Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barfod, Poul Frederik, dansk litteratör - Barfoed, Christen Thomsen, dansk kemist - Barfota-munk och Barfota-nunna - Barfota-nunna. Se Barfota-munk. - Barfrid l. Bergfrid, flyttbart torn. - Barfus, Hans Albrecht von, grefve preussisk generalfältmarskalk. - Barfva, socken i Södermanlands län. - Bargello, palats iFlorens (se d.o.) - Bargiel, Woldemar, tysk tonsättare - Bargusinsk. 1. Krets i Transbaikalien. - Bargusinsk. 2. Hufvudstad vid floden Bargusin. - Barham, Richard Harris, engelsk skriftställare. - Barhampur. Se Berhampur. - Bar Harbor, hafsbadort i staten Maine. - Barhebraus, arabiskskriftställare. Se Abu-l-faradsch. - Bari. 1. Terra di Bari. Provins i Apulien - Bari. 2. Bari delle Puglie, hufvudstad i vid Adriatiska hafvet. - Bari, jordbrukande negerstam på både sidor om Nilen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fra 1536 til 1670 (4 bd, 1891–92). Äfven förtjänar
hans Rejse i Dalarne (1863) att omnämnas, liksom
att han 1848–52 framdrog skalden Ambrosius Stub
ur glömskan (3:e uppl. 1879). B. dog 15 juni 1896.
Biogr. af Rich. Petersen (1897).
E. Ebg.
Barfoed [-fod], Christen Thomsen, dansk
kemist, f. 16 juni 1815 i Stege, blef student 1832
och undergick 1835 farmaceutisk samt 1839
polyteknisk examen, hvarefter han med offentligt
understöd några år studerade kemi uti utlandet. 1845
vardt B. docent vid veterinärskolan i Köpenhamn och
1848 lektor vid landtbrukshögskolan, hvarjämte han
under 1850–59 var lärare i kemi vid krigshögskolan.
De viktigaste af B:s utgifna arbeten äro Lærebog i
den analytiske chemi. Prövemidlerne og den
uorganiske qvalitative analyse (1863; 2:a uppl. 1880) och
De organiske stoffers qvalitative analyse (1867–77;
öfv. till tyska 1881); bägge utmärka sig för
grundlighet och samvetsgrannhet, och det senare arbetet
är i sitt slag enastående. En mängd specialafhandlingar
af B. i danska och utländska tidskrifter vittnar
om en sällsynt ihärdighet i experimenten. Uppsala
universitet kallade honom till med. hedersdoktor
vid jubelfesten 1877. B. erhöll afsked 1887.
Han invaldes 1876 i styrelsen för Carlsbergs-fonden
och blef 1886 dess ordförande. Död 30 april
1889.
E. Ebg.
Barfota-munk och Barfota-nunna kallas
i egentlig mening – oafsedt hvilken orden de
tillhöra – hvarje munk eller nunna, som går barfota.
I vidsträcktare mening inbegripas under dessa
benämningar äfven munkar och nunnor, som begagna
sandaler, i vidsträcktaste mening äfven de, som jämte
sandaler begagna strumpor eller sockor. Af de stora
ordnarna voro franciskanerna de första, som upptogo
bruket att gå utan skor; senare har detta bruk
upptagits äfven inom andra ordnar; så hos augustiner,
kamaldulenser och karmeliter. De egentlige
benediktinerna ha dock bland sig aldrig räknat några
barfotamunkar.
C. S–e. (T. H–r.)
Barfota-nunna. Se Barfota-munk.
Barfrid l. Bergfrid (mlt. berchvrede)
kallades i Sverige under medeltiden dels ett flyttbart
torn, afsedt att innesluta väpnade krigare och att
nyttjas vid angrepp, i synnerhet vid belägring eller
stormning af fästningar; dels ett till skydd och
försvar byggdt torn, vanligen i förbindelse med
fästningsmuren samt öppet inåt (vid Visby
ringmur); dels enstaka befästning, borg, slott. Jfr
Beffroi.
(L. W:son M.)
Barfus [-fos], Hans Albrecht von, grefve,
preussisk generalfältmarskalk, f. 1635, d. 1704,
kämpade såsom öfverste emot svenskarna i Pommern
1678 och såsom generalmajor mot turkarna i Ungern
på 1680-talet samt förde öfverbefälet i kriget emot
fransmännen 1689–90. Såsom befälhafvare öfver den
6,000 man starka preussiska hjälpkåren åt Österrike
bidrog han så betydligt till segern öfver turkarna
vid Salankemen (1691), att han utnämndes till general
af infanteriet. Han blef sedermera fältmarskalk
(1696) och riksgrefve (1699) samt spelade en stor
roll i intrigerna vid kurfurst Fredriks (sedermera
konung Fredrik I:s) hof. 1702 lyckades Wartenberg
aflägsna honom från hof och här.
Barfva, socken i Södermanlands län, Öster-Rekarne
härad. 5,362 har. 873 inv. (1903). Annex tll
Jäder, Strängnäs stift, Öster-Rekarne kontrakt.
Bargeilo [-dje’llå], palats i Florens (se d. o.).
Bargiel [-gil], Woldemar, tysk tonsättare,
halfbror till den berömda pianisten Clara
Wieck-Schumann, f. 1828, d. 1897, studerade för Dehn
och vid konservatoriet i Leipzig samt kallades 1874
till professor vid musikakademien i Berlin. B. hör
till Schumanns skola, men är icke en blott
efterhärmare, utan har småningom arbetat sig till en
allt större själfständighet. Bland hans många
pianokompositioner äro särskildt sviterna förträffliga.
Vidare äro att märka hans trior och annan
kammarmusik, hans uvertyr Medea samt åtskilliga sångverk
(psalmer m. m.).
A. L.
Bargusinsk. 1. Krets i rysk-sibiriska prov.
Transbaikalien, på östra sidan af Baikal. 69,023
kvkm. 23,695 inv. (1897), mest nomadiserande
tunguser. – 2. Hufvudstad i nämnda krets, vid
floden Bargusin, som utflyter i Baikal. 1,378 inv.
(1897). Vid B. finnas varma källor, de s. k.
bargusinska baden.
Barham [ba’r*m], Richard Harris, engelsk
skriftställare, under pseudonymen Thomas
Ingoldsby, f. 1788, d. 1845 som predikant vid
S:t Paulskyrkan i London. Ända till 1837 var han
nästan okänd som författare, men fick då med ens
stort anseende genom Ingoldsby legends, humoristiska
berättelser på vers och prosa, som trycktes 1837–45
i Bentley’s "Miscellany" och "New monthly
magazine" och sedan dess hafva upplefvat många
upplagor.
Barhampur. Se Berhampur.
Bar Harbor [bā’ hā’bə], en mycket besökt
hafsbadort på östra sidan af ön Mount Desert i
nordamerikanska staten Maine. Namnet härrör af den
under ebb blottade sandbanken, som förenar orten
med den utanför liggande lilla ön Bar island.
Barhebräus, arabisk skriftställare. Se
Abu-l-faradsch.
Bari. 1. Terra di Bari, provins i italienska
landskapet Apulien, mellan Apenninerna och
Adriatiska hafvet. Arealen 5,350 kvkm., 827,698 inv.
(1901). B. är till största delen ett bördigt och väl
odladt slättland. – 2. Bari delle Puglie,
hufvudstad i nämnda provins, vid Adriatiska hafvet.
78,341 inv. (1901). Ärkebiskopssäte. Fabrikation
af maskiner, olja, möbler, cement och mosaikstenar.
Liflig handel.
Bari, en på båda sidor om öfre Nilen
("Bergfloden") mellan 3° 30’ och 6° 15’ n. br., 41° 30’
och 47° 55’ ö. lgd fr. Greenw. bosatt negerstam,
omgifven af de mer betydande stammarna dinka i n.
och madi i s. samt de mindre beri i ö. och
njang-bara i v. Liksom de flesta andra negerfolk ega
bari en viss grad af odling. De idka jordbruk (durra,
hirs, sesam, bönor, tobak), boskapsskötsel (nötkreatur,
zebu, får och getter), fiske med harpun, jakt med
vindthundar (elefant, giraff, antilop, buffel, Oreas,
Damalis, "tiang"). De tillgodogöra sig järnmalmen
(brun järnockra) och äro skickliga smeder. Bostaden,
togul, består af en rund manshög vägg af torkad
lera eller af smala stänger med mellanflätade
halmkärfvar eller mattor, jämte ett på samma sätt gjordt
högt koniskt tak. Kroppsformen är högrest, smärt,
bredaxlad med dolikocefal hufvudskål, hög, hvälfd,
bakåtlutande panna, framstående käkar, trapetsformig
bröstkorg och sepiabrun till svart hudfärg. Det
krusulliga håret afklippes till stor del på männen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
