Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omgifvande föremålen verkar en belyst yta, som om
den själf vore en ljuskälla. Däraf förklaras verkan
af ljusa tapeter. Denna kropparnas förmåga att
genom det från dem återkastade (diffusa) ljuset
belysa hvarandra – en egenskap, som äfven tillkommer
de i atmosfären uppslammade stoft- och
vattenpartiklarna – är orsaken till det diffusa dagsljuset eller
dagern, hvilken, så länge solen är uppe öfver
horisonten, utbreder sig öfver föremålen och gör dem
synliga, äfven vid jämnmulen himmel.
S. A–s.
2. Tekn. Artificiell belysning åstadkommes på
mångahanda sätt, antingen genom direkt
förbränning af brännbara ämnen eller – enligt modernare
metoder – genom glödgning af obrännbara kroppar.
Till direkt förbränning ha användts och användas
såväl fasta som flytande och gasformiga ämnen. I
äldre tider användes torrvedsstickor, fästa i väggen
eller burna i handen eller munnen. Vaxljus skola
ha användts redan omkr. 300 e. Kr. Talgljusen lära
räkna sin uppkomst från 1100-talet. Sedermera
hafva användts ljus af stearin, spermaceti eller hvalraf
och paraffin. Af flytande lysämnen användes i gamla
tider olivolja, sedermera äfven tran samt hamp- och
rofolja. Lamporna utgjordes till en början af öppna
skålar. De utbildades sedan småningom till slutna
behållare med en rörformig mynning, hvilken
utvecklades till brännare med förskjutbar veke.
Lampglaset uppfanns i midten af 1700-talet, och några
decennier senare uppfanns af schweizaren Argand
en s. k. rundbrännaren, hvilken betecknade ett
stort steg framåt på belysningsteknikens område.
Ännu mer utvecklade former äro pumplampan, där
oljan genom ett urverk pumpades upp ur reservoaren
i lampans fot, och moderatörlampan, i hvilken en
kolf, drifven af en spiralfjäder, dref upp oljan. År
1830 påvisades fotogenoljan af tysken
Reichenbach; den erhölls då genom destillation af torf
och framställdes sedan äfven ur bituminösa
skiffersorter. I midten af århundradet började ryska och
amerikanska oljekällor att bearbetas, hvarefter
fotogenen raskt kom till allmänt bruk. Till följd af sin
större kapillaritet i motsats mot de tungflytande
växtoljorna suger sig fotogenen af sig själf upp i
veken utan pumpar eller dylikt, hvarigenom
lampkonstruktionen väsentligt förenklats. En lättflyktigare
olja är den s. k. gasoljan, hvilken äfven fått stor
användning, trots sin större eldfarlighet.
Lysgasens historia daterar sig från några
vetenskapliga upptäckter vid destillation af torf och
stenkol, omkr. 1700, men först ungefär ett hundra år
senare kom någon egentlig gasindustri till stånd.
Engelsmannen Murdoch och fransmannen Le
Bon bröto vägen. År 1814 etablerades i London
den första offentliga gatbelysningen med lysgas. I
Sverige infördes gasbelysningen 1846, i Stockholm
1853.
På senare tider har acetylengas kommit till rätt
stor användning, i synnerhet i fabriker och andra
etablissemang på landsbygden; den alstras genom
begjutning af kalciumkarbid med vatten.
Lysgasens förmåga att vid förbränning afgifva ljus
beror på dess halt af kolrika kolväten. Glödande
gaser lysa i allmänhet i sig själfva föga, och gaslågans
ljus kommer från utfällda fasta kolpartiklar, som
glöda. De fasta och flytande lysämnenas ljus kommer
likaledes af fint fördeladt kol, som utfällts ur de vid
ämnenas sönderdelning uppstående kolrika gaserna.
Då mot slutet af 1800-talet den elektriska
belysningen började framträda, framkallade
konkurrensen en liflig utveckling på gasbelysningens område.
Början gjordes med Siemens’ regenerativlampa,
hvilken var grundad på tillvaratagande af de
bortgående förbränningsprodukternas värme. År 1885
framkom österrikaren Auer von Welsbach
med ett för belysningstekniken ofantligt fruktbärande
uppslag, det s. k. gasglödljuset. Detta grundar sig
på införande i lågan af en fast, obrännbar kropp,
hvilken bringas till glödgning af lågans hetta, som
uppdrifves därigenom, att gasen genom tillförande
af luft fullständigt förbrännes (med i och för sig icke
lysande låga, Bunsen-låga). Samma princip hade
förut för specialändamål – effektbelysning å teatrar
och dylikt – kommit till användning i det s. k.
kalkljuset, bestående af en kalk- eller kritcylinder,
som glödde i en låga af vätgas och syrgas. Den
auerska glödkroppen utgöres af vissa metalloxider
(af torium o. a.), i fint fördeladt tillstånd utbredda på
en trattformig väfnad (glödstrumpa), anbragt öfver
den kägelformiga lågan. Auerljuset utmärker sig för
mycket stor intensitet och ringa gasförbrukning.
Efter samma princip hafva sedermera konstruerats
fotogenglödljus och spritglödljus, vid hvilka
glödstrumpan glödgas i lågan af förgasad fotogen resp.
alkohol.
Den elektriska belysningen förskrifver sig från
Davys upptäckt af ljusbågen 1810. Först under
senare hälften af 1800-talet utvecklades emellertid
den elektriska båglampan till ett praktiskt
hjälpmedel, först för fyrbelysning och effektbelysning,
sedermera för gatbelysning och äfven för
inomhusbelysning (större lokaler, butiker m. m.). Den
elektriska glödlampan uppfanns på 1870-talet. Den
viktigaste insatsen i dess utveckling gjordes af
Edison, hvilken bragte den i en kommersiellt
duglig form. I den edisonska glödlampan bringas en
fin koltråd till glödgning genom den elektriska
strömmen; till förhindrande af trådens förbränning är
lampans glaskula befriad från luft genom
urpumpning. En viktig impuls har den elektriska
belysningstekniken på de senaste åren erhållit i de s. k.
Nernstlamporna, uppfunna af den tyske
vetenskapsmannen Nernst. Dessas huvudbeståndsdel är en
glödkropp af eldfasta metalloxider, hvilken ej
kräfver lufttomt rum. De utmärka sig för synnerligen låg
effektförbrukning. – De senaste förbättringarna i
båglampsbelysningen kännetecknas af de s. k.
Bremerlamporna. Under det att de vanliga båglampornas ljus
till stor del består af violetta ljusstrålar, uppnås i
Bremerlampan och dess efterföljare ett praktiskt
nyttigare, hvitt, gult eller rödaktigt ljus; detta
genom preparering af kolspetsarna med salter af barium,
kalcium eller strontium. I synnerhet vid
ytterbelysning spelar färgen stor roll, i det att de violetta
strålarna absorberas af murytor och gatbeläggningar,
under det att gula och röda strålar i långt större
grad reflekteras.
Båglampor med mycket lång ljusbåge gifva i
synnerhet violetta strålar och användas därför för
belysning för fotografiska ändamål. Samma ändamål tjänar
magnesiumlampan, i hvilken metalliskt magnesium i
form af tråd eller pulver direkt förbrännes.
Att nämna är slutligen den s. k. Hewitt-lampan,
bestående af ett lufttomt, men med kvicksilfverångor
fylldt glasrör, i hvilket elektriska urladdningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
