Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1287-1288 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Mikael B., en af Sveriges ypperste, mest originelle skalder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ega naturens likgiltighet för eller obekantskap med
samhället, med moralens godt och ondt. De äro
demokrater, okunniga om rangens och bördens gränser,
genomträngda af en släktkänsla, som gör alla till
bröder och systrar, och de tala det realistiska,
folkliga språk, som hos B. verkar så friskt, så ungt,
så nytt vid sidan af de andre skaldernas förnämt
aristokratiska högsvenska, där allt drunknar i
abstraktioner. De ha, midt
uppe i sitt elände,
bevarat en för
kulturmänniskan
sällsynt naivitet, som
förädlar äfven det
fula. Och när
skalden återger deras
stämningar,
inlägger han i dem sin
egen både
lifsberusning och
naturförtjusning, så att
bilden får en
åskådlighet och en lyrisk

Själfporträtt af Bellman.

flykt utan like. Än är det en nederländsk genre, än
ett stycke fransk rokoko. Och det icke minst
underbara torde vara den lätthet, med hvilken
han förenar dessa sinsemellan så olika element.
Rokokons atmosfär är så naturlig för alla hans
krognymfer och brännvinshjältar, att den icke sällan
förvandlar dem till gudar och gudinnor, herdar och
herdinnor från Watteaus eller Bouchers målerier.
Och likasom Bellmans-dikten gömmer hela den
kulturhistoriska apparat, som präglade B:s Stockholm,
ger den oss äfven svensk natur – närmast
Stockholmsnaturen – så som ingen skald hvarken före eller
efter honom skildrat den.

Hos B. är dikten sång – en poesi, där ord och
toner sammanflyta i af sångaren med dramatisk konst
tecknade scener, födda utan tanke att förevigas.
Men ur de familjekretsar, de glada lag, där de
föredrogos, kommo de ut i lifvet, blefvo kända och
upptecknade i visböcker, såsom tidens sed var, och
annekterade af en eller annan boktryckare, som
offentliggjorde dem i skillingstryck. Först 1771 och
1772 började skalden själf samla dem. Han utgaf
anonymt hos Johan Edman i Uppsala fyra häften
Bacchanaliska qväden, innehållande 13 dikter, och
efter upprepade ansökningar (1772–74) lyckades
han erhålla 10 års privilegium på ett verk i två
delar, hvarje med 25 epistlar. Men oaktadt en i
tidningarna införd prenumerationsanmälan blefvo ej
epistlarna tryckta.

B. råkade i stället ut för ett åtal. Att döma af
flera ströskrifter från 1767 och 1768 hade hans då
mycket spridda bibelparodier väckt förargelse. Ett
poem i "Bacchanaliska qväden", riktadt mot
prästerna, passerade oanmärkt. En liten mera oskyldig
strof, publicerad i göteborgstidningen "Hvad nytt?"
och "Dagligt allehanda", kom däremot gallan att
rinna öfver. Stockholms stads konsistorium anklagade
honom hos justitiekanslern, som oaktadt förnyade
klagomål lät det stanna vid en skrapa. Att straffet icke
skärptes, berodde möjligen på Gustaf III, i hvilken
skalden egde ett slags beskyddare. De af smicker
öfversvallande kväden, som han skref till monarkens
lof, äro säkerligen uttryck för hans känslor, för hans
beundran och tacksamhet. Genom vänner som
Oxenstierna och Schröderheim blef han introducerad hos
konungen, hvilken snart lärde sig uppskatta hans
snille, ehuru han nog alltid främst betraktades som
en rodocka, en lustigkurre både af sin kunglige
gynnare och i de borgerliga kretsar, där han
umgicks. De understöd, med hvilka Gustaf hugnade
B., voro utan tvifvel många. Gjörwell nämner 1774
en present af 3,000 daler. Under 1775 fick B.
en årlig pension af 100 rdr, och 1776 blef han
sekreterare i nummerlotteridirektionen samt
hofsekreterare. Hans lön i nummerlotteriet, 208 rdr 16 skill.,
ökades 1782 med 125 rdr, ehuru skalden redan i
april 1776 erhållit nästan permanent tjänstledighet.
Då anställdes nämligen en vice sekreterare till hans
biträde.

I december 1777 gifte sig B. med Lovisa Fredrika
Grönlund, dotter af en f. d. kryddkrämare, sedan
stämpelmästare i tullen. Notarie i bondeståndet vid
1778 års riksdag, utgaf han, sannolikt i
förhoppning att kunna öka sina inkomster, 1780 Betraktelser
öfver åtskillige evangeliske texter, skrifna senast
1770 och 1771, och följda 1787 af Zions högtid, 25
andliga kväden, af hvilka 10 äro nya, således från
1780-talet. 1781 utkom tidningen Hvad behagas?
Den upplefde åtta nummer och innehöll, jämte
bidrag af Lidner och Kexél, hans "utkast till ett
biografiskt manual-lexikon öfver namnkunniga
krögare i Stockholm", hans cyniska poem
"Smedgatsbrunnen" m. m. År 1783 publicerades ett af
ordensspelen, Bacchi tempel, öppnadt vid en hjältes död
(från 1779), med vinjetter af bröderna Martin.
Under 1784 och 1785 låter han allmänheten
subskribera på en tilltänkt samling dikter, Fröjas
tempel, hvilken edition röner samma öde som
Fredmans epistlar, att endast annonseras. I "Välsignade
tryckfriheten" intogos 1782 några af Fredmans
sånger och testamenten och i Kexéls "Bacchi
handbibliotek" från 1784 och 1785 Bacchi
konkurshandlingar, parentationen öfver Lundholm m. m.
Dessutom återfinnas alster af hans penna i dagblad
och tidningar.

Först 1790 blefvo Fredmans epistlar utgifna.
Kamreraren, sedan krigsrådet, Olof Åhlström,
tonsättaren, blef förläggare och granskade melodierna,
Kellgren tog hand om dikternas retuschering och
skref ett företal, som icke allenast gaf B. en värdig
upprättelse för ett tidigare angrepp (i "Mina löjen"),
utan äfven är ett kritiskt mästerprof. År 1791 följde
Fredmans sånger och 1793 en öfversättning af
"Gellerts fabler". 1791 belönades B. af Svenska
akademien med lundbladska priset, 50 rdr specie.

Ehuru skaldens berömmelse steg, gick han
tillbaka som människa. I hög grad opraktisk och
lättsinnig kunde han aldrig hålla på slanten, aldrig
finna sig i sina "svaga" ekonomiska villkor. Hans
vänner, särskildt i Stockholms borgarkretsar, hjälpte
honom, men trots detta pinades han under
1780-talet af ständiga lagsökningar, t. o. m. för
kryddbodräkningar å 10 rdr. Han är redan 1783, då
han diktar Bacchi konkurshandlingar, cessionsmässig.
Under 1788 ingifver han en konkursansökan, hvilken
11 dagar senare återtages. Under 1790 göres
utmätning för hyran, och 1794 sättes han på
högvakten, hofsekreterarens gäldstuga. Alla dessa
bekymmer äfvensom tilltagande sjuklighet förvandla
honom mer och mer till en urspårad. Han ställes i
juni 1794 på egen begäran under förmyndare. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>