborgs län.
Å orten finnas flera industriella anläggningar, af
hvilka en elektro-kemisk fabrik bär namnet
Bengtsfors. Nämnda fabrik tillhör det år 1895 grundade
Elektrokemiska aktiebolaget, som har till ändamål
att på kemisk, elektrisk l. elektrokemisk väg
framställa vissa slag af kemikalier, salter och metaller,
särskildt kaustika alkalier och klorkalk, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
