Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befolkningsstatistik - Befordran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i allmänhet benägen att öfverskatta invandringens
roll för deras folkökning. Äfven i Förenta staterna
har det egna födelseöverskottet alltid öfverträffat
inflyttningen. Än mera är detta fallet t. ex. med
vårt "Svenska Amerika", eller Norrland, om hvilket
man gärna föreställer sig att det mottagit en högst
betydlig inflyttning, då verkliga förhållandet är, att
Norrlands stora folkökning i våra dagar mera beror
därpå att det hittills varit jämförelsevis förskonadt
från utvandring. Till enstaka orter har dock
naturligtvis en stark inflyttning skett, såsom tidigare till
sågverksdistrikten och numera till gruffälten.
Med förestående hafva vi öfverskådat de stora
faktorer, som spela en roll vid bestämmandet af
"befolkningstillståndet" och "befolkningsrörelsen". Till
befolkningsstatistiken i vidsträcktare bemärkelse pläga
dock vanligen räknas äfven frågorna om nationalitet
och religion, vidare yrkesfördelningen samt
förekomsten af vissa lyten (blindhet, döfstumhet,
sinnessjukdomar), om hvilket allt uppgifter pläga inhämtas vid
folkräkningarna. Något verkligt skäl att räkna dessa
spörsmål såsom tillhörande befolkningsstatistiken
gifves dock icke; orsaken hvarför de kommit att föras
dit är väl endast den att man, såsom sagdt, plägat
skaffa sig uppgifter härom vid folkräkningarna, –
af det skäl att dylika uppgifter svårligen skulle
kunna anskaffas på annat sätt.
Befolkningsstatistikens historia är ännu föga
behandlad. Frånsedt undersökningarna för
försäkringsändamål angående dödligheten och därmed i samband
stående frågor plägar den moderna
befolkningsstatistiken anses börja med Süssmilch, en fältpräst hos
Fredrik den store. Det första exemplet på att
befolkningsstatistiken upptagits på statsförvaltningens
program har, såsom bekant, Sverige utgjort, på
initiativ af ärkebiskop E. Benzelius d. y.
äfvensom af Elvius och Wargentin; vårt land har
härigenom inom denna forskningsgren vunnit ett
försprång, som i viktiga delar kvarstår ännu i dag.
Till vetenskapligt anseende höjdes
befolkningsstatistiken i synnerhet genom belgiern Quételet (se
Statistik). Under det sista halfva seklet har denna
forskning räknat många idkare i de flesta Europas
länder, bl. a. svenskarna Fr. T. Berg, J. Hellstenius,
E. Sidenbladh, P. Fahlbeck och G. Sundbärg,
norrmännen Eilert Sundt och A. N. Kiær, danskarna
H. Westergaard och M. Rubin, tyskarna Knapp,
Engel, Becker, Wappäus, Böckh, von Mayr, von
Bortkiewicz och flere andra, engelsmannen Farr,
ungraren Körösi, fransmännen Bertillon, den äldre
och den yngre, samt italienaren Bodio. Öfver hufvud
har dock under det sista fjärdedels seklet intresset för
befolkningsstatistiken något försvagats genom den
ekonomiska statistikens öfvermäktiga framträngande.
Först under de allra senaste åren kan en lifligare
verksamhet sägas hafva ånyo vaknat inom den
befolkningsstatistiska forskningen. Den tid, som här
karakteriserats såsom af jämförelsevis mindre
vetenskapligt intresse, har dock på samma gång utmärkts
af utomordentligt stora framsteg inom den statistiska
administrationen, till följd hvaraf det
forskningsmaterial, som står det nu ånyo vaknade
vetenskapliga intresset till buds, är af långt större
rikedom och värde än som var händelsen ännu för blott
ett par årtionden tillbaka. På samma gång har det
växande erkännandet af statistikens behöflighet för
såväl förvaltning som forskning i någon mån kommit
äfven befolkningsstatistiken till godo. Utsikterna för
befolkningslärans utveckling under den närmaste
framtiden äro alltså ganska goda.
G. S–g.
Befordran, förflyttning från lägre tjänst till högre
tjänst. En synnerligen viktig del af förvaltningens
funktioner är tillsättandet af statens ämbets- och
tjänstemän. Ju högre kulturståndpunkt staten befinner
sig på, desto större omsorg och försiktighet iakttages
därvid, och desto noggrannare bestämmas på förhand i
lagen grunderna därför. De tillsättande
myndigheterna äro skyldiga att vid tillsättningen iakttaga en
viss ordning, att fästa afseende på vissa
omständigheter, och de personligen intresserade äro berättigade
att fordra iakttagande af lagens föreskrifter i dessa
fall. Sålunda uppkomma befordringsmål,
en särskild klass af rättsligen ordnade
förvaltningsärenden, där ej blott det formella förfaringssättet
är bestämdt, utan äfven de materiella omständigheter
äro angifna, på hvilka myndigheternas beslut skola
grunda sig och som därför kallas
befordringsgrunder.
Enligt svensk rätt, som med afseende på
befordringsväsendet är synnerligen väl utvecklad, tack vare
ämbetsmännens stora andel i ståndsväldet under
frihetstiden, äro befordringsgrunderna af två slag. Det
ena utgöres dels af sådana villkor, som erfordras
för hvarje befattning i statens tjänst, nämligen
oförvitligt uppförande, viss ålder och svensk
medborgarrätt, dels af sådana kvalifikationer, som äro
specifika för vissa befattningar, hufvudsakligen
bestående af kunskapsprof, afpassade efter särskilda
tjänster och, hvad de viktigaste angår, aflagda genom
examina vid universiteten. Särskilda författningar
– viktigast k. kungörelsen af 12 maj 1865, med
ändringar i k. kungörelsen af 5 maj 1882 –
bestämma de erforderliga kunskapsprofven för
behörighets vinnande till viss tjänst. Utom dessa villkor
tillkomma i särskilda fall andra fordringar, såsom
viss trosbekännelse, borgen o. s. v. Uppfyllandet
af dessa villkor kallas kompetens till statens tjänst,
och denna är olika för olika befattningar, alltefter
deras beskaffenhet.
Det andra slaget af befordringsgrunder uttrycker
mer positivt en persons kvalifikation till viss
statstjänst och får sin egentliga betydelse vid jämförelsen
mellan flera befordringssökande. Enligt § 28 R. F.
äro dessa befordringsgrunder förtjänst och skicklighet,
och de böra numera, ehuru de i nämnda lagrum
anbefallas såsom befordringsgrunder i motsats till
börd, tillämpas vid hvarje befordringsmål, ehvad de
sökande äro af lika eller olika börd. Begreppet
skicklighet innefattar alla kvalifikationer för
bestridande af offentlig befattning, medan förtjänst torde
böra fattas såsom utöfvande af det allmännas tjänst.
Den, som kan ådagalägga större skicklighet
annorlunda än genom tjänstgöring, bör ega företräde
framför en annan, som hufvudsakligen åberopar sig på
förtjänst. Äfven tjänstår (anciennitet) äro af stor
vikt vid många både civila och särskildt militära
befordringar, vid hvilka sistnämnda "tur och
anciennitet" äro laga befordringsgrund t. o. m.
kaptensgraden.
Förfarandet vid tjänsters tillsättning är mycket
olika, i det utnämningsrätten tillkommer olika
myndigheter. Högre och viktigare ämbeten
tillsättas af konungen i statsrådet. I öfrigt kunna
två klasser befattningar urskiljas, nämligen de, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
