Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Becker. 6. Frans Josef von B., finsk läkare - Becker. 7. Adolf von B., finsk genremålare - Becker, Rudolf Zacharias,tysk folkskriftställare - Becker, Karl Ferdinand, tysk språkforskare - Becker, Karl Friedrich, tysk historieskrifvare - Becker, Christiane Louise Amalie, f. Neumann, tysk skådespelerska - Becker, Wilhelm Adolf, tysk klassisk filolog - Becker, Karl Ferdinand, tysk orgelspelare och musikalisk skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djurkroppen. Snart nog drogs han dock öfver till
oftalmologien, och då 1871 en extraordinarie professur
inrättades för densamma, förordnades B. att förestå
denna och den därmed förenade kliniken för ögonsjukdomar.
Såsom praktisk ögonläkare åtnjöt B. ett stort anseende;
såsom lärare i ögonläkekonst var han oförtruten och
tillgodogjorde på ett utmärkt sätt det tillgängliga
materialet för undervisningen. Bland hans skrifter
märkes i främsta rummet afhandlingen
Untersuchungen über den bau der linse bei dem menschen und den wirbelthieren (i "Archiv für ophthalmologie", 1863),
i hvilken han lämnar den första riktiga framställningen
af linsfibrernas utveckling och förlopp. Dessutom
offentliggjorde han ett antal kasuistiska meddelanden
m. m. B. tog 1885 afsked från professuren och dog i
Hälsingfors 21 nov. 1890. Största delen af sin efterlämnade,
icke obetydliga förmögenhet testamenterade han till
Hälsingfors stad för inrättande af en blindanstalt.
R. T–dt.
7. Adolf von B., den föregåendes broder,
finsk genremålare, f. i Hälsingfors 1831, blef 1848
student och var 1869 till 1892 lärare i teckning vid
universitetet. Han var den förste finne, som valde Paris
till konstnärlig utbildningsort. B. hämtar sina motiv
mestadels ur barnavärlden och folklifvet, i synnerhet
det franska och österbottniska. Äldre och figurrikare
taflor af B. äro bl. a.
På dödsbädden (1874; finsk allmogebild) och
Efter middagen (parisisk arbetarfamilj-scen).
I senare taflor med vanligen endast en eller två figurer
har han egnat särskildt intresse åt belysningseffekter; så i
Après la séance (1880),
Litet åt katten (parisisk slakteribild, 1882) och
På kafét (1885).
Vid världsutställningarna i Paris 1878 och 1889 var han
kommissarie för den finska konsten. 1879 tillades honom
professors namn och värdighet.
(G–g N.)
Becker, Rudolf Zacharias, tysk
folkskriftställare, f. 1752, d. 1822, uppsatte som lärare vid
den basedowska "Philantropin" i Dessau
"Dessauische zeitung für die jugend" (1782),
hvilken 1797 fick namnet
"Nationalzeitung der deutschen".
1791 grundade B.
"Anzeiger",
som 1806 fick titeln
"Allgemeiner anzeiger der deutschen".
Af fransmännen blef han 1811 kastad i fängelse. För de
lidanden, hvilka han där utstod under 17 månader, redogjorde
han i en skrift, som utgör ett intressant bidrag till
tidens historia. B:s förnämsta verk är folkboken
Noth- und hülfsbüchlein für bauersleute oder lehrreiche freuden- und trauergeschichte des dorfes Mildheim (1787–98),
i hvilken han på ett lefvande och tilltalande sätt visar,
hur ett förvildadt samhälle kan förbättras genom en
ändamålsenlig själfbildning. B. grundlade Beckerska
bokhandeln i Gotha.
Becker, Karl Ferdinand, tysk språkforskare,
f. 1775, d. 1849, studerade först teologi och egnade
sig därefter åt läkarvetenskapen. 1823 anordnade han
en uppfostringsanstalt, som vann mycket förtroende. Hans
lärarverksamhet föranledde honom att vinnlägga sig om
språkvetenskapen. B. utarbetade en stor mängd filologiska
arbeten, bl. a.
Die deutsche wortbildung (1824),
Ausführliche deutsche grammatik (1836–39),
Organism der deutschen sprache (1841–42),
Der deutsche stil (1848, 3:e uppl. 1883) och
Lehrbuch des deutschen stils (1850).
B. ville åstadkomma en omdaning af grammatikan genom att
göra ordens betydelse i stället för deras form
till grundval för sitt system. Språket är, enligt hans
mening, en efter strängt logiska lagar bildad organism.
Alla ordformer utvecklas ur satsen, och därför skall
grammatikan utgå från den i satsen uttryckta tanken.
B. sökte konstruera en allmän filosofisk språklära,
men kom därigenom ofta i strid med den historiska
språkforskningens resultat. Under lång tid skrefvos en
mängd läroböcker efter Beckers s. k. logiska metod,
som förr, särdeles på 1850-talet, åtnjöt stort anseende
äfven i Sverige.
Becker, Karl Friedrich, tysk historieskrifvare,
f. 1777 i Berlin, d. 1806, var 1798–1800 medlem af
seminariet för lärda skolor i Berlin. Hans hufvudarbete är
Die weltgeschichte für kinder und kinderlehrer (9 bd, 1801–05; flera upplagor på svenska),
hvilket genom sin ändamålsenliga plan och lifliga
framställning vann utomordentligt bifall. Senare
bearbetningar af detsamma hafva gifvit det större
vetenskapligt värde, men också utplånat dess
ursprungliga populära prägel och behagliga stil.
(Den af W. Müller verkställda omarbetningen och
fortsättningen utgafs 1894–99 illustrerad i svensk
bearbetning af O. W. Ålund.) B. har ock skrifvit
Erzählungen aus der alten welt für die jugend (1801–03).
Becker, Christiane Louise Amalie,
född Neumann, tysk skådespelerska, f. 1778, dotter
till en teaterförfattare och skådespelare, engagerades
trettonårig vid hofteatern i Weimar och var redan i
sitt femtonde år dess främsta älskarinna i sorg- och
lustspelet. Af hofvet samt af skalderna Goethe, Schiller
och Wieland var hon mycket uppburen. 1793 ingick hon
äktenskap med en komiker Becker, men dog redan i sitt
tjugonde år, 1797. Goethe firade hennes minne i elegien
"Euphrosyne". Hennes förnämsta roller voro
Emilia Galotti,
Ofelia,
Amalie i "Die räuber" och
Luise i "Kabale und liebe".
Hon står som en af de mest poetiska företeelserna i tyska
teaterhistorien. I Weimars park är en minnesvård öfver
henne rest.
Becker, Wilhelm Adolf, tysk klassisk
filolog, f. 1796, d. 1846 som professor i klassisk
fornkunskap vid universitetet i Leipzig, gjorde
allmänheten bekant med det antika privatlifvet genom
sina lifligt skrifna och vetenskapligt noggranna arbeten
Gallus oder römische scenen aus der zeit August’s (1838; i nyaste bearb. 1880–82) och
Charikles. Bilder altgriechischer sitte (1840; i nyaste bearb. 1877–78),
båda arkeologiska studier i romanform. B:s förnämsta
verk är hans genom omfattande insikter och säker metod
framstående
Handbuch der römischen alterthümer (2 bd, 1843–46),
fortsatt af Marquardt med bd 3–5 (1849–67; ny bearbetning,
tills. med T. Mommsen för statsrätten, 1871–88).
Becker, Karl Ferdinand, tysk orgelspelare
och musikalisk skriftställare, f. 1804 i Leipzig, d. 1877,
blef 1837 organist i nämnda stad och var 1843–56
professor vid därvarande konservatorium. Han var ifrig
medarbetare i "Neue zeitschrift für musik" och redigerade
en tid "Allgemeine musikalische zeitung". B. är berömd
både som orgelspelare och komponist, men egentligen är det
inom musiklitteraturen, som han gjort sig ett namn. Af hans
skrifter må framhållas:
Systematisch-chronologische darstellung der musikalischen literatur (1836–39),
Die hausmusik in Deutschland im 16:n, 17:n und
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
