Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Basker, en märkvärdig folkstam kring Vizcaya-viken. - Baskville, John, engelsk boktryckare - Baskirtsjev,Maria, Rysk målarinna - Baskiska provinserna - Baskiska språket och litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särställning. De grundade sig dels på yngre
fördragsbestämmelser, dels på en på minnen från romersk
och gotisk rätt hvilande åldrig sedvanerätt. Hvarje
provins hade sina allmänna "fueros", och dessutom
hade nästan hvarje dal eller by någon för
densamma särskildt egendomlig sådan. Egna landtdagar
förekommo för hvarje provins; de höllos under bar
himmel, oftast vid uråldriga samlingsplatser under
någon gammal ek. Dessutom åtnjöto baskerna frihet
från krigstjänstskyldighet utom landet och från
vanliga statsskatter – dessa ersattes af frivilliga
tillskott – samt vidsträckt själfstyrelse under folkvalda
öfverhetspersoner. Den spanska tullgränsen gick söder
om deras område, och däruti låg naturligtvis en stark
lockelse till smuggleri. I Frankrike upphäfdes
baskernas privilegier (där kallade fors généraux) vid
den stora revolutionen. I Spanien miste baskerna
dem första gången 1820. De återställdes 1823, men
då regeringen 1833 ej ville obetingadt garantera deras
fortvaro, togo baskerna parti för pretendenten don
Carlos och kämpade i sex år hårdnackadt, mindre
för honom personligen och hans reaktionära ideal än
för sina egna rättigheter. Genom förlikningen i
Vergara 1839 stadfästes baskernas fueros af de spanska
kamrarna, dock med förbehåll att de ej skadade
rikets enhet. De inskränktes sedan betydligt af
Espartero genom en lag af 1841 och den inre
tullgränsens upphäfvande 1843. Baskernas opposition
mot centralregeringen i Madrid fortfor alltjämt; och
det senaste carlist-upproret, 1872–76, hade sitt
hufvudsäte i deras land. Efter detta upprors kufvande
förlorade baskerna genom lagen af 9 juli 1876 sin
undantagsställning i fråga om skatte- och
rekryteringsfrihet; de fingo emellertid delvis behålla sin
administrativa själfständighet och fria kommunalförvaltning.
Jfr Baskiska språket och litteraturen.
Litt.: Michel, "Le pays basque, sa population
etc." (1857), Garat, "Origines des basques de
France et d’Espagne" (1869), Vinson, "Les basques
et le pays basque" (1882) och "Le folk-lore du
pays basque" (1883).
V. S–g.
Baskerville [bä’sk*vil], John, engelsk
boktryckare, f. 1706, d. 1775 (ej 1770), anlade 1750 ett
stilgjuteri och tryckte med de där gjutna, för sin skönhet
berömda antikvastilarna (med högt och smalt snitt)
åtskilliga upplagor af latinska, engelska och italienska
klassiker samt bibeln. Hans typsnitt upptogs af F. A.
Didot i Paris. B. förfärdigade själf både typer,
trycksvärta och papper. Han anses ha uppfunnit
velängpapperet.
Baskirtsjev, Maria, rysk målarinna, f. 1860
i Petersburg, blef i Paris elev af Bastien-Lepage och
målade realistiska genretaflor i hans stil; hennes
förnämsta arbete, Le Meeting, några rådslående
skolgossar i friluft, finns i Luxembourgmuseet, som
äfven eger ett par damporträtt i pastell af henne.
Hon dog 1884 en månad före Bastien-Lepage. Sitt
vänskapsförhållande till honom har hon skildrat i
sin dagbok, Journal de Marie Baskirtsjev, som utgafs
1890 och utgör ett särdeles märkligt psykologiskt
dokument. Hennes lefnad är skildrad af George
Egerton och af Laura Marholm i "Kvindernes bog"
(1894).
G–g N.
Baskiska provinserna (sp. Provincias
vascongadas) kallas med ett gemensamt namn de tre spanska
landskapen Vizcaya, Alava och Guipuzcoa
(se d. o.), hvilka tillsammans utgöra ett
generalkaptensdöme. De innefatta tillsammans 7,095
kvkm. och hafva 603,596 inv. (1900). Jfr
Basker.
Baskiska språket och litteraturen. Baskernas
språk kallas af dem själfva Euskara eller
Eskuara. Prins Louis Lucien Bonaparte, som i flera
arbeten behandlat detsamma, räknar 8 hufvuddialekter,
medan holländaren van Eys, hvilken torde
vara grundligast hemmastadd på detta svåra
forskningsområde, antager blott sex hufvuddialekter:
Vizcayas, öfre Navarras, Labourds, nedre Navarras,
Guipuzcoas och Soules. Andra forskare, t. ex.
Vinson, vilja ytterligare reducera antalet till tre. Det
har ej lyckats forskningen att uppvisa baskiskans
frändskap med något annat kändt språk, utan det
kvarstår alldeles ensamt, "otvifvelaktigt som den
sista lämningen af en för öfrigt utdöd språkätt"
(Vilh. Thomsen). W. v. Humboldts försök (i en
1821 utgifven afhandling) att bevisa dess härstamning
direkt från de gamle iberernas språk har af en
senare tids forskning bedömts som förfeladt; man är
blott enig om att baskiskan "måste vara en
fortsättning af ett språk, som redan under forntiden
talades i vissa trakter af Spanien och Akvitanien,
och att detta efter all sannolikhet varit besläktadt
med de gamle iberernas språk". Dess ursprungliga
ordförråd är ganska torftigt; låneord från spanska,
franska, senlatin, keltiska o. s. v. utgöra nästan 2/3
af ordförrådet, och ursprungliga benämningar på
abstrakta begrepp äro ytterst sällsynta. Språket
uppblandas fortfarande starkt med spanska och franska
vändningar samt befinner sig numera i långsamt
utdöende, sedan det icke längre får användas vid
domstolar och ämbetsverk samt alltmer öfvergifvits
af de mera bildade. Det är vokalrikt och
välljudande; dess byggnad är ytterst egendomlig,
framför allt till följd af den genom hjälpord skeende
verbalböjningen.
Den baskiska litteraturen är ytterst obetydlig.
Från medeltiden finnas endast några få och för öfrigt
till sin äkthet omstridda baskiska språkprof (några
ortnamn och en kort ordlista). Den första baskiska
boken trycktes 1545; den utgöres af en samling
religiösa och erotiska dikter. Viktigast är emellertid
den baskiska öfversättningen af nya testamentet,
utgifven i Rochelle 1571 på föranstaltande af Jeanne
d’Albret. Den baskiska litteraturen utgöres för öfrigt
mest utaf öfversättningar af andaktsböcker och annan
religiös litteratur, vidare af några ordspråks- och
folkvisesamlingar samt af landtliga skådespel
(pastorales) med ämnen från bibeln, legenden eller
folksagan. Dessa senare äro särskildt i Soule ytterst
populära, men förekomma sällan affattade i skrift.
Litt.: Den äldsta baskiska grammatikan utgafs
1729 i Salamanca af jesuiten M. de Larramendi.
Dess titel "El imposible vencido" ("Det omöjliga
gjordt möjligt") anger de svårigheter särskildt
verbalböjningen beredde den äldre forskningen; den utgafs
i ny uppl. 1886. Larramendi utgaf äfven en ordbok,
"Diccionario trilingue, castellano, bascuense y latin"
(1745, ny uppl. 1853). Bland den rikhaltiga moderna
litteraturen om det baskiska språket märkas följande
arbeten: Michel, "Le pays basque, sa population,
sa langue, ses moeurs, sa littérature et sa musique"
(1857, med en analys af 34 baskiska folkskådespel)
och "Le Romancero du pays basque" (1859), Mahn,
"Denkmäler der baskischen sprache" (1859), Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
