Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belgiojoso, Christina, italiensk författarinna - Belgorod. Se Bjelgorod. - Belgrad - Belgravia, förstad till London - Belial - Bèlidor, Bernhard Forêt de, fransk ingenjör - Belistrov. Se Bjelij Ostrov - Belisarius, härförare i Justinianus I:s tjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Belgiojoso [beld*åjåså], Cristina, furstinna
af B., f. markisinna Trivulzio, italiensk
författarinna och patriot, f. 1808 i Milano, d. därstädes
1871. Ett olyckligt äktenskap (med furst Emilio
Barbiano-B., d. 1858) i förening med ett brinnande
intresse för Italiens frihet kastade henne in i
politiken. Efter 1830 års revolution begaf hon sig till
Paris, där hennes salong blef en samlingsplats för
världsstadens litterära och konstnärliga berömdheter.
På 1840-talet uppsatte hon åtskilliga tidningar och
tidskrifter, i hvilka hon själf skref, och utgaf anonymt
Essai sur la formation du dogme catholique (1846).
Hon återvände 1848 till Milano, som rest sig mot
österrikarna, och utrustade på egen bekostnad en
skara frivilliga. Radetzkys segrar gjorde henne dock
snart landsflyktig, och hennes gods konfiskerades.
Sedan Rom gifvit sig åt fransmännen, lämnade
furstinnan B. Italien, företog rätt långväga resor och
återvände, sedan hon lyckats återfå sina gods och
landsförvisningsdomen upphäfts, öfver Italien till
Paris (1856), där hon offentliggjorde några litterära
verk: Emina. Récits turco-asiatiques (2 bd, 1856),
L’Asie Mineure et Syrie (1858) och Scènes de
la vie turque (s. å.) m. fl. Hon tog emellertid
fortfarande den lifligaste del i politiken
och var t. o. m. komprometterad i Orsinis
mordförsök mot Napoleon III (1858). 1859 genomreste
hon Italien för att främja Cavours planer och
uppsatte vid samma tid tidningen "Italia" (först i
Milano, sedan i Turin). Efter 1860 deltog hon ej
mer i det offentliga lifvet. Jfr Barbiera, "La
principessa Belgiojoso" (Milano 1902).
Belgorod. Se Bjelgorod.
Belgrad (serb. Beograd, "hvita borgen", ung.
Nandor-Fejérvár), befäst hufvudstad i Serbien, på
högra stranden af Sava, vid dess inflöde i Donau,
midt emot det ungerska Semlin. 73,229 inv. (1902),
däraf endast 31,258 kvinnor. Fästningen har ett
utmärkt läge i själfva vinkeln mellan Donau och Sava
och skiljes från staden af parkanläggningar. Den
består af öfre fästningen, med kommendantens, förut den
turkiske pasjans, bostad, några kaserner, ett
militärsjukhus och kasematter för några hundra straffångar,
samt nedre fästningen, med kaserner och magasin.
Samtliga befästningarna härstamma från prins Eugens
tid och tillfredsställa icke nutida anspråk. I
fästningen är Kara Mustafa, Wiens bekante belägrare,
begrafven. Staden är indelad i sex rotar l. kvarter.
Beläget vid den internationella järnvägen, som från
Budapest går genom Balkanhalfön öfver Pirot till
Konstantinopel och öfver Vranja till Saloniki, är B.
landets förnämsta export- och importort och har
äfven en liflig transitohandel mellan Österrike och
Turkiet. Industrien är däremot obetydlig. Spårvägar
och elektrisk belysning finnas. Utom en gammal
kyrka i öfre fästningen har B. 6 grek.-katolska och
en evangelisk kyrka, ett katolskt kapell, 2 synagogor
och en liten moské. B. har ett universitet, velika
sjkola, med tre fakulteter: en filosofisk, en juridisk
och en teknisk, ett teologiskt seminarium samt 3
gymnasier. Det är säte för en grekisk metropolit. 5
km. s. v. om staden ligger det kungliga
sommarresidenset Toptjider, med vackra parkanläggningar
och en djurgård, där furst Mikael Obrenovitj mördades
1868.
J. F. N.
B:s strategiskt viktiga läge har gifvit det en
framskjuten plats i sydöstra Europas krigshistoria.
Under den romerska tiden var det under namnet
Singidunum hufvudkvarter för en legion. I
medeltiden kändt under namnet Alba græca, bytte B.
gång på gång härskare, tillhörde slutligen det
serbiska riket, men afstods omkr. 1426 till konung
Sigismund af Ungern. Det blef nu en af utposterna mot
turkarna och motstod lyckligt upprepade angrepp,
särskildt 1440 och 1456, sistnämnda år undsatt af
Hunyady och Capistrano, men måste 1521 gifva sig
åt Suleiman II. De kejserlige eröfrade det under
Max Emanuel 1688, men det återtogs redan 1690
af Mustafa Köprili, och hertigens af Croy
belägringsförsök 1693 misslyckades. Sommaren 1717
angripet af prins Eugen, måste det, sedan denne i
slaget vid B. (16 aug.) fullständigt besegrat den
turkiska undsättningshären under storvesiren Chalil
pasja, kapitulera och afstods genom freden i
Pozarevac (1718) till Österrike. Genom freden i B. (1
och 18 sept. 1739), som ändade Rysslands och
Österrikes 1736 och 1737 påbörjade krig mot
Turkiet, måste Österrike emellertid återlämna allt hvad
det 1718 vunnit i Serbien, Bosnien och Valakiet,
alltså äfven B. År 1789 måste B. åter gifva sig
till österrikarna under Laudon, men återlämnades
redan genom freden i Sistova 1791. Under det
serbiska frihetskriget i början af 1800-talet togs B.
af insurgenterna 1806, men besattes åter 1813 af
turkarna, och dessa behöllo rätten att hålla fästningen
besatt, äfven sedan Serbiens ställning som själfständig
stat blifvit erkänd. Ännu 1862 blef staden
bombarderad från fästningen, och först 1867 förmåddes
Turkiet på diplomatisk väg att afstå från sin
garnisonsrätt.
(H. B–n.)
Belgravia [belgrei’vi*], södra delen af Westend i
London, ö. om Chelsea, med ståtliga, först under
de senare årtiondena byggda gator och torg. 55,812
inv. (1901).
Belial (hebr.), eg. Belijaal (sannolikt:
"onyttighet", "fördärf"), är i gamla testamentet
appellativ: Belials man, barn etc. = fördärfliga
människor. I den senare judiska litteraturen, där
ordet vanligen uppträder under formen Beliar,
blir det beteckning för den mot Gud fientlige anden
= satan, djäfvulen (jfr 2 Kor. 6: 15: Kristus och
Belial).
E. S–e.
Bélidor [-dår],
Bernard Forêt de, fransk
ingenjör, f. 1698 i
Katalonien, d. 1761 i Paris,
deltog 1742–45 i den franska
arméns alla fälttåg och
bidrog väsentligen till
eröfringen af Charleroi. B. blef
1758 direktor för arsenalen
i Paris och strax därpå chef
för minörbrigaden. Hans
Architecture hydraulique
(1737–53) intager ett
framstående rum i
vattenbyggnadskonstens historia.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
