Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnes, Robert, Luthers vän och reformationsanhängare. - Barnes, William, engelsk folkskald och språkforskare - Barnet, Chipping- l. High-B., stad i engelska Hertford - Barnett, John, engelsk tonsättare - Barnett, Samuel augstus, engelsk präst och filantrop - Barnevelt, holländsk statsman. Se Oldenbarnvelt. - Barne-Åsaka, socken i Skaraborgs län, Barne härad. - Barnförlamning (poliomyelitis), akut febersjukdom. - Barngudstjänst - Barnhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hotad med döden för sina angrepp på den katolska
kyrkan, flydde han till Wittenberg, men återkallades
af T. Cromwell. Emellertid anklagades han på
tillskyndelse af biskop Gardiner åter för lutherskt kätteri
och måste bestiga bålet, 1540. Bland hans
efterlämnade skrifter är Vitæ romanorum pontificum
(1535) den mest bekanta.
J. Hdr.
Barnes [ba’ns], William, engelsk folkskald
och språkforskare, f. 1800 i Dorsetshire, blef 1862
kyrkoherde i Winterbourne Came, vid Dorchester,
och dog 1886. Han grundlade sitt rykte som skald
genom diktsamlingen Poems of rural life in the Dorset
dialect (1844, 4:e uppl. 1866) och utgaf därefter
två andra dylika samlingar. Dessa dikter skildra
på folkets egen dialekt folklif vet i skaldens hemort.
Utom smärre uppsatser öfver Dorset-dialekten har
han författat en mängd afhandlingar i jämförande
språkvetenskap.
Barnet [ba’net], Chipping- l. High-B.,
stad i engelska grefsk. Hertford. 7,876 inv. (1901).
Edvard IV besegrade där grefven af Warwick 14
apr. 1471.
Barnett [ba’net], John, engelsk tonsättare, f.
1802 i Bedford, d. 1890, uppträdde redan 1813 på
tiljan i London såsom sopranist, men egnade sig
efter förlusten af sin röst uteslutande åt komposition.
Hans sånger och operor (The mountain sylph, Fair
Rosamond m. fl.) hafva gjort stor, ehuru icke
varaktig lycka. – Hans brorson, John Francis
B., f. 1837 i London, är en duktig pianist och
begåfvad kompositör, som redan 1853 uppträdde
offentligen som virtuos. Har komponerat symfoni,
uvertyrer, kammarmusik, kantater, oratoriet The raising
of Lazarus m. m.
A. L.
Barnett [ba’n*t], Samuel Augustus, engelsk
präst och filantrop, f. 1844, studerade vid Oxfords
universitet, prästvigdes 1868, vardt 1872 pastor vid
kyrkan S:t Jude i stadsdelen Whitechapel, London,
och utnämndes 1893 till domherre ("canon") i
Bristol. B. tillhör den liberala kyrkliga riktningen
("broad church"). Han har jämte sin hustru tagit
initiativ eller medverkat till ett stort antal af de
filantropiska företag, som på senaste tiden kommit till
stånd med syfte att lyfta och uppfostra östra Londons
fattiga befolkning, bl. a. fattiglagstiftningens
reformerande, "universitetsutvidgnings"-kurser för
menige man, välgörenhetens ordnande. Med vänners
bistånd har B. i Whitechapel låtit bygga Toynbee
hall (ett slags arbetarinstitut), och de afgiftsfria
konstutställningar af hoplånade värdefulla taflor, som
han åvägabragt, hafva funnit en tacksam publik.
Tillsammans med sin hustru utgaf han 1893 en
socialreformatorisk programskrift, Practicable
socalism.
Barnevelt [-felt], holländsk statsman. Se
Oldenbarnevelt.
Barne-Åsaka, socken i Skaraborgs län, Barne
härad. 2,556 har. 821 inv. (1903). Annex till
Lekåsa, Skara stift, Vånga kontrakt.
Barnförlamning (Poliomyelitis), en akut
febersjukdom, åtföljd af en mer eller mindre utbredd
förlamning af kroppens, särskildt lemmarnas, muskler.
Inom ett par veckor plägar denna försvinna, utom i
ett fåtal muskler (vanligast underbenets), där den
sedan kvarstår för lifstiden. I en förlamad lem
hämmas tillväxten, och förvridningar uppstå
småningom ofta i den led, hvars rörelser behärskats af
de förlamade musklerna (särskildt i fotleden).
Sjukdomen, som tillhör den tidigare barndomen, beror
på en inflammation i ryggmärgens främre sidodelar
("främre hornen") med en förstörelse af där
befintliga nervceller och därifrån utlöpande
rörelsenerver.
Äfven genom sjukdom i hjärnan (Poliencephalitis)
kan förlamning inträda, i så fall begränsad till ena
kroppshalfvan och växlande i olika fall till
utsträckning och höggradighet. I de förlamade musklerna
uppstå sedermera ständiga ofrivilliga rörelser, något
påminnande om rörelserna vid danssjuka. Barnen
förändras ofta till det sämre med afseende på lynne,
moral och förståndsförmögenheter.
Avn.
Barngudstjänst, särskildt för barn i kyrkor, kapell
eller salar anordnad gudstjänst. I äldre tider
tillämpades allmänt den svenska skolstadgans påbud
att skolungdomen söndagligen skulle bevista
högmässogudstjänsten under uppsikt af en eller flere
lärare, hvarefter predikoförhör anställdes med
ungdomen i skollokalen. I nu gällande stadgar för
rikets allmänna läroverk, gifven 1 nov. 1878, står
föreskriften om dylik obligatorisk kyrkogång ännu
kvar, utan att någon ändring däri skett genom de
22 mars 1895 påbjudna förändringar i stadgan.
Vinsten af dylikt kyrkotvång har dock länge ansetts
vara ganska tvifvelaktig, i synnerhet för de yngsta
skolbarnen, på hvilka en vanlig, lång, för äldre
personer afsedd predikan måste i regeln verka
tröttande. Därför har under senare tider skolstadgans
föreskrift här och hvar tillämpats så, att kortare
högmässogudstjänster anordnats i skolornas bönsalar
för skolungdomen och dess anhöriga; på andra
ställen åter, såsom i Stockholm, har påbudet på
länge icke alls tillämpats, utan att riktigheten af
grundtanken i påbudet om skolungdomens kyrkogång
förnekats. Omkr. 1850 började på enskildt initiativ,
efter engelskt mönster, s. k. söndagsskolor
uppstå i Sverige, både i städerna och på landsbygden,
för barnens religiösa undervisning och uppbyggelse.
Men egentliga barn gudstjänster, med kortare, för
barn särskildt lämpad liturgi började hos oss först på
1880-talet; likaledes efter engelskt och delvis efter
tyskt mönster. Uppslag till sådana gudstjänsters
införande i Stockholm gafs af Klara församlings
dåvarande kyrkoherde, teol. d:r T. F. Grafström, som
anordnade barngudstjänster i församlingens kyrksal.
Ej långt därefter begynte samfundet "Pro fide et
christianismo" genom sina kateketer inrätta
barngudstjänster med särskild liturgi hvar eller
hvarannan söndag i några af hufvudstadens kyrkor.
Ungefär samtidigt började ock särskilda skolgudstjänster,
närmast afsedda för de allmänna läroverkens
lärjungar, hållas i hufvudstadens kyrkor om
söndagsmorgnarna, på initiativ af flere präster och lärare.
1890 sökte och erhöll samfundet "Pro fide et
christianismo" af k. m:t tillåtelse att, efter
öfverenskommelse med vederbörande myndighet, i Stockholms
kyrkor anställa barngudstjänster på den eljest för
ottesångsgudstjänsten bestämda tiden. Under de sista
åren har intresset för barn gudstjänster alltmer vunnit
insteg hos prästerskapet i Stockholm och andra städer
samt äfven på landsbygden.
J. P.
Barnhem, anstalt för beredande af underhåll och
uppfostran åt barn, som af fattigdom eller annan
orsak saknar tillfredsställande familjevård.
Barnhemmens föregångare äro äldre tiders barnhus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
