Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bedöfningsmedel l. Anestetiska medel - Beecher. 1. Lyman B., nordamerikansk teolog - Beecher. 2. Catherine B., nordamerikansk pedagog. - Beecher. 3. Edward B., nordamerikansk teolog - Beecher. 4. Harriet B., nordamerikansk författarinna. - Beecher. 5. Henry Ward B., nordamerikansk predikant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märkas kokainet äfvensom vissa lättflyktiga vätskor,
såsom eter, kloretyl m. fl. Dessa senare sprutas på
det ställe (t. ex. ett hudparti eller en tand med
dennas närmaste omgifning), som skall göras
känsellöst, och verka därvid väsentligen genom att vid
sin hastiga afdunstning binda värme och på detta
sätt framkalla en stark afkylning, som kraftigt
nedsätter eller upphäfver känseln (köldanestesi). Eter
användes numera föga för detta ändamål. Den lokala
känsellösheten, särskildt köldanestesien, räcker blott
en kort stund och användes därför mest vid kortvariga
ingrepp. – De allmänna bedöfningsmedlen äro
lättflyktiga vätskor, såsom eter, kloroform, brometyl
m. fl., eller gaser, såsom lustgas, hvilka samtliga
verka därigenom att man inandas dem
(inhalationsanestesi). De upptagas ur den inandade luften i
blodet och föras till kroppens olika delar för att
särskildt i hjärnan framkalla sin egendomliga verkan.
Denna inträder snabbt, på få minuter, och upphör
äfven vanligen ganska hastigt, sedan man slutat att
tillföra nya mängder af det bedöfvande medlet, hvilket
på grund af sin flyktighet åter ganska snart afgår
ur organen. Verkan af eter eller kloroform, af hvilka
den förra vanligen hälles i en trattformig apparat,
som hålles för näsa och mun, den senare drypes
droppvis på en öfver dessa delar anbragt tygmask,
inledes i regel af ett kortvarigt "rus", ej sällan
utmärkt af högröstadt, osammanhängande tal, sång,
mer eller mindre häftiga rörelser o. d. Efter ruset
följer hastigt fullständig medvetslöshet, allmän
förslappning af musklerna och nedsättning eller
upphäfvande af reflexerna; och under detta tillstånd –
den egentliga "narkosen" –, som genom tillförsel
då och då af små mängder af bedöfningsmedlet kan
underhållas i timtal, kunna de mest ingripande och
smärtsamma operationer utföras, utan att patienten
känner den minsta smärta; hvarken vid tillfället eller
efteråt vet den söfde, hvad som skett under narkosen.
Den bekanta faran vid bruk af allmänna anestetica,
nämligen att andningen afstannar och döden
därigenom inträder (blott sällan inställer hjärtat sin
verksamhet före andningen), kan inträffa under
hvilket skede som helst af dessa medels verkan, men
påkommer vanligen efter långvarig och riklig tillförsel af
sådana, företrädesvis hos personer, som lida af hjärtfel
eller njursjukdom (för hvilka kloroform är särskildt
farlig) eller af lungåkomma (för hvilka etern visat sig
riskablare). Söfning af sådana personer kräfver
alldeles särskild försiktighet eller måste helt och hållet
undvikas. Med hänsyn till sådana patienters tillstånd
kan det ena eller andra bedövningsmedlet väljas. I
de flesta fall kunna tillbud till fara för öfrigt genom
försiktighet förekommas eller med framgång bekämpas
genom inledande af konstgjord andning. De dödsfall,
som likafullt stundom inträffa (och som må räknas
såsom mindre betydelsefulla i jämförelse med den
omätliga nytta söfningen medför genom att borttaga
smärtorna och möjliggöra mer ingripande operationer),
hafva emellertid ledt kirurgerna till att söka såvidt
möjligt inskränka söfningstidens längd och mängden
af förbrukade anestetica äfvensom till att använda
lokal anestesi (jfr Kokain), där sådant kan ske.
Då faran i det hela visat sig vara större af kloroform
än af eter, har det senare medlet – en lång tid
mera undanträngdt – åter mångenstädes blifvit
användt i större utsträckning. Enär insomnandet i
allmänhet är lättare och angenämare vid bruk af
kloroform, har denna ofta användts i början och
efteråt ersatts med eter; eller ock hafva andra
kombinationer pröfvats. Genom här antydda åtgärder
hafva farorna af de anestetiska medlens användning
under senare år ej oväsentligt reducerats. Efter
uppvaknandet ur narkosen förekomma ej sällan
illamående och kräkningar – mer efter kloroform än
efter eter, hvilken senare däremot har större
benägenhet att reta andningsorganen. – Lustgasen
gifves medelst en särskild apparat. Dess verkan
erinrar till sitt väsen i viss grad om kväfning, men
är genom det alldeles egendomliga inflytandet på
hjärnan (glada fantasier – däraf "lustgas") snarare
angenäm än motsatsen. Denna verkan inträder och
försvinner hastigt och kan ej länge underhållas,
hvarför bedöfning med lustgas mest förekommer vid
smärtsamma tandutdragningar eller andra helt
kortvariga ingrepp. En liknande användning har äfven
brometyl, som upphäfver smärtkänseln för en stund,
utan att medvetandet behöfver fullständigt försvinna.
Förgiftningsfall med brometyl äro jämförelsevis
sällsynta. – Många andra ämnen hafva pröfvats för
att framkalla anestesi, men ej vunnit större
betydelse.
C. G. S.
Beecher [bi’tʃə]. 1. Lyman B.,
nordamerikansk teolog, f. i New Haven, Connecticut, 1775,
d. i Brooklyn 1863, började 1798 sin bana som
presbyteriansk predikant, gjorde sig särskildt bekant
som nykterhetstalare och utgaf 1814 sex
predikningar mot dryckenskap, hvilka vunno oerhörd
spridning. 1810 blef han predikant i Lichtfield,
Connecticut, 1826 i Boston och 1832 föreståndare för ett
teologiskt seminarium vid Walnut Hills, nära
Cincinnati, Ohio, hvilken befattning han innehade till
1852. B. var en af sin tids berömdaste predikanter
och deltog äfven i de tidigare stadierna af striden om
negerslafveriet. Sju af B:s söner blefvo
kongregationalistiska predikanter. Hans skrifter, Sermons on
various occasions, utgåfvos i 3 bd, 1852–53. Sonen
Henry Ward B. utgaf 1864 hans själfbiografi och
korrespondens. Jfr äfven D. H. Allen, "Life and
service of Lyman B." (1863).
2. Catherine B., den föregåendes dotter, f.
1800, d. 1878, nordamerikansk pedagog, verkade
energiskt och framgångsrikt dels som
flickskoleföreståndarinna, dels för utbildning af lärarinnor,
särskildt för västerns och söderns länge försummade
skolor. Hon uppträdde äfven som flitig
skriftställarinna i religiösa och pedagogiska ämnen, stundom i
samarbete med systern Harriet (mrs H. B. Stowe).
3. Edward B., den föregåendes broder,
nordamerikansk teolog, f. 1803, d. 1895, var en tid
professor i exegetik vid Chicago teologiska seminarium
och gjorde sig som religiös skriftställare mest bekant
genom sina båda arbeten Conflict of ages (1853) och
Concord of ages (1860), hvari han förfäktade, att
människans jordelif var bestämdt af hennes
föruttillvaro och preludiet till ett kommande lif, där striden
mellan godt och ondt skall lösas i harmoni.
4. Harriet B., den föregåendes syster,
nordamerikansk författarinna, f. 1812, d. 1896. Se
Stowe.
5. Henry Ward B., den föregåendes broder,
berömd nordamerikansk predikant, f. 1813 i Lichtfield,
Connecticut, d. 1887 i Brooklyn, studerade teologi
under faderns ledning, blef 1839 presbyteriansk
predikant i Indianapolis och 1847 pastor vid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
